Gammal god tradition: att spika upp sin avhandling på en vägg (kyrkport?)

Inom akademin finns en hel rad traditioner som kan tyckas lite märkliga… som till exempel att spika upp en avhandling på väggen ett tag före disputationen. Imorgon är det min tur att göra just detta. Men varför då?

Det är viktigt att akademiska texter granskas ordentligt och för att det ska vara möjligt behöver de offentliggöras. Långt innan den digitaliserade tidseran spikade man därför upp texten på en offentlig plats så att den som ville kunde läsa och sedan komma med kritik.

Idag sker det egentliga offentliggörandet via bibliotekets databas, men traditionen med att spika upp avhandlingen på väggen finns kvar som en ceremoni. Spikningen måste äga rum minst tre veckor före disputationen, så att den som vill hinner läsa texten för att kunna framföra kritik under disputationen.

Historiens mest kända exempel på den här traditionen är när Martin Luther spikade upp sina teser (engelskans ord för avhandling är dessutom thesis) på kyrkporten i Wittenberg år 1517. De lärde tvistar lite om huruvida själva spikandet har ägt rum men oavsett så är det en tradition inom akademin som många förknippar med just Luther.

Och alltså: imorgon spikar jag min avhandling, klockan 15.15 på Högskolan i Halmstad (R-huset, våning tre). Välkommen!

Hammare och spikar

I min hand: min avhandling ”Afasi och narrativt aktörskap”

Tillåt mig att stolt presentera: Min avhandling ”Afasi och narrativt aktörskap – mediebilder, självberättelser och multimodala litteracitetspraktiker”.

Jag fick mitt första exemplar på posten idag, och snart kommer kartongerna. Tänk… fem års arbete har till slut blivit en bok. Jag är jättenöjd med både boken och mig själv!

Och som jag tidigare har meddelat: disputationen äger rum i Halmstad den 29 november. Detaljerna finns i Högskolans kalender. Välkommen!

Nu trycks min avhandling!

Idag har jag godkänt korrekturet för min avhandling, så nu går den i tryck! Se, så fin den blir!

På framsidan syns tavlan ”Afasi” som är målad av Elin Stehr som själv har afasi efter en stroke. Jag är väldigt glad att jag har fått köpa tavlan och att jag får ha den om omslaget. Tack, Elin!

Disputationen äger rum den 29 november 2019 på Högskolan i Halmstad. Mer information om tider och platser finns i Högskolans kalender. Välkommen!

Besök på Forsa folkhögskolas afasilinje

Under några dagar är jag på besök hos afasilinjen på Forsa folkhögskola utanför Hudiksvall. Det är väldigt roligt! Ovanför en dörr i klassrummet hänger en bonad med texten ”Skogen skulle vara mycket tyst om inga andra fåglar sjöng än de som sjunger bäst”. Sällan har det citatet passat bättre!

Igår föreläste jag först för afasilinjens deltagare och sedan för en grupp ur skolans personal. Idag och imorgon är jag med på några lektioner. Jag lär mig mycket och stärks i min övertygelse att människors berättelser är centrala för identitet och livskvalitet.

På fyra olika folkhögskolor finns det långa kurser för personer med afasi (och på ytterligare några finns korta kurser): Forsa utanför Hudiksvall, Edelvik i Burträsk, Alma i Stockholm och Sundsgården utanför Helsingfors. De gör ett oerhört viktigt arbete och jag är glad över att ha fått en liten inblick.

Läs mer om afasilinjen på Forsa folkhögskola på skolans webb och följ dem gärna på Facebook!

Hedersuppdrag: föreläsning för Afasiföreningen i Jämtlands län

Att forska innebär att tillbringa mesta tiden framför datorn. Transkribera intervjuer, analysera material, skriva text, sudda text… Men så ibland dyker ett och annat hedersuppdrag upp, som liksom plockar ut forskaren ur bubblan. Ikväll har jag haft ett sådant – jag har hållit en liten föreläsning i Östersunds bibliotek på uppdrag av Afasiföreningen i Jämtlands län.

Jag pratade om hur personer med afasi berättar om sig själva och vad de berättar, och om hur sociala medier kan vara redskap i det berättandet. Personerna som kom och lyssnade hade egna erfarenheter av afasi, antingen för att de själva lever med afasi eller för att de kommer i kontakt med personer med afasi i sist vardag. Det blev fina samtal!

Att dessutom få se Östersund i höstlövsskrud var en ren bonus. Tack för idag, Jämtland, jag kommer gärna tillbaka!

Afasidagen = skicka-till-tryck-dagen!

Min avhandling är klar!

Idag (10 oktober) infaller Afasidagen. Den har uppmärksammats på många olika sätt runt om i landet, under temat ”Ge tid”. Titta gärna på Afasiförbundets Facebook-sida för en massa uppdateringar om vad som har hänt under dagen.

Själv har jag uppmärksammat dagen genom att alldeles nyss skicka iväg min avhandling till tryck! Yay! Den är klar!

Kolla så fin den är – helt utan markeringar och kommentarer. 143 sidor, och sedan tillkommer de fyra artiklarna (varav den sista är i manus men de tre första är publicerade).

Det som återstår nu är att granska ett provtryck, få en kartong från tryckeriet, spika upp ett ex på väggen och sedan är det disputationsdags! Det blir, som jag tidigare annonserat, den 29 november i Halmstad. Välkommen!

Litteracitetspraktiker inom afasilinje på en svensk folkhögskola

På några olika folkhögskolor i Sverige finns afasilinjer, dvs särskilda kurser för personer med afasi som vill träna på att kommunicera. I en rapport [1] om en av dessa afasilinjer (den på Forsa folkhögskola) beskrivs målen som att kursdeltagaren ska ”återerövra möjliga kommunikationsförmågor, hitta och stärka sin identitet i den nya livssituationen samt stärka ett aktivt liv med sociala kvaliteter”.

Afasi innebär inte bara att ha svårt med talat språk, utan även skriftligt. Traditionellt sett har litteracitet betraktats som en individs förmåga att läsa och skriva, vilket medfört att läs- och skrivsvårigheter ansetts vara ett fel som behöver åtgärdas. Detta synsätt leder till att personer med kommunikativa svårigheter, som till exempel afasi, främst bedöms utifrån vad de inte klarar av att göra.

Ett annat sätt att se på litteracitet, vilket har vuxit sig allt starkare under de senaste årtiondena, är att istället prata om litteracitetspraktiker [2, 3]. Fokus flyttas då från individens (bristande) förmågor till de handlingar som hon faktiskt utför inom de sociala sammanhang där hon befinner sig. Litteracitetspraktiker är alltså mönster i hur vi använder texter i våra sociala sammanhang. I ett digitaliserat samhälle som Sverige är litteracitetspraktikerna präglade av digitala verktyg och den multimodalitet (dvs att det finns många olika uttrycksformer) som de erbjuder [4].

Hur ser litteracitetspraktikerna ut inom en grupp som går en afasilinje på en folkhögskola? Vad gör deltagarna tillsammans med texter, när de själva styr sina aktiviteter? För att ta reda på det genomförde jag (Helena Taubner) en etnografisk studie [5] på en sådan afasilinje. Jag flyttade in på skolan och bodde där i tre veckor med gruppen. Jag filmade, spelade in ljud, fotograferade och antecknade.

Resultat

Gruppens litteracitetspraktiker dominerades av digitala skärmar (mobiltelefoner, surfplattor, datorer, smarta klockor och tv-skärmar) och ett samskapande gruppmedlemmar emellan där de använde varandras kommunikativa styrkor som resurser.

Vid ett tillfälle, exempelvis, skulle Anette göra ett inlägg bestående av ett foto, text och emojier på Facebook. För att skapa inlägget tog hon hjälp av flera andra personer (inklusive mig). Hon bad Joakim att korrekturläsa innan hon postade inlägget, eftersom han är bättre på att stava än vad hon är. Vid ett annat tillfälle var rollerna de omvända. Joakim ville berätta något och för att kunna göra det surfar han på sin mobiltelefon tills han hittar rätt ord där. Han vänder sig sedan till Anette och ber henne läsa upp det som står på skärmen, eftersom hon har lättare att säga det än vad han har. På så vis blir alltså både skärmarna och de andra personerna i gruppen resurser inom litteracitetspraktikerna.

Praktikerna var väldigt viktiga för gruppen, eftersom de gjorde det möjligt för deltagarna att visa sin kompetens, vilken annars var dold av afasin [6]. Gruppens sätt att använda text på olika sätt var väldigt likt mitt eget, men den stora skillnaden låg i att litteracitetspraktikerna gav personerna med afasi en möjlighet att kommunicera som de annars inte skulle ha haft.

——————————————-

Fotnot

Denna text är en kortfattad svensk sammanfattning av artikeln Increased Agency through Screens and Co-Creation – Literacy Practices within a Group of People with Aphasia at a Swedish Folk High School [5] som är en del av Helena Taubners avhandlingsprojekt om afasi.

——————————————-

Källor

  1. Bergroth, Mohss, Johansson & Östlund (2018). Det har blivit så tyst – upplevelser av att leva med afasi samt finna stöd i Specialkurs för personer med afasi på folkhögskola. Centrum för forskning och utveckling, Region Gävleborg.
  2. Street (2012). New Literacy Studies. I  Grenfell, M., Bloome, D., Hardy, C., Pahl, K., Rowsell, J. & Street, B. (red.) Language, Ethnography, and Education. Bridging New Literacy Studies and Bourdieu. New York: Routledge. 
  3. Barton & Hamilton (2000). Literacy practices. I  Barton, D., Hamilton, M. & Ivanic, R. (red.) Situated Literacies: Reading and Writing in Context. Routledge. 
  4. Barton & Lee (2013). Language Online: Investigating Digital Texts and Practices. Routledge.
  5. Taubner (2019). Increased Agency through Screens and Co-Creation – Literacy Practices within a Group of People with Aphasia at a Swedish Folk High School. Scandinavian Journal of Disability Research, 21(1), pp.197–206.
  6. Kagan & Simmons-Mackie (2013). From My Perspective: Changing the Aphasia Narrative. The ASHA Leader, 18(11), ss. 6-8.

Third article published!

The third out of my four planned articles has just been published!

It is about a group of people with aphasia who attended an aphasia course at a Swedish Folk High School. I stayed with them for three weeks, and studied their collective and authentic literacy practices.

The article is called ”Increased Agency through Screens and Co-Creation – Literacy Practices within a Group of People with Aphasia at a Swedish Folk High School” and it is now published in Scandinavian Journal of Disability Research.  It is an open access article, which means it is available as in full text at www.sjdr.se/articles/10.16993/sjdr.635/ 

The two previously published articles is about stigma management and identity dilemmas when living with aphasia.

Byråkrati: anmälan om disputation inskickad

Att vara doktorand innebär inte bara forskning, utan också en väldig massa byråkrati. Igår gjorde jag iordning alla papper för anmälan av disputation och lämnade iväg dem. Med anmälan ska det bifogas en uppdaterad individuell studieplan (17 sidor), några intyg från handledarna, intyg från de tre ledamöterna i den kommande betygsnämden och en lista på vilka personer som ska få avhandlingen på posten direkt från tryckeriet. Puh!

Nu när anmälan är inskickad så återstår att vänta på beslut från forskarutbildningsutskottet och det möte som de ska ha i nästa vecka. När de har gett mig sitt klartecken så är allt klart för att kunna disputera den 29 november! Nu ska jag bara se till att avhandlingen blir klar också…

Third day of the Nordic Aphasia Conference 2019 #nordicaphasia @NAC2019Turku

Today’s theme at the Nordic Aphasia Conference is multilingualism (i.e. people speaking two or more languages). Treating people with aphasia who are multilingual is a real challenge!

The presenters, Mira Goral and Monica Norvik, raised some truly intriguing questions. How does the multilingual brain actually work? How do you know what to assess? If you need an interpreter during therapy, does the interpreter know enough about aphasia (and aphasia therapy) not to correct what the person is saying?

Since I am focused on issues of social media use, I found it particularly interesting that Monica said that social media may be used to get a picture of the person’s pre-onset use of the different language. The videos we make and post online thus become a tool for therapy, long after they were created.

The speaker to close the conference was Tom Sather from the USA. His talk was about ”flow”, or what it means to ”be absorbed in the moment” when living with aphasia. I have never come across anyone interested in this field before, and it is always fascinating to learn about new topics. He made an important point about a problem with ”aphasia friendly” material – do we over-simplify material to the extent that we take away the challenge?

Kati Renvall summed up the days by thanking everybody involved. Everybody did a very good job! I really enjoyed attending.

Finally, the next hosting city of the Nordic Aphasia Conference was revealed. It will be in Iceland! Yay! Reykjavik 2021, here we come!