Kategoriarkiv: Reflektion

Det är dags för mig att säga hejdå

Hej till alla er som läser, till ni som tittat in ibland, till ni som läst allting och till er som inte ens vetat att jag existerat och kanske aldrig kommer att göra. Idag är det sista gången jag skriver till er här för jag ska ge mig iväg på en ny resa.

Jag talar mycket om resor, och i den här bloggen har ni fått läsa många inlägg om yttre och inre resor, drömmar, lycka och förhoppningar. Jag har under all den här tiden inte bara svamlat och slängt ut klyschor utan jag har faktiskt tillämpat allting i praktiken. Jag har känt efter, vridit och vänt på sammanhang, personer, känslor och drömmar och kommit fram till många saker. Jag har kommit fram till att självkänsla är viktigt för att saker och ting skall ha ett värde överhuvudtaget. Jag har kommit fram till att läraryrket är ett oerhört viktigt yrke. Att det formar vår framtid och att man bör sköta det ömsint och med en eld för framtiden och kunskap. Jag har kommit fram till att jag inte har den elden och att det kommer att drabba både barn och mina kollegor om jag inte brinner för det jag gör. I det har jag lärt mig att det är någonting annat jag vill göra. Jag vill arbeta med sociala frågor, med konflikter och problem, med handlingsplaner och utveckling. Jag ska bli socionom och om några veckor sitter jag på ett nytt campus med nya klasskamrater, ny kurslitteratur och en helt annan väg i livet än tidigare, och det känns fantastiskt. Halmstad högskola har gett mig mycket. Fantastiska lärare, vänner för livet och en framtidstro, men här och nu skiljs vi åt. Som mycket goda vänner.

Mina äventyr slutar inte där. Med ny utbildning på ny ort kan jag inte sitta kvar i staden som tagit mitt hjärta med storm hur mycket jag än skulle vilja. Jag river upp och börjar om, precis så som jag är duktig på att göra. Min fantastiska pojkvän och jag tar ett nytt kapitel in i livet, in i nya  sammanhang och blir helsingborgsbor. Städerna vid kusten, där håller jag mig gärna men städerna alterneras. Så jag tackar för mig. För möjligheten att ha fått skriva här. Att ha fått reflektera och nå ut till några människor, att få dela med mig av tankegångar djupa som lätta, kloka som dumma.  Jag önskar er alla lycka till med era liv, och era vägval och hoppas att ni följer ert hjärta och gör er själva lyckliga. För det är ni alla värda. 

Om jag har lyckats fånga någon med mina ord eller om ni vill följa min nya resa så finns jag också här, med små texter ibland –  

www.filosofia.devote.se  

IMG_1765

Stort och litet

Det är fredag eftermiddag och istället för att slita på gymmet som min tanke igår kväll var så ligger jag i soffan med trött kropp och vill gömma mig från stormen som har börjat härja och ska öka i styrka under kvällen. Jag har betat av både grupparbeten, seminarium och föreläsningar den här veckan blandat med nya besked som har gjort att mitt liv tagit nya vändningar på många vis. Det är stora förändringar på gång, och det är spännande och omvälvande, tröttande och otroligt glädjande.

Det är fullkomligt omöjligt att förstå hur mycket ens liv kan förändras på ett år. Jag hade ALDRIG kunnat tro att jag skulle sitta med de insikterna jag gör idag just nu, att jag skulle umgås med de människorna jag gör, och att min framtid skulle göra en sådan högersväng som den precis tagit. Det fascinerar mig, och får mig att förstå att allting är möjligt, att inga dörrar är stängda och att inga drömmar är för stora. Man sätter sina egna gränser och väggar.

Nu tänker jag koka mig en kopp te, hitta en feel-good film och gosa ner mig i sängen. För det känner jag att jag behöver idag, och alla behov är lika viktiga att uppfylla. De stora drömmarna som de små pickande behoven av egentid, av värme, kärlek, mat eller sömn. Stort och litet, i samklang.

DSC_0035

Har ni tänkt på rädslan?

Hur den kan vara förlamande men samtidigt en drivkraft likt inget annat? Hur den kan få tårarna att rinna, gåshuden att leta sig fram över kroppen och hjärtat att slå dubbla slag. Hur den kan få en att våga slänga sig ut ifrån det man är i, hur den kan utveckla ens liv, och hur den kan stanna upp allt och rasera det man byggt upp. Det är en kraft som är så rejält stark, en kraft som tar kroppen i besittning och skapar tankar och hjärnspöken.

Jag talar mycket med min pappa om saker och ting. Idag talade vi om ångest, om den krypande känslan i kroppen som kan ta varje por i besittning och nuet att långsamt falla sönder. Jag är rädd idag, jag är rädd för att falla, jag är rädd för att inte räcka till och jag är rädd för att inte lyckas. Och han sa någonting väldigt klokt som la sig som en varm filt över den ångest som hade börjat titta upp. Han sa att man vet faktiskt ingenting. Man vet inte vad som händer imorgon, man vet inte om man har det man har idag, nästa dag, och man vet aldrig vad någon annan tänker och känner. Ens egen tolkning av en själv är irrelevant i relation till andra människor i nära relationer. Uppfattar den du tycker om dig som vacker, så tro på det, på samma sätt som du själv sprider din vackra bild av personer till dem, och hoppas att de kan tro på det du säger.

Ens egen självbild är väldigt viktig när man är ensam och för att kunna känna ett lugn i nuet, i det här operfekta händelseförloppet som sker just nu. Men i alla andra sammanhang med andra människor är det mest läskiga men sunda att ta till sig allt fint som känns och sägs, och ge sig hän. Mycket är så förgängligt.

Men jag erkänner. Jag är rädd, och rädslan har mig i ett kort koppel och sätter mitt huvud och kropp helt ur balans. Men jag känner att jag lever, och med den insikten ler jag, och det ger kraft att se rädslan som den bästa drivkraften som finns. En drivkraft till att mota bort den, till att ta sig igenom de häftiga men förlamande förändringarna som kommer att komma, och komma ut än lite starkare. Förändringar kan vara hur positiva som helst, men ändå lika skrämmande och hur omvälvande som helst. Men de är livsviktiga, och någonstans det bästa jag vet. Så låt rädslan som lever i kroppen vara en motor, en drivkraft till att fånga känslan, åk bergodalbanan och ge dig hän i den föränderliga värld som vi lever i med alla känslor den innefattar. Är du missnöjd så spring, är du arg så skrik, är du kär – så fånga känslan. Låt inte rädslan stoppa dig. Känslor är ett tecken på att du lever.

IMG_1317

Ta för dig för det kanske är försent nästa gång

Trots praktiken som jag trodde skulle mynna ut i en otroligt hög stressnivå går jag runt mer harmonisk än tidigare. Det kan bero på att strukturen i vardagen infunnit sig, eller att jag har hittat en väg att vandra just nu som överensstämmer med både mitt sinne, min vilja och min kropp. Att jag har hittat människor att umgås med som stärker, som förstår tankegångar, som strävar framåt och som förstår att känslorna kan få vara styrande i livet. Det är vackert, och trots att jag inte kan veta om vägen kommer fortsätta vara såhär rak i en dag till, eller ett år, så vet jag att jag njuter just nu.

Min pappa sa någonting om att man ska försöka se varenda möte som något värdefullt och inte låta värdet av det man har just nu, smutskastas av hur relationen har sett ut förr eller kommer se ut i framtiden. Trivs man idag och finner det värdefullt så kan det få fortsätta vara värdefullt även om slutet kommer se helt annorlunda ut. Med detta tankesätt blir det otroligt viktigt att göra något meningsfullt varje dag, att känna en tillhörighet och hitta glädjen i stunden, för då vet jag att den kommer alltid bestå, både nu i stunden och som ett minne att titta tillbaka på.

Med tankesättet kommer man vidare till frågan kring hur man ska nå glädjen varje dag. Eftersom glädjen är individuell så finns det inga riktiga svar men man måste kunna uttrycka sig för att nå ända fram. Något som är lätt att säga men oerhört svårt att göra. Oftast har man en väldigt klar bild i huvudet kring vad man vill få gjort eller sagt för att bli glad, men tankarna stannar oftast i huvudet istället för att uttryckas till de personer som egentligen behöver få höra dem. Jag är inte bra på att uttrycka mig till folk kring vad jag vill. Jag kan filosofera och abstrahera, men blir det konkret blir det alltför personligt. Personligt blir sårbart blir frustrerande vilket blir en ond cirkel vilket inte är hållbart. Men man får arbeta på sina brister. Jag försöker säga vad jag vill och försöker släppa tankeöverförings-teorin för att få som jag vill för den fungerar inte. Det tar alltför mycket kraft, och det är bättre att släppa sina hämningar och skrika ut vad man vill, för man lever faktiskt bara en gång och tänk om man går runt hela livet frustrerad för att man inte tog för sig? Frustrerad för att man inte gjort varje möte till det bästa det skulle kunnat bli?

Man skulle kanske kunna tänka sig att mycket av det jag skriver är lätt att tänka men svårt att tillämpa i praktiken och jag håller med. Det är svårt, men det är viktigt, och det är kul. Det övervinner.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

What about time?

Tiden är ett spännande begrepp. Ibland känns det som om den står stilla och ibland känns det som om den hoppar över varannat andetag och jagat stressar på allt man borde göra. Ibland passerar den i precis den takt man vill, och ibland känns den som en rymd. Fascinationen över dagarna har varit stor den här veckan, när start och slut-tider har varit fasta och jag har lärt mig att utnyttja varenda tidsrymd som finns kring en dag. Jag kan välja att jag prioritera att titta in i väggen en stund, att njuta över smaken på teet som dansar över tungan och att utbyta tankar kring det som just jag finner relevant.

Det må låta enkelt att säga att det än en gång är ens egna val som väljer hur livet skall bli och hur du vill utnyttja din tid, men man kan bestämma så mycket själv att det spritter i min kropp av insikten som jag måste träffa på många gånger. Det känns som om knäcker man gåtan kring hur ens egen person fungerar, och sedan vågar ta för sig över allt som finns så kan man uppnå i princip vad som helst med ett hållbart resultat. Skrämmande eller befriande, hur ser ni på insikten? Eller är det kanske inte ens en insikt värd att fundera över? Kanske är något alldeles för enkelt och vardagsmässig tanke för många av er, vad vet jag.

På samma sätt som man väljer hur man vill fylla sin tid, så kan man försöka vara smart och välja saker som faktiskt stärker personen och inte prestation. Därför kokar jag en stor kanna kaffe nu, ligger i sängen och skriver detta inlägg och struntar i att prestera en ännu snabbare joggingrunda idag. För det här är också att utnyttja den fritid jag har, precis som jag vill.

IMG_0435

Praktik

Hej alla fina läsare.

Klockan är strax över sju på morgonen och jag har som många andra fått ställa klockan och pallra mig upp, trotsa mörkret och tända alla lampor för att sluta kippa med ögonen. Praktiken drog igång i måndags och det har gått i ett sedan jag åkte dit den dagen. Det är väldigt mycket anspänning innan en praktik, och när man väl är där ska man bemöta både handledare, barn, kollegor, chefer, föräldrar samt sina egna tankar och känslor samtidigt. Att man blir trött är ett faktum kan ni säkert förstå. De första dagarna vågade jag knappt känna efter alls, jag har kört på och stängt av huvudet men igår kom det ikapp och halv nio bäddade jag ner mig sängen med hettande kinder och frossa. Kroppen är bra på att säga ifrån när den är trött och vill vila en stund och nu, nio timmar senare är jag pigg(are) och redo för en ny dag.

Har svårt att uttala mig mycket mer kring praktiken än så att det känns bättre nu än alla de föregående veckorna jag varit ute. Att försöka hitta tryggheten som jag ofta pratar om och ha börjat resan mot en harmoni i sig själv gör nytta på många plan, både i sin egen vardag och i yrkeslivet. För jag har roligare ute nu, än jag någonsin haft tidigare, och det beror helt på min egen person.

Något annat jag har funderat på väldigt de senaste dagarna är det här med lyckan och glädje. Ens högsta-nivå av välmående och det lägsta. För vi ska inte hymla med att man vissa dagar bara vill gråta eller känner irritation och frustration. Vi ska inte sticka under stolen med att vissa dagar känner man sig lika grå som en novemberhimmel. På samma sätt som vi vissa dagar skiner ikapp med solen och inte kan gnugga bort leendet på våra läppar. Att kunna vara så glad är ingenting man vill fundera särskilt mycket på i stunden, man försöker bara insupa, njuta och känna. Det borde man göra med de andra känslorna också, fast under en avgränsad tid och sedan försöka tränga fram ett leende ändå, för jag menar. Tänk vad mycket roligare livet blir om lägsta-nivån i livet är i alla fall ett leende varje dag, och högsta-nivån kan vara fnittret som bubblar i magen.

IMG_0361

Fredagsglädje och studiemedelspåfyllning

Idag spritter det i min kropp utav glädje och förväntan, utav livslust och realitet. 

Bild 2014-10-24 kl. 15.47Jag utmanade mig själv idag och gav mig tid till att fundera på vad jag ville göra av min dag som var tillsynes fri för alla möjliga alternativ och tänkte att jag inte skulle fastna hemma. Så jag drog iväg till badhuset, jag simmade och badade bubbelpool, och bastade, alldeles ensam. Jag tog mig tid till en aktivitet alldeles själv och hel i den egna takten man som bäst trivs att göra saker i.  Jag tänker inte ljuga och säga att det var helt igenom en fantastisk upplevelse. Tycker fortfarande det är svårt att existera utan att någon annan ser det man gör. Det är som den där existensiella frågan. Rör sig löven på träden i skogen även fast vi inte ser dem? Logiskt sett och självklart gör dem det tänker jag. På samma sätt finns våra handlingar och tankar även om ingen besvarar dem eller ser dem, men det är svårare att se. Ännu en färdighet att öva på tror jag. Nu i efterhand känner jag ändå att det var hög livskvalitet att fundera på vad man själv vill göra och bara göra det, för att måna om sin egen person.

Om ungefär en vecka börjar min praktik i skolan, och inför den ska man skriva lektionsplaneringar och bedömningsuppgifter med tillhörande matriser. Jag tror att jag vet hur man gör, men jag ska erkänna att jag är nervös och att jag tvivlar på både min egen förmåga och det jag hilltills har skrivit. Men jag tror på att det blir bra, och om inte så har ingen dött, då är det bara att göra om och göra rätt.

Men innan praktik och lektionsplaneringar i praktiken så är det en vecka alltför lyxigt studentliv kvar. Sovmorgnar, fria arbetstider och personlig utveckling. Men först också en helg med tillhörande studiemedelspåfyllning. Det innebär god mat, och ännu mer livskvalitet. För jäkla vad bra man kan ha det om man bara planerar, tar vara på sin tid och funderar kring vad som är viktigt för en själv.

 

En snabb vecka med rodnad och räta linjer

Den här veckan har passerat fort bland matlådor, joggingrundor och matematik som inte får en plats i min logiska sfär och hemligheter som slutligen kommer skönjas för allmänheten.

Jag ska strax iväg på min sedvanliga intervall och styrketärning på gymmet med ett gäng människor som jag har börjat längta efter. Inte för att vi byter särskilt många ord varje gång vi ses, men alla kommer dit med lite värme och bara ett leende gör en dag så mycket bättre. Jag känner för att ta i ordentligt, känna mjölksyran och låta gårdagens misstag försvinna med kraften.

Jag brukar ofta tänka att man ska vara väldigt tolerant mot människor, mot misstag och snedsteg men det är desto svårare när man ska göra detsamma mot sig själv. Man är den hårdaste domaren mot sig själv, inte mot sina vänner. Jag gör misstag ofta, jag säger fel saker och jag råkar sjabbla bort mig i tider och bestämmelser. När det blir påkommet lyser skammens rodnad på mina kinder och magknipen är direkt där, det kan jag lova er. Men i en sådan stund ser man också hur mycket man gör rätt, och att ett litet misstag faktiskt bara belyser de rätta prestationerna än mer.

Så när skammens rodnad har bytts ut mot röda kinder av värme och höjd puls. Då ska jag slå mig ner och räkna ut magiska kvadrater, hitta samband mellan räta linjer och träffa en god vän för vårt sedvanliga djupa samtal och våra försök till att rädda världen. Det är en mysig torsdag, och jag tror att min onda fot kommer uppskatta eftermiddagen mer än förmiddagen.

IMG_0982

I ett hus vid stationen sprider sig doften

Idag har jag haft pojkvännen och en fin vän på middagsbesök. Tacogratäng bjöds det på idag, och jag skulle nog kunna få alla oss tre att skriva under på att vi var stereotypen av hungriga studenter. Det var inte mycket tid till snack innan matlagningen var i full gång och ugnsluckan öppnades nog fler gånger än den fick vara stängd för att vi ständigt ville kolla om osten hade blivit gratinerad. Det är förresten en sådan sak som alltid tar mycket längre tid än man vill att det ska göra, man väntar och väntar och väntar, och ändå bubblar det bara. Men till slut så, då är den gyllenbrunt fin och maten vi åt blev fruktansvärt god. Hunger är helt klart den bästa kryddan.

DSC_0057DSC_0004

Appropå mat har jag fortsatt min utforskning av olika maträtter och recept. Tack vare den stora fritiden jag har som student så ägnar jag mycket tid i köket. Igår ägnade jag och min kompis oss åt att baka pizzabullar, och innan jag fick besök nu på kvällen har jag bakat både chocolate chip cookies och min pojkväns favorit, hasselnötskakor. Och vet ni vad? Följer man receptet och inte försöker göra allting ultranyttigt varje gång man ska laga mat kan vem som helst lyckas, och jag är så stolt över mina kakor och min egen prestation.

IMG_0912

Det vi kan konstatera nu är att är man hungrig så ska man gå förbi studenthusen vid stationen, för där bor en tjej som har frysen full med mat och en lägenhet som luktar gott av både småkakor och bra mat. Här är alla välkomna, för en kopp kaffe, ett samtal om livet, mat eller kanske om den senaste trenden bland kläder. Jag gillar allt, speciellt om man får knapra på en småkaka samtidigt.

IMG_0919

Jag flyger inte högt men svävar ibland

Jag vet inte om ni någon gång har tagit er tid till att googla runt på olika ord, för att hitta olika texter från människor som delar med sig av sitt liv och sina infallsvinklar. Idag kom jag in på en text som handlade om att hitta en sång för en själv som faktiskt talade till just dig. När man hittar en sång en stund i livet som passar in sådär 100% på vad man känner just nu. Tjejen som hade skrivit denna text hade hittat ” Superhjälten” av Bröderna Lindgren, en sång som jag också har känt med hundratals gånger.

Jag är ingen superhjälte jag, men jag trivs ju ändå bra med mina lagom snabba ben..” – Bröderna Lindgren – låten finner ni här.. ; Bröderna Lindgren – Superhjälten

Att hon hade hittat den gjorde mig glad, för det är någonting med tillhörighet och att inte vara ensam som är så vackert. Att vi är lika vilsna samtidigt som vi är självsäkra på vart vi ska. Vi har visioner men inga mål, och ibland känns det bara som om man jagar dammpartiklar för att sätta ihop dem till en helhet. Jag säger det igen, jag tror jag älskar att fundera, jag älskar att försöka hitta svaren på det man vill göra just nu.

Man funderar nog olika mycket i olika faser i livet, och det är nog så att en del människor ägnar mer tid åt reflektion än andra. En del människor är så medvetna om omvärlden och är i nuet, en del andra lever i sina dagdrömmerier. Länge har jag tänkt att dagdrömmare och funderare måste komma ner på jorden och leva i nuet. Men jag har börjat ifrågasätta, för jag tror faktiskt att vi också är nere på jorden och så inne i nuet att vi sållar bort det vi finner ointressant. Jag må ha fel, det händer mig väldigt ofta, men det gör inte så mycket. Så länge man finner en tankegång som kan hålla för sin egen skull. Jag har liksom löst mitt eget problem. Ber du mig att vara i nuet så ska jag kontra och säga att det är precis det jag är expert på, på mitt eget lilla vis bara.

Jag vet inte hur det är med er, men ifrågasätter ni ofta er situation? Försöker ni föreställa er framtiden och se om där ni är nu håller på att ta er åt rätt håll eller åt helt andra hållet? Eller tar ni en dag i taget och låter timmar plus timmar bli evighet? Ni som gör det sistnämnda kan jag svära av avundsjuka på emellanåt för här i min rosa soffa, är ständig medveten progression på agendan. Nu funderar jag på sådana däringa i-lands möjligheter jag faktiskt har. Gör jag det jag vill? Vet jag vad jag vill? Hur ser min optimala framtid ut? Vilka är en del av den? Och slutligen.. ska jag ha en ålderskris och känna att tiden rinner iväg redan nu eller kan jag vänta ett tag till? Bild 2014-10-06 kl. 16.30 #2