Frida Stranne är lektor i statsvetenskap här på Högskolan i Halmstad och har disputerat i ämnet freds- och utvecklingsforskning. Bland annat har hon en uppmärksammad doktorsavhandling om amerikansk utrikes- och säkerhetspolitik i bagaget. Under 2012 var hon SvD:s expertkommentator i samband med det amerikanska presidentvalet – ett samarbete som man på SvD blev ”otroligt nöjda med” upplyser mig Lena Karvik, redaktör för Brännpunkt, tidningens debatt- och opinionssida.
Ständig balansgång
Jag träffar Frida i hennes tillfälliga arbetsrum hos EKS på femte våningen i ”Skrapan” för att höra något om hennes erfarenheter från den här intensiva perioden av medieexponering. Hon börjar med att för det första understryka en sak: att det hela är en ständig balansgång.
Man måste vara fullt på det klara med att när man som forskare träder fram och försöker få gehör för vetenskapligt grundade resonemang i massmedieflödet så sker det givetvis på helt andra villkor än inom forskningsvärlden.
Eftersom själva frågeställningarna i det snuttifierade medielandskapet sätter så uppenbara begränsningar är det nödvändigt att utveckla en egen, medveten mediestrategi. Man måste även vara noga med att tacka nej till sådant som ligger utanför den egna forskningens fokus, säger hon.
Synlighet och nätverk
Medverkan i massmedia kan ibland nästan ses som komprometterande i den akademiska världen. Samtidigt har den enorma uppmärksamheten för Fridas del bidragit till att göra hennes namn känt och efterfrågat i nya sammanhang, sammanhang vilka hon bedömer vara av stort värde. Det har öppnats upp fler kontaktytor och plattformar att verka utifrån. Det ena leder till det andra, även om det kanske inte alltid går att peka på direkta, kausala samband.
Parallellt med SvD-uppdraget startade hon den egna bloggen amerikaanalys.se – ”för en breddad, fördjupad och forskningsförankrad debatt om amerikansk politik”. Där har hon vissa längre och mer vetenskapligt utformade inlägg. Att bloggen läses fick hon till exempel kvitto på när det visade sig att SR:s Studio Ett hade läst den inför ett av de tillfällen hon medverkade där.
Medverkan i SvD synliggjorde henne alltså i nya kanaler, vilket ledde till förfrågningar om att medverka i paneldebatter och föredrag vid exempelvis SNS i Malmö och Utrikespolitiska Institutet i Stockholm. I början av februari är det dags för ytterligare en paneldebatt med bland andra Erik Åsard, professor i Nordamerikastudier i Uppsala. Hon har också blivit kontaktad av andra forskare i Sverige och utomlands, vilket öppnat ytterligare nya dörrar. Dessutom har hon blivit inbjuden av föreläsningsföreningar att komma och tala om amerikansk politik, vilket gjort hennes forskning spridd i vidare kretsar. I söndags hade hon med en debattartikel i Aftonbladet tillsammans med Trita Parsi, en internationellt erkänd och meriterad forskare, verksam i Washington. Sist men inte minst är hon inbjuden som gästforskare på American University i Washington D.C. läsåret 2013–2014.
Synligheten öppnar med andra ord upp för nya kontakter och samarbeten där man kan ta större kontroll över situationen och beredas bättre möjligheter att leda över frågeställningar till en egen agenda där forskningsfrågorna i högre grad kan sättas i centrum. Frida nämner också att det finns ett belagt samband mellan massmedial synlighet och beviljning av forskningsmedel, vilket medievetaren Lennart Hast här på Högskolan har uppmärksammat henne på (ett samband vi hoppas kunna återkomma till och belysa ytterligare här på bloggen!).
Medieexponeringens baksida
All den hektiska medieexponeringen har också en baksida som kan fresta på. Som valkommentator hamnar man själv på många sätt i hetluften. Det är lätt att känna sig ”tillknycklad” i de fall man bemöts av floder av tuffa kommentarer på tidningarnas debattsidor, men det är viktigt att inte låta sig tystas av sådant som är påfrestande menar Frida.
På det här området behövs stöd och att man har möjlighet att dra nytta av andra. Själv har hon kunnat få stöd och goda råd av medievetarna här på lärosätet, men i det stora hela så är det dock ett outvecklat område inom akademin. Frida är på många sätt först med dessa erfarenheter bland kollegorna – mycket beroende på den ju på många sätt dagsaktuella karaktären på hennes ämne.
Hon säger också att det är viktigt att lära sig leva med de resultat och eventuella misstag som begås i stundens hetta i olika intervjusituationer och liknande. Till skillnad från vad som är fallet inom forskningsvärlden så ges det ju i den massmediala hetluften sällan något utrymme att utveckla sina resonemang.
Nya forskningsfokus
Avslutningsvis berättar Frida att hon genom sin medverkan i massmedia dessutom har fått ny lust för sin forskning. Alla de frågor som ställts under den här perioden, men som ännu ej besvarats, har hjälpt henne att hitta nya forskningsfokus.
Utan att vi egentligen har uppehållit oss vid själva forskningsämnet som sådant, så är det framför allt ett intryck som dröjer sig kvar när jag tackar för intervjun: att det ändå är så uppenbart tydligt att detta är något som hon verkligen brinner för. Att engagemanget för själva ämnet är den drivkraft som fått henne att i så hög grad bryta ny mark och att som relativt oetablerad forskare och kvinna ta en så pass självklar plats i en av de mer konkurrensutsatta nischerna i medielandskapet.
