Det är svårt att ens jämföra Uganda och Sverige eftersom de är så olika men vi tänkte ägna detta inlägg åt att beskriva både ”kulturkrock” och kulturella godbitar som vi upplevt. Detta är den bild vi fått!

MAT. Innan vi kom till Ssenyange hade vi ingen aning om hur maten skulle se ut och hade därför inga förväntningar. Vi blir serverade tre mål mat om dagen vilket känns lyxigt. Frukosten är bröd och kokt ägg eller omelett. Lunch och middag består ofta av potatis, antingen kassava, irish potatoes eller sweet potatoes. Vi får även chapati som är ett ugandiskt tunnbröd (en stark favorit för oss båda!). Måltiderna består också ofta av ris, pasta, bönor, avokado, svensk pannkaka och någon frukt. Vi har även fått testa ”matooke” som är kokt matbanan. Någon gång i veckan bjuds det på kött eller fisk, då jublas det. I Uganda dricks det främst svart té så kaffe har vi införskaffat på egen hand. Vi delar vårt kaffeintresse med den tredje volontären, som beskriver det som ”inget kaffe, ingen dag”.

Barnen på skolan dricker té till frukost och äter ”pocho” till lunch och kvällsmat. ”Pocho” är en kompakt gröt gjord på kassava som serveras med bönor. En gång i veckan får de ett ägg var och ibland får de någon frukt, ris, juice eller mjölk.

När vi pratar om mat med lokalbefolkningen så säger de ofta att maten är ”sweet”. De har frågat oss om fläsk i Sverige är ”sweet”, vilket vi svarade ”nej” på. Vi har dock insett nu efter en månad att med ”sweet” menar de ”gott” och inte ”sött” vilket vi trott.

MZUNGO. Vi känner oss som kändisar när vi går på landsbygden, det känns som att gå på röda mattan. Barnen, men även vuxna, ropar ”mzungo” och vinkar glatt till oss vart vi än går. Det är svårt att röra sig obemärkt i detta sällskap. Lokalbefolkningen är rak på sak och beskriver vad de ser, därför ordet ”mzungo” vilket betyder ”vit” på luganda. Vi möter tillropen med leende, vinkar tillbaka och hälsningsfraser som ”how are you?” vilket verkar uppskattas.

SOCIALT. Något vi märkte ganska snabbt är hur artiga och trevliga människorna är här. Alla hjälper varandra och pratar gärna med främlingar. Det är helt olikt Sveriges ”sitt inte bredvid mig på bussen-anda”. Gemenskapen hos folket är tydlig och något som är ovant för oss men beundransvärt. Det är en vänskaplighet här som är väldigt fin! Man vänjer sig vid detta fort och efter att vi kommit hem kommer vi säkert gå runt i Halmstad City och småprata med alla som vi möter. De är heller inte blygsamma med frågor och otroligt intresserade av vår hemmiljö och kultur, så de ställer raka frågor om det de vill veta!

Just på Ssenyange-skolan visas det ständigt en tacksamhet gentemot Sverige. När vi berömmer deras arbete och insatser så påpekar de alltid att det är Sveriges och sponsorernas förtjänst. Detta visas bland annat genom att de vid sina gemensamma samlingar sjunger den svenska nationalsången.

KLÄDER. I Uganda klär man sig väldigt propert till skillnad från Sverige som är något mer lättklätt och avslappnat. Vi fick tidigt på skolan höra ”oh you’re so smart” när vi bar klänning. I början var vi lite förvirrade och trodde att de syftade på något smart (klokt) vi sagt. Så är inte fallet utan ”smart” är motsatsord till ”shabby” när det kommer till klädsel. Till vardags går vi ofta runt i byxor vilket blir lite komiskt när de i klasserna lär barnen att pojkar är de med byxor och att flickorna är de med kjol. På skolan bär man kläder som täcker axlar och knän vilket inte påverkar vår solbränna positivt… Det är också viktigt att ta hänsyn till att en innebörd för oss inte alltid är densamma för någon från en annan kultur. Lottas välgörenhetsarmband för cancer har fått lämna hennes arm efter en del nyfikna frågor om innebörden av ordet på ”f” före ordet ”cancer”.

UGANDISK TID. Ni som känner oss vet att vi inte är helt hundra på att passa tider. Men enligt ugandisk tid är vi faktiskt tidspessimister! Bestämmer man att man ska göra något kl. 14 så sker det antagligen kl. 16. Ett exempel är att bussar inte går efter tidtabell utan kör när bussen är fullsatt. Oftast tar saker längre tid än vad man tänkt sig. Till exempel, ska man åka någonstans så blir det ett par stopp längs vägen för att inspektera exempelvis tomater och skapa nya bekantskaper. Detta har resulterat i att om vi verkligen vill att något ska ske vid ett specifikt klockslag så är vi tydliga med att säga ”vi ses klockan 14, swedish time!”. Dock ska det tilläggas att vi trivs bra med ugandiskt tidsmått, det vill säga att man kommer när man är klar, no questions asked.

STUDIEMOTIVATION. Vi minns från vår egen grundskoletid att det kanske inte alltid var jättekul att gå till skolan. Favoritämnet var ”rast”. Här är det helt annorlunda! Barnen är väldigt motiverade och fokuserade trots att de går i skolan från tidig morgon till sen eftermiddag samt även har kvällslektion. Vid frågan om deras favoritämne kunde de inte välja ett utan svarade ”alla”. De flesta barnen har redan vid t.ex. 9 årsålder höga mål och drömmar om framtiden. De siktar på yrken såsom doktor, pilot, sjuksköterska, ingenjör etc.

SÅNG OCH DANS. Vardagen präglas dagligen av sång och dans. Detta märks även under deras lektioner då deras kortare pauser består av sång, dans och ramsor istället för en svensk bensträckare.

RELIGION. Något som har stor betydelse för människorna här är religion. Skolan har katolsk gudstjänst två gånger i veckan, vilket är nytt för oss då vi sällan besöker kyrkan hemma. Det har uppstått lite pinsamma tystnader när de bett oss sjunga någon svensk psalm för dem…

Detta var en liten inblick i hur det är i Uganda och vilka kulturella upplevelser vi dagligen möter.

Vi har nu haft vår första ledighet under vår tid i Uganda och den spenderades med att se mer av detta vackra land!

I onsdags blev vi hämtade av vår guide James som var med oss under hela resan. Vår resa började med 1,5 timmes bilresa till Lake Mburo. I denna nationalpark möttes vi av flockvis med zebror (se bild), ugandiska kor, Impala-antilop (se bild), Topi-antilop, Pumba, Velvet-monkeys och även några giraffer! Det var verkligen häftigt att se de första vilda djuren och James fick upprepade gånger säga till oss att man ska vara tyst när man ser ett djur.

Vi körde vidare och stannade för lunch där vi blev mer än nöjda. Resan fortsatte sedan genom Uganda med ett landskap av grönskande kullar, berg, dalar och plantager av tobak, kaffe, ananas, bananer och té. Nästan 6 timmar senare nådde vi Queen Elizabeth National Park efter att ha färdats på ugandiska vägar som kan benämnas som afrikansk massage. Vägarna här är nämligen väldigt gropiga så resan blir otroligt studsig.  

En ”lodge” var boendet för de kommande två nätterna och låg intill en flod. Vi bodde i en trästuga där det minst sagt fanns möjlighet för savannens djur att ta sig in, dock fick vi inga nattliga besökare. Vi trivdes väldigt bra och det kändes lyxigt med ett riktigt täcke och trerättersmiddagar. Efter att ha bott på skolan i en månad så kändes tystnaden runt oss ovan.

Nästa dag startade 05:30. Efter frukosten begav vi oss ut på ”game drive” på jakt efter ytterligare djur. Queen Elizabeth har både savann och grönska, och är oändligt stor! I fjärran skymtade vi blåa berg, Kongo och fikonträd.

Antiloper fanns det gott om även här. Topi, Waterbags och Ugandian Cob. Ett av de första djuren vi såg var tre hyenor som låg i matkoma. Vi skumpade vidare i vår safaribil och stannade till vid floden som gränsar till Kongo. Vi klev ut ur bilen och möttes av en flock flodhästar som låg i vattnet och chillade. Vi stod ungefär 10 meter ifrån och betraktade dem. Vid ett senare tillfälle berättar James att flodhästen är det djur i Afrika som dödar flest människor (främst fiskare). De vi hade sett var dock, som tur var, vana vid blängande turister. 

Höjdpunkten var när vi plötsligt fick syn på en grupp elefanter. På väldigt nära håll kunde vi se fem elefanter i sin naturliga miljö, det var en oförglömlig upplevelse!

Efter en trerätterslunch på vår lodge begav vi oss ut på savannen igen. Denna gång i jakt på trädklättrande lejon. Vi såg stora hjordar av ”waterbuffalo” och en hel del babianer men lejonen lyste med sin frånvaro. Senare fick vi besked att lejonen inte synts till på fyra dagar, vilket är vanligt när det regnar för då tar de skydd och de behöver inte ens äta på någon vecka.

Trots att vi inte såg lejonen var vi mycket nöjda med alla de djur vi sett och att vi fick se den magiskt vackra naturen! Vi kan varmt rekommendera James som guide till de som någon gång åker till Uganda, han är den rätta för jobbet!

Efter ca 8 timmars bilfärd hem körde vi in på skolan och möttes av glädjetjut från skolans barn och massor av kramar. Ett välkomnade i världsklass! Detta fick oss att inse hur roligt det var att vara tillbaka ”hemma” igen.

Oliotya!

Det här blir ett ”en vanlig dag”-inlägg.

Vi spenderar det mesta av vår tid på skolan där vi även bor, och det gör också cirka 360 barn.

Dagen börjar klockan 7 med frukost som vi äter tillsammans med vår (nästan) 70-åriga side-kick som också är volontär på skolan. Eleverna på skolan har då redan hunnit med en lektion.

Efter frukosten spenderar vi förmiddagen hos någon av klasserna, vilket är allt från baby class till primary 7. I klasserna fungerar vi som stöd för lärarna och hjälper dem med rättningar eller liknande samtidigt som vi observerar inför vårt uppsatsarbete. (Är det en fredag så startar dagen med katolsk gudstjänst.)

Klockan 13 står lunchen klar, som avslutas med kaffe (det dricks väldigt mycket nescafé!!).

Eftermiddagen spenderas antingen i klasserna, med egna studier eller hushållssysslor (t.ex. Tvätta. Se bild.)

Inte helt fel studiemiljö

Framåt tidig kväll spenderas tid med barnen när de har lediga stunder. Detta har resulterat i en extrem skicklighet i tumbrottning, ugandiska ramsor och en variant av ”jeopardy” (Exempel på frågor: Hur förhindrar ni vinter? Har ni elefanter i Sverige? Vad odlar ni i Sverige? Kan du gräva? Vet du vem Justin Bieber är?).

När barnen har kvällsmat eller fritidsaktiviteter, hinner vi i regel med egentid vilket brukar resultera i promenader eller en (kanske två) omgång Chicago-spel med vår granne (den andra volontären).

Middagen äter vi klockan 20, samtidigt som barnen har kvällslektion. Efter middagen brukar vi vara ganska trötta så vi kryper in i vår bur av myggnät kring klockan 22. Vid den här tiden är några av barnen i gång i den stora salen med sång och dans, vilket vi somnar till varje kväll. Vi hoppas att vi kommer över vår västerländska stelhet och anammar den ugandiska rytmen innan de här veckorna är slut!

Vad vi hittar på under helgen dyker upp i ett annat inlägg.

Hej, nu tar två SOSH-tjejer över stafettpinnen för utlandsbloggen!

Vi heter Charlotte och Beatrice, bosatta i Halmstad men från Ulricehamn respektive Kristianstad från början. Vi pluggar vår 6:e (och sista!) termin på programmet Samhällsförändring och Social hållbarhet (dvs SOSH), vilket resulterar i att vi blir beteendevetare/sociologer.

Ni kommer få följa vår resa, vardag och se vad vi gör i Uganda men först: Hur hamnade vi här?

Både två har alltid varit intresserade av vad som finns utanför Sveriges gränser och såg det som en fantastisk möjlighet att kombinera studier med någon form av utlandsvistelse. På högskolans hemsida snubblade vi över MFS som möjlighet och vi kände direkt att det passade oss! MFS är ett av de utlandsstipendier som Högskolan i Halmstad erbjuder, och just detta ges i samarbete med organisationen Sida. MFS står för ”Minor Field Studies” och innebär en möjlighet för studenter att åka till ett utvecklingsland för att utföra ett projekt eller samla in material till sin uppsats. För att ansöka om MFS krävs en projektplan med bland annat syfte, tidsplan och budget. Om denna godkänns får studenten/studenterna ett stipendium som ska täcka många av de kostnader som resan innebär. Studenten/studenterna blir också inbjudna av Sida till en förberedelsekurs i Härnösand där man får träffa andra MFS-studenter och få många bra tips inför sin resa. (Vi kan intyga att det är ett par givande och inspirerande dagar!)

I vårt fall blir MFS-arbetet grunden till vår c-uppsats. Vårt fokus är föräldralösa barns livsvillkor i Uganda och vi använder observationer och informella intervjuer för att samla in material inom ämnet.

Förberedelse inför vår resa/ansökan började redan under vårt andra läsår. Ett av kraven för MFS är att ha en kontaktperson i landet man ska åka till, så efter att ha valt intresseområde så började vi leta. Vi spenderade flera månader med att leta kontaktpersoner runt om i hela världen. Till slut, i höstas, lyckades vi med hjälp av Rebecca Rosenberg (som är ansvarig för utlandsstudier och dylikt) hitta en kontakt. Kontakten var Matilda, som är engagerad i och arbetar med en skola/barnhem i Uganda. Matilda hjälpte oss nå rektorn på skolan Ssenyange Education Centre, där vi nu ett halvår senare befinner oss.
Efter beskedet i november om att vi blev tilldelade stipendiet började förberedelser med vaccinationer, flygbokningar, försäkring m.m. Den 27 februari lyfte äntligen planet till Uganda.

Nu fick ni en kort inblick om hur vi hamnade där vi är idag. Håll utkik inför kommande inlägg så får ni följa med oss under vår sista månad i Masaka!

(Tack på förhand för ert tålamod, vi bor 1 timmes promenad från närmsta wi-fi som håller ugandiskt tidsmått – det vill säga ”inte så snabbt”!)