The programme for the Nordic Aphasia Conference 2019 in Turku (Finland) has been published. And guess what? I am one of the invited speakers!
It is a true honour to be invited, and I can’t wait to meet all of the other aphasia researchers and practitioners. See you in Turku in June!
The programme is available at http://nac2019.fi/?page_id=93 and it will be updated with topics in due time.
Äntligen har jag fått besked om att min andra artikel har blivit accepterad! Tjoho!
Och varför är detta en så stor sak, då? Jo, min avhandling består av fyra separata artiklar som är tänkta att publiceras i fyra olika vetenskapliga tidskrifter. Processen med själva publiceringen är invecklad och tar lång tid. Men jag hade nog inte trott att processen runt just den här andra artikeln skulle ta så här lång tid…
Vid mitt halvtidsseminarium i mars 2017 hade jag ett utkast. Jag fick värdefulla synpunkter (både under halvtidssemniariet och under NNDR’s konferens i Örebro) som gjorde att jag arbetade om texten. Till slut skickade jag den till en tidskrift precis innan jul 2017. Jag fick vänta ett halvår innan jag fick ett svar därifrån: ett nej. Så jag anpassade texten till en annan tidskrift och skickade iväg den dit i början av juni 2018. Svaret därifrån kom snabbt, men det var också ett nej. Då var det ”bara” att anpassa texten till en tredje tidskrift, och jag skickade iväg artikeln dit i slutet av juni 2018.
Sedan dess har jag väntat, fått respons, skickat en ny version, väntat, skickat en ny version, väntat, fått respons och skickat en ny version. Och idag kom beskedet att den är klar för att publiceras! Äntligen! Nu ska den bara korrekturläsas och sedan finns den tillgänglig att läsa.
Hur det går med de andra tre artiklarna? Jo, den första är publicerad sedan ganska länge. Den tredje är inskickad första gången till en tidskrift för inte så länge sedan. Den fjärde arbetar jag med. Så det tuffar på. 🙂
Nu börjar min häcklöpning mot målet!
Ibland frågar folk om man kan bli underkänd vid själva disputationen (vilket man ju kan). Jag brukar svara att när jag kommer så långt så ska min avhandling redan vara granskad så många gånger att då känns det ganska troligt att jag blir godkänd. Om något skulle vara helt galet med avhandlingen, så hoppas jag att någon säger stopp innan jag kommer så långt.
Och nu ska det hända, som en lång häcklöpning. Under våren kommer min avhandling att passera många olika granskningar (häckar). Först ut är mitt slutseminarium. Då kommer två granskare, nämligen Marta Cuesta och Kristofer Hansson, att hjälpa mig att tänka kring stort och smått med avhandlingen. Det ska bli spännande!
Vill du komma och lyssna på slutseminariet? Välkommen den 17:e januari 2019! Vi är i salen som heter Halda (J-huset/Visionen, andra våningen) och börjar klockan 13.15.
Idag är det Internationella funktionshinderdagen! För sjuttonde året i rad uppmärksammas detta på Högskolan i Halmstad genom en öppen föreläsning och utdelning av Halmstad kommuns stipendier till studenter som har skrivit uppsatser om funktionshinder.
Årets föresläsningen är högaktuell. Det är Niklas Altermark, statsvetare vid Lunds universitet, som föreläser om LSS och vad som pågår i funktionshinderpolitiska frågor. Vi är många som ser att neddragningarna inom assistansen gör stor skada för människor som behöver hjälp i vardagen. Niklas poängterar att föreställningen om att det fuskas mycket med ersättningar inom LSS helt saknar grund!
Bland stipendiaterna finns i år ”min” student Ingrid Witte. Hennes uppsats handlar om könsskillnader inom insatsen Supported Employment. Väldigt intressant! (På bilden syns Ingrid längst till vänster bland stipendiaterna.)
Remember Sarah Scott? Her latest video was recorded to be shown at an aphasia conference in Australia. In it, she talks about so many things that are relevant to my thesis!
She talks about how life took a very unexpected turn when she had her stroke, and how she had to think differently about her future. She talks about how digital technology is decisive for her to communicate with others, because it enables her to convert speech into text and send it to people. She talks about people’s lacking awareness about the fact that young people can have strokes, and the importance of media representations of people with aphasia.
All those aspects of living with aphasia are included in my thesis. Coming up!
Idag, den 10 oktober, är det ”Europeiska afasidagen” och därför uppmärksammas afasi lite extra runt om i Sverige och i Europa. Själv sitter jag och skriver, och försöker samla tankarna kring alla berättelser som jag har fått ta del av under de senaste årens avhandlingsarbete.
Det är med stor tacksamhet jag tänker på ”mina” deltagare. Malin, Einar, Johan, Claes, Ove, Joakim, Maria, Frida, Ellen, Sofia, Dennis, Anette, Per, Ulla, Monica, Oskar, Rosa, Selena, Anders, Kalle och Pia – utan er hade mitt drömprojekt aldrig kunnat bli verklighet! Därför vill jag uppmärksamma afasidagen genom att lyfta fram er. Ni är stjärnor, allihop!
Afasiförbundet har gjort en lista över olika inslag i media med anledning av Europeiska afasidagen. Missa inte den!
(PS. Deltagarna heter självklart andra namn i verkligheten.)
Ni kommer kanske ihåg att jag skickade in min andra artikel till en tidskrift för inte så länge sedan? Den studsade tillbaka snabbt därifrån, med ett negativt besked. Men skam den som ger sig! Idag har jag skickat in den igen, till en tredje tidskrift. Så nu hoppas jag att det blir tredje gången gillt!
Artikel nummer två är inskickad (igen)!
Jag skriver en så kallad sammanläggningsavhandling. Det betyder att avhandlingen består av (i mitt fall) fyra separata artiklar som ska publiceras var för sig i vetenskapliga tidskrifter (och sedan ska de knytas ihop till en helhet i den så kallade ”kappatexten”).
Att få sin forskning publicerad i en vetenskaplig tidskrift är en invecklad och långdragen procedur. Texten ska bedömas av (för mig anonyma) granskare och redaktionen ska säga sitt. Antingen (vilket typ aldrig händer) kan artikeln bli accepterad rakt av, eller så kan man få veta vilka (större eller mindre) ändringar man behöver göra. Eller så kan den helt enkelt bli avfärdad direkt – vilket var det som hände en av mina artiklar för inte så länge sedan.
Jag hade skickat in den till en tidskrift, men fick tillbaka den med meddelandet att de inte ville publicera den. Lösningen då är att arbeta om texten och skicka till någon annan tidskrift och sedan hoppas på bättre tur där. Och nu, alldeles nyss, skickade jag in den till den nya tidskriften! Det har inneburit ganska mycket arbete att anpassa den efter reglerna som den nya tidskriften har (för de skiljer sig ju såklart från den första tidskriften), så det känns jätteskönt att kunna avsluta veckan genom att säga: ”Submitted!”.
Nu ska jag fira med glass i den härliga sommarsolen.
Vad har virtuella världar med afasi att göra?
Att leva med afasi innebär ofta att man känner sig obekväm i situationer där man är beroende av en fungerande kommunikation. Det kan handla om att beställa mat på restaurang, att ringa försäkringskassan, att säga hej till grannen när man möts eller att prata med barnens lärare om skolresultat – eller om vad som helst. Hur tränar man på sådana situationer, men i en miljö där man ändå kan känna sig trygg? Jo, i en virtuell värld.
Ett forskningsprojekt vid City, University of London handlar om att skapa och använda en virtuell värld (den kallas EVA Park) där personer med afasi kan träna på just sådana situationer. I EVA Park möts personer med afasi och stödpersoner (ofta logopeder) för att kommunicera. Där finns miljöer som påminner om situationer som kan kännas utmanande, men också många lekfulla och fantasieggande inslag som stora djur och undervattensrum.
Inom projektet konstaterar man nu att kommunikationsträningen i den virtuella världen är framgångsrik, inte minst när det gäller ökat självförtroende hos personerna med afasi. Visst är det spännande?
Jag träffade några av forskarna bakom EVA Park när jag var på IARC-konferensen i London för ett par år sedan. Det är roligt att följa deras framsteg!
When people ask me what my project is about, I usually answer ”aphasia” and we end up in a discussion (or sometimes more of a lecture from my part, to be honest) about what aphasia is and is not. But, what is my project about, more specifically? Now that I have a year and a half left to the finish line, I am starting to have an answer to that question.
My project is about identity construction when living with aphasia in a digital society, and it is based on four studies. These four studies are at different levels, starting at the individual level (about stigma management strategies when communicating online), moving to the interactional level (about identity dilemmas) and the group level (about literacy practices), to end up at the societal level (about media representations). So my perspective gets wider and wider as I move forward through the studies.
And where am I right now? Well, study 1 is published (you find the full text version here and a Swedish summary here!). Study 2 is submitted to a journal and I can’t wait to hear what the reviewers have to say about it. Study 3 is what my mind is most occupied with right now, since I just completed the data collection. I conducted ethnographic research at a ”folk high school” with an education for people with aphasia, staying there with them for three weeks. It was great! So, the next step for study 3 is to analyze all the data (video, audio, photos, notes…). And study 4 is still being planned in detail, before the data collection can begin. Hopefully, I can soon share some more results with you!
