Att få afasi kan medföra utmaningar när det gäller personens identitet. Berättelsen om vem man är kan behöva skrivas om. Den här processen måste förstås i relation till större berättelser som är gemensamma för en kultur eller ett samhälle. Dessa större berättelser påverkas i hög grad av vad som skrivs i exempelvis tidningsartiklar. De större berättelserna kan sägas utgöra kulisser gentemot vilka personens egen berättelse skapas. Medierna bidrar till att skapa bilder om funktionshinder, hälsa, lycka och framgång. När en person får afasi är det dessa bilder som utgör kulissen.
Det finns en del forskning om identitet hos personer med afasi, men väldigt lite när det gäller mediebilder om att leva med afasi. Därför syftar den här artikeln till att öka kunskapen om hur personer med afasi framställs i svenska tidningsartiklar. Artiklarna som studerats består av berättelser där personen med afasi själv kommer till tals och får berätta sin historia. Men eftersom det kan vara svårt att just berätta, så inkluderas även artiklar där personen får hjälp av någon annan (till exempel en familjemedlem) att uttrycka sig.
För att ta reda på hur personer med afasi framställs i svenska tidningar gick jag (dvs Helena Taubner, tillsammans med Malin Hallén) igenom allt som publicerats under åren 2007-2018. Vi använde databasen Retriever Mediearkivet för att hitta materialet, och efter flera olika steg av gallring och sortering återstod 84 artiklar att analysera.
Som redskap för analysen använde jag en typologi över olika narrativtyper [1]. Typologin består av tre huvudsakliga typer av berättelser: återhämtning (”restitution”), kaos (”chaos”) och livsresor (”quest”). Utöver dem finns också brustna narrativ, som utmärker sig genom att personen inte kan berätta själv på grund av exempelvis afasi.
Resultat
Alla narrativtyperna fanns i de studerade tidningsartiklarna. En övergripande skillnad identifierades mellan å ena sidan framgångssagor (dvs återhämtningsberättelser och livsreseberättelser) och å andra sidan berättelser om nederlag (dvs kaosberättelser och brustna narrativ). Framgångssagorna var många fler till antalet (66) än nederlagsberättelserna (11). Sju artiklar var motsägelsefulla och kan sägas vara berättelser om både framgångar och nederlag.
Slutsatsen är alltså att berättelser om att leva med afasi framställs som framgångssagor när de förekommer i svenska tidningsartiklar. Det är berättelser med lyckliga slut, där personen med afasi antingen återgår till sitt ”normala” tidigare jag eller tar med sig erfarenheterna vidare i livet med stolthet och glädje.
Det är inte ovanligt att berättelserna handlar om envishet. Att vara envis målas upp som lösningen till att ”vinna” över afasin. Jag menar att det är problematiskt, eftersom det är så många fler saker som spelar roll för en persons återhämtning. Att säga att det räcker med envishet blir det samma som att säga att en person med afasi som inte förbättras inte är envis nog. Och så enkelt är det inte. Den typen av berättelser, om framgång i allmänhet och om envishet i synnerhet, riskerar att skapa skuldkänslor hos en person med afasi som kämpar för att bli bättre utan att lyckas.
…………………………….
Fotnot
Denna text är en kortfattad svensk sammanfattning av artikeln ”Success Stories – Narrative Types in Swedish Journalistic Newspaper Articles about Living with Aphasia” [2] som är en del av Helena Taubners avhandlingsprojekt om afasi.
En kort (5 minuter) presentation av artikeln, på engelska, finns att lyssna på här: http://blogg.hh.se/aphasia-online/2021/07/01/nordic-aphasia-conference-online-event-2021-my-video-poster-presentation/
…………………………….
Källor
- Frank, A. W. (1995). The Wounded Storyteller: Body, Illness & Ethics (2 ed.). The University of Chicago Press.
- Taubner, H., & Hallén, M. (2021). Success Stories: Narrative Types in Swedish Journalistic Newspaper Articles About Living with Aphasia. European Journal of Health Communication, 2(1), 56–76.
