Kategoriarkiv: Livet

En snabb vecka med rodnad och räta linjer

Den här veckan har passerat fort bland matlådor, joggingrundor och matematik som inte får en plats i min logiska sfär och hemligheter som slutligen kommer skönjas för allmänheten.

Jag ska strax iväg på min sedvanliga intervall och styrketärning på gymmet med ett gäng människor som jag har börjat längta efter. Inte för att vi byter särskilt många ord varje gång vi ses, men alla kommer dit med lite värme och bara ett leende gör en dag så mycket bättre. Jag känner för att ta i ordentligt, känna mjölksyran och låta gårdagens misstag försvinna med kraften.

Jag brukar ofta tänka att man ska vara väldigt tolerant mot människor, mot misstag och snedsteg men det är desto svårare när man ska göra detsamma mot sig själv. Man är den hårdaste domaren mot sig själv, inte mot sina vänner. Jag gör misstag ofta, jag säger fel saker och jag råkar sjabbla bort mig i tider och bestämmelser. När det blir påkommet lyser skammens rodnad på mina kinder och magknipen är direkt där, det kan jag lova er. Men i en sådan stund ser man också hur mycket man gör rätt, och att ett litet misstag faktiskt bara belyser de rätta prestationerna än mer.

Så när skammens rodnad har bytts ut mot röda kinder av värme och höjd puls. Då ska jag slå mig ner och räkna ut magiska kvadrater, hitta samband mellan räta linjer och träffa en god vän för vårt sedvanliga djupa samtal och våra försök till att rädda världen. Det är en mysig torsdag, och jag tror att min onda fot kommer uppskatta eftermiddagen mer än förmiddagen.

IMG_0982

En viktig klyscha

Många dagar har gått sedan jag skulle skriva mitt första inlägg på den här bloggen. Eller få, kanske några skulle säga, men det beror ju helt på vilken syn man har på dagar och hur fort ens liv har gått den senaste tiden. Jag kan fortfarande inte definiera om mitt liv har gått i 180 eller i ultrarapid men händelserna har varit fler än timmarna. Det har varit en period av känslor som svallat mer än jag någonsin kunde anat att de skulle kunna göra. Folk har kallat mig stark, folk har kallat mig skör. Jag kallar mig själv utvecklad. För genom händelser och genom känslosvall uppskattar man lugnet, harmonin och lyckan.

Att försöka definiera sig själv är det svåraste som finns. Kanske ska man inte ens lyckas, då ens egen person blir nedtecknad och därmed inte lika utvecklingsbar. Kanske ska man bara skissa på sig själv med en blyertspenna och låta bläckpennan ligga.

Jag tror att man ska försöka ha höga tankar om sig själv, man ska tro att man kan och man ska våga lyckas. Man ska fånga dagen och leva ”hakuna matata”. Men livet är inte heller en solskensbeklädd gata där alla ska skratta och alla känner sig som vinnare i sina egna spel. Livet kan göra ont, människor i livet gör varandra illa, på grund av illvilja, och ibland på grund av välmening. Livet kommer få en att falla tusentals tårar och lämna spår som vi kan kalla erfarenheter. Någon gång kommer du kanske känna att det är för mörkt för att komma upp. Då ska du gråta, och sen ska du inse att faser också tar slut. Och när du är där nere, när det är mörkt och du känner dig värdelös. Då ska du aldrig glömma att det faktiskt alltid blir bättre, och att du är den mest fantastiska vi alla vet.

I år har jag utforskat känslor jag aldrig trodde jag bar på. I år har jag grävt ner mig, jag har klättrat upp och jag har ramlat. Jag har strävat efter lyckan som ett ständigt tillstånd och med jakten insett, lyckan är för mig inte ständig, den är små höjdpunkter. Som när fnittret bubblar i magen, och när dina ögon möter mina. Lyckan är alltid närvarande när man är mogen att möta den.

Sådana här inlägg är svåra att skriva trots att de behövs. Det behövs ärlighet, och det behövs framtidstro, men det får inte bli dagens klyscha. En klyscha som folk rycker på axlarna för och säger att det är väl ändå alltför typiskt. Eller förresten, det kan få bli en klyscha, men bara om ni tar den på allvar. För klyschor finns faktiskt av en anledning. För att vi ska våga känna, och för att vi alla ska få må bra.

image

Jag flyger inte högt men svävar ibland

Jag vet inte om ni någon gång har tagit er tid till att googla runt på olika ord, för att hitta olika texter från människor som delar med sig av sitt liv och sina infallsvinklar. Idag kom jag in på en text som handlade om att hitta en sång för en själv som faktiskt talade till just dig. När man hittar en sång en stund i livet som passar in sådär 100% på vad man känner just nu. Tjejen som hade skrivit denna text hade hittat ” Superhjälten” av Bröderna Lindgren, en sång som jag också har känt med hundratals gånger.

Jag är ingen superhjälte jag, men jag trivs ju ändå bra med mina lagom snabba ben..” – Bröderna Lindgren – låten finner ni här.. ; Bröderna Lindgren – Superhjälten

Att hon hade hittat den gjorde mig glad, för det är någonting med tillhörighet och att inte vara ensam som är så vackert. Att vi är lika vilsna samtidigt som vi är självsäkra på vart vi ska. Vi har visioner men inga mål, och ibland känns det bara som om man jagar dammpartiklar för att sätta ihop dem till en helhet. Jag säger det igen, jag tror jag älskar att fundera, jag älskar att försöka hitta svaren på det man vill göra just nu.

Man funderar nog olika mycket i olika faser i livet, och det är nog så att en del människor ägnar mer tid åt reflektion än andra. En del människor är så medvetna om omvärlden och är i nuet, en del andra lever i sina dagdrömmerier. Länge har jag tänkt att dagdrömmare och funderare måste komma ner på jorden och leva i nuet. Men jag har börjat ifrågasätta, för jag tror faktiskt att vi också är nere på jorden och så inne i nuet att vi sållar bort det vi finner ointressant. Jag må ha fel, det händer mig väldigt ofta, men det gör inte så mycket. Så länge man finner en tankegång som kan hålla för sin egen skull. Jag har liksom löst mitt eget problem. Ber du mig att vara i nuet så ska jag kontra och säga att det är precis det jag är expert på, på mitt eget lilla vis bara.

Jag vet inte hur det är med er, men ifrågasätter ni ofta er situation? Försöker ni föreställa er framtiden och se om där ni är nu håller på att ta er åt rätt håll eller åt helt andra hållet? Eller tar ni en dag i taget och låter timmar plus timmar bli evighet? Ni som gör det sistnämnda kan jag svära av avundsjuka på emellanåt för här i min rosa soffa, är ständig medveten progression på agendan. Nu funderar jag på sådana däringa i-lands möjligheter jag faktiskt har. Gör jag det jag vill? Vet jag vad jag vill? Hur ser min optimala framtid ut? Vilka är en del av den? Och slutligen.. ska jag ha en ålderskris och känna att tiden rinner iväg redan nu eller kan jag vänta ett tag till? Bild 2014-10-06 kl. 16.30 #2

Om jag hade haft ett smeknamn till så hade det varit Feber-Fia

När jag bodde i Stockholm och studerade första året på lärarutbildningen började jag och mina vänner skoja om min förmåga att ständigt bli förkyld och få en släng feber. Och här är den igen. Efter en lite väl utmanande joggingrunda igår då jag både sprang vilse och längre än jag brukade vaknade jag med ovanligt varma kinder och trött huvud idag. Så min fina plan på att promenera fötterna av mig den här veckan ligger på is, och istället har jag bosatt mig i sängen med kaffe, skräpteve, en bra bok och en vilja att få bort febern och den tjocka halsen.

För imorgon ska jag  till Helsingborg och träffa min älskade lillasyster för en mysig helg. Vi ska äta god mat ( för det är det bästa vi vet), titta på filmer och prata såklart, med avbrott för fnitter för det är så de brukar bli när vi umgås. Det är förvånande hur otroligt klyschigt tjejig man kan bli emellanåt, och på samma sätt, hur otroligt neutral man kan vara i andra situationer helt beroende på vem man umgås med. Men hänger man med sin yngre syrra då blir jag än mer tjejig, och jag kan lova att min röst kommer vara mer i falsett än i bastoner nästkommande fyrtioåtta timmar.

Jag hoppas att ni mår desto bättre.  Att ni tränar lite extra åt mig idag så myser jag än mer i min rosa soffa, dricker en kopp kaffe extra för er och kan berätta allt om de senaste programavsnitten på MTV. Deal?

IMG_0747

 

 

Promenadvecka

Vi kan kalla den här veckan promenadveckan, för den här veckan har jag bestämt mig för att gå mer än vad jag någonsin brukar. Igår rivstartade jag, med en nio kilometers promenad efter en joggingrunda. Efter det värkte mina fötter rejält, och jag har nog aldrig njutit så mycket av soffan som då. Idag är jag fortfarande öm i fötterna, men jag ska inte ge mig nu. Idag ska jag också ut, fylla lungorna med frisk luft och få ännu ett par kilometer bakom mig.  Dock lockar det inte riktigt lika mycket idag, mitt huvud är tungt och det är grått ute. Så jag sitter hemma, låtsas som om jag har massa saker att göra istället för att gå ut och har mentalt redan skjutit upp promenaden till i eftermiddag. Inte för att det gör någonting alls, jag är ju faktiskt student med egna arbetstider..

Först väntas då träning på idrottscentrum. För är det någonting som brukar få bort segheten ur min kropp är det att få röra lite på sig, och sätter jag igång kommer promenerandet gå som på räls efteråt.

Men ni skulle bara våga tro att det enda jag gör är att promenera. Icke sa nicke. För att röra på sig krävs energipåfyllning, och igår var bakning och matlagning det som jag tyckte var det absolut roligaste. Så nu är min lägenhet fylld av hemmagjord müsli, müslikakor och halvt misslyckade muffins ( i ett försök att göra allt så nyttigt som möjligt).  Det luktar i alla fall gott, och som den Svensson jag nog är, så är svensk fika med en kopp kaffe höjdpunkten på dagen.

IMG_0838 IMG_0837 IMG_0836

Krispig luft och kalla fingrar

Hösten har kommit nu, insåg jag igår när jag tidigt på morgonen igår cyklade iväg på ett möte och genast fick stela kalla fingrar och frös genom den alltför tunna jackan. Mössan som jag dragit på mig för att dölja en dålig hårdag fick komma till sin rätta för sitt egentliga användningsområde och den kommer få stanna på mitt huvud ett antal månader framöver. Det är underligt hur man varje ny årstid ser fram emot den när den inte är här men så fort den kommer börjar svära över de negativa aspekter som alltid tillkommer. Ja, det är kallt och man kommer att frysa, det blir mörkt och man får gå runt blek och glåmig i ett antal månader nu. Som tur är finns det fördelar också, som faktiskt gör hösten riktigt mysig. För nu får man krypa upp i soffan hela kvällarna utan några måsten. Man får dricka alla sorters te, baka något gott, använda de där mysiga tröjorna som ligger längst ner i garderoben. Man får andas in en luft som är krispigt kall och som får huvudet att piggna till, och man får se löv i alla färger.

Man har ett val att göra nu. Man kan välja att fortsätta svära över det faktum som faktiskt är, eller så väljer man att le åt det man tycker är positivt med hösten. Och än en gång har vi hamnat där, i det egna valet, det egna ansvaret kring sin situation och sitt mående. Det är ens egen uppgift att leta sig fram till det stöd man behöver för att må bra och det är ens eget ansvar att fokusera på rätt saker.

Min pappa och jag pratar ofta om sådana här saker. Bara häromdagen diskuterade vi hjärnans speciella funktionalitet att den utsöndrar olika ämnen i kroppen beroende på vad ens tankar säger om det man gör. Påstår jag att jag har klarat av det jag vill klara av bra så utsöndras dopamin som ger en känsla av tillfredsställelse och lycka. Väljer jag att bara titta på allt jag gör fel och inte hunnit med så utsöndras något annat som gör att man känner sig nedstämd och ledsen. I början tyckte jag att det lät löjligt, att lite tankeverksamhet skulle göra sådan skillnad. Men det gör den, och hur svårt och löjligt jag än tycker det är att i varje situation stanna upp och höja det jag gjort, så är det sådana saker som gör väsentlig skillnad för hur vi mår, och då är det värt att göra. Så nu tänker jag tänka att jag faktiskt älskar kall krispig luft, varma tröjor och hälla i mig en kopp te. För det är det jag tycker är mysigt med hösten. 

DSC_0066

Tankspridd idéspruta är lika okej

Det är alltid många tankegångar som svävar i mitt lilla huvud och när huvud är ekiperat av annat får vardagliga saker som av andra ses som enkla ta stryk. Att följa ett enkelt recept tycker jag är svårt och chokladpudding blir oboy, grytor blir klumpiga och går jag runt på stan får bilarna väja för mig och inte jag för dem, för jag har inte hunnit se dem. Jag råkar gå förbi köer och  mig kan man lura vart man vill, för jag är blåögd och tror på precis det du säger till mig. Jag tränar många gruppass och instruktören pratar och jag tittar, men jag glömmer lika fort vilken övning vi skulle göra.  Situationerna där saker och ting kan bli lustiga är många, och det jag räknade upp precis är en bråkdel av allt som varje dag händer mig. Det kanske kallas att vara disträ eller tankspridd, kanske är man en sådan som vandrar med huvudet i himlen och om man vill kan man ge det säkert en, två eller tre olika bokstavskombinationer eftersom det tydligen ses som lösningen på alla problem. Det är inte det lättaste att leva med tankar som allt som oftast är någon annanstans än vart jag själv är.

Ibland förbannar jag mig själv, och jag sitter febrilt och försöker anstränga mig för att klara det som alla andra klarar galant. Jag försöker fokusera på den där enkla saken, jag försöker göra saker enligt mallen och stuva in mig i fyrkantigheten som livet och mycket i samhället faktiskt är byggt kring. Jag försöker titta mig omkring i korsningen, jag försöker hitta rätt när jag egentligen är vilse. Men sanningen är att det får mig att må så mycket sämre än adrenalinruset som kommer när jag överlevde ännu en korsning, eller fnittret som bubblar upp när chokladpuddingen blev oboy.

Samhällets påtryckningar på hur man bör vara och leva är många och mig påverkar dem rejält. Jag vill vara till lags, så många som möjligt, och är inte samhällets alla krav dem man då borde följa? Jo, det hade väl varit det enklaste. Men poängen är att det är lätt att sätta upp regler och riktlinjer för hur folk bör leva sina liv. Det är så lätt att säga att man ska vara efterklok, spontan, smart, bjuda på sig själv, ha humor, ha självdistans, vara allvarlig, vara konkret och abstrakt, filosofisk och matematisk, kunna analysera men ändå ha fötterna på jorden. Den där matematiken går inte ihop. Det går inte att vara allt samtidigt, för tro mig, jag har försökt och då blir det än mer pannkaka av livet än det redan är.

Vi får konstatera att vi är olika, allihopa. Så medan jag är en tankspridd ifrågasättande idéspruta så är du en systematisk noggrann genomförare, och din vän bredvid dig är människan med självdistansen och humorn och skarpsyntheten man skulle döda för. Det är inte meningen att någon är allting, och istället för att vi diagnoserar olikheter och försöker hitta metoder för att göra oss alla likadana så ska vi främja olikhet. Det är det som gör livet spännande.

DSC_0718

För att bidra med något nytt

var en liten dikt något jag tänkte att ni skulle få njuta av igår men den kom tyvärr inte upp förrän nu, enjoy!

”Att få vara en del
av helheten
vara biten som får plats
trots den fullständighet
som skådas
en sådan sak
som får hjärtat att le
jag ler,känner kärleken värma

Ibland ifrågasätter jag febrilt
letar rätt och finner fel
skräms ihjäl
paniken härjar fritt
för inget kommer fungera
sårskorpor är skorpor
med lättretliga rispor
ibland briserar det
oftast försöker jag tejpa ihop

Jag har lärt mig att kämpa
för det som betyder mest
samtidigt ska man
alltid sträva framåt
panik är känsla av förändring
ta modet du och visa viljan

Använd orden du fått
värmen ditt hjärta kan ge
och ge så mycket du vill
din kropp och känslan är dina också de starkaste ting
för det jag vill ha
är det du förtjänar
och vi kämpar för fullkomlighet”

Igång med träningen

Solen skiner idag och när jag promenerade iväg till affären idag samtidigt som jag läste dagens tidning njöt jag av de varma solstrålarna som nuddade min kropp. Det är ingen brännande hetta längre, det är mer som en mjuk smekning på ens arm och det är mysigt och skönt. Jag gillar den här perioden på året, det här vädret och min inneboende känsla. Känsla har jag dock på fler ställen än i hjärtat idag. Jag har nämligen dragit igång stenhårt med träningen på högskolans gym igen och från att bara ha joggat i sommar till att köra styrka med redskap och träna intervaller är steget ändå ganska stort. Jag känner av det i hela armarna, mina lår är som stoppklossar och min rygg är mer trött och vill sjunka ihop än sugen på att bära upp mig. Men trots allt det där, så älskar jag känslan. Känslan av att vara trött i kroppen, att känna hur musklerna byggs upp, hur man kan bygga en stark kropp.

Igår gick dagen i hundraåttio med möte efter möte så idag njuter jag av lite lägre tempo, försöker få mig själv att acceptera att man inte behöver prestera för att vara bra och tänkte försöka göra det som jag alltid uppmuntrar er till att göra. Vara nöjda med er själva just som ni är idag och inte låta prestationen sätta etiketten på hur bra ni får må idag eller inte.

Vi får se hur det går. Är man van vid att agera på ett visst sätt är det en vana och att ändra vana handlar om att bryta mönster. Energikrävande, men gräns-sprängande, och till slut, energigivande.

DSC_0317

Staden luktar förväntan

Hej fina fredagsfirare.

Jag är tillbaka i Halmstad efter månader ute på andra orter bland gamla och unga, nya och äldre bekantskaper. Senaste platsen jag besökte var en liten grekisk ö med turkost vatten, varma stränder, brännande sol och fantastisk mat. Där har jag laddat batterierna för en termin till av studerande. En termin som för min del ska präglas av det jag tycker är svårast av teoretiska saker. Matematik. Bokstäver kan jag trolla med, siffror och jag blänger mest surt på varandra så den här uppladdningen behövs för att jag ska kunna övermanna dem den här hösten. Det är en kamp, siffrorna mot Sofia, och jag ska vinna.

Så från stekande sol, mätt mage och ett ljust skinn som blivit brunt är jag nu tilllbaka. Jag log när jag gick min vanliga väg från mitt boende till högskolans gym, när jag gick till mataffären och när jag ställde mig på balkongen och tittade på tågstationen. Jag tycker verkligen om den här staden. Jag vågar nog säga att av alla de städer jag besökt under sommaren så är det här min favorit, och jag är glad att jag är tillbaka. Det luktar förväntan i den här staden. Förväntan och förhoppningar. Kring nya kunskaper, nya bekantskaper, nya erfarenheter och nya möjligheter. Jag älskar den doften. Det är hoppfullt. Jag tror att man behöver det. Få känna att det bara är sig själv som sätter gränserna, och att få känna att glädjen finns där om man vågar ta steget och ta den. Om man vågar sätta sig ner och ta de tyngre diskussionerna, om man vågar känna efter vad man behöver och om man vågar kasta sig ut. Så luktar staden nu, Människor som har tagit nya steg.

DSC_0388