Kategoriarkiv: Fotografier

Det är dags för mig att säga hejdå

Hej till alla er som läser, till ni som tittat in ibland, till ni som läst allting och till er som inte ens vetat att jag existerat och kanske aldrig kommer att göra. Idag är det sista gången jag skriver till er här för jag ska ge mig iväg på en ny resa.

Jag talar mycket om resor, och i den här bloggen har ni fått läsa många inlägg om yttre och inre resor, drömmar, lycka och förhoppningar. Jag har under all den här tiden inte bara svamlat och slängt ut klyschor utan jag har faktiskt tillämpat allting i praktiken. Jag har känt efter, vridit och vänt på sammanhang, personer, känslor och drömmar och kommit fram till många saker. Jag har kommit fram till att självkänsla är viktigt för att saker och ting skall ha ett värde överhuvudtaget. Jag har kommit fram till att läraryrket är ett oerhört viktigt yrke. Att det formar vår framtid och att man bör sköta det ömsint och med en eld för framtiden och kunskap. Jag har kommit fram till att jag inte har den elden och att det kommer att drabba både barn och mina kollegor om jag inte brinner för det jag gör. I det har jag lärt mig att det är någonting annat jag vill göra. Jag vill arbeta med sociala frågor, med konflikter och problem, med handlingsplaner och utveckling. Jag ska bli socionom och om några veckor sitter jag på ett nytt campus med nya klasskamrater, ny kurslitteratur och en helt annan väg i livet än tidigare, och det känns fantastiskt. Halmstad högskola har gett mig mycket. Fantastiska lärare, vänner för livet och en framtidstro, men här och nu skiljs vi åt. Som mycket goda vänner.

Mina äventyr slutar inte där. Med ny utbildning på ny ort kan jag inte sitta kvar i staden som tagit mitt hjärta med storm hur mycket jag än skulle vilja. Jag river upp och börjar om, precis så som jag är duktig på att göra. Min fantastiska pojkvän och jag tar ett nytt kapitel in i livet, in i nya  sammanhang och blir helsingborgsbor. Städerna vid kusten, där håller jag mig gärna men städerna alterneras. Så jag tackar för mig. För möjligheten att ha fått skriva här. Att ha fått reflektera och nå ut till några människor, att få dela med mig av tankegångar djupa som lätta, kloka som dumma.  Jag önskar er alla lycka till med era liv, och era vägval och hoppas att ni följer ert hjärta och gör er själva lyckliga. För det är ni alla värda. 

Om jag har lyckats fånga någon med mina ord eller om ni vill följa min nya resa så finns jag också här, med små texter ibland –  

www.filosofia.devote.se  

IMG_1765

Stort och litet

Det är fredag eftermiddag och istället för att slita på gymmet som min tanke igår kväll var så ligger jag i soffan med trött kropp och vill gömma mig från stormen som har börjat härja och ska öka i styrka under kvällen. Jag har betat av både grupparbeten, seminarium och föreläsningar den här veckan blandat med nya besked som har gjort att mitt liv tagit nya vändningar på många vis. Det är stora förändringar på gång, och det är spännande och omvälvande, tröttande och otroligt glädjande.

Det är fullkomligt omöjligt att förstå hur mycket ens liv kan förändras på ett år. Jag hade ALDRIG kunnat tro att jag skulle sitta med de insikterna jag gör idag just nu, att jag skulle umgås med de människorna jag gör, och att min framtid skulle göra en sådan högersväng som den precis tagit. Det fascinerar mig, och får mig att förstå att allting är möjligt, att inga dörrar är stängda och att inga drömmar är för stora. Man sätter sina egna gränser och väggar.

Nu tänker jag koka mig en kopp te, hitta en feel-good film och gosa ner mig i sängen. För det känner jag att jag behöver idag, och alla behov är lika viktiga att uppfylla. De stora drömmarna som de små pickande behoven av egentid, av värme, kärlek, mat eller sömn. Stort och litet, i samklang.

DSC_0035

Jag och mina pusselbitar

Det var först igår som det kändes som ännu en pusselbit i mitt ständigt omskakande värld landade och jag gick runt och kände mig lycklig i hela kroppen. Inte det att jag inte varit glad tidigare, för det har jag och livsenergin är hög men igår var det så påtagligt och tacksamheten över att vara frisk, att ha en fin pojkvän, fantastiska vänner, att klara av skolan och ha en fin familj är något som är så himla fint och det är inte många gånger i livet som allting faktiskt är i någorlunda harmoni. Det är ofta något litet sår som skaver, men när de där få tillfällena av fullkomlighet slår till får man passa på att njuta.

Tyvärr eller kanske är jag tacksam för det, har jag inte alltför mycket tid till reflektion och analyser utan också en hel del att göra vilket ger nya infallsvinklar och driver processer framåt. Just nu är det matematik och mer specifikt sannolikhet som står på schemat. Så medan min lärare försöker få mig att förstå vikten över problemlösning i sannolikhet försöker vi i smågrupper reflektera över vår lärarroll på kreativa vis och referera på rätt vis. Det är som om det är sista rycket innan jul nu, och vi suger ut den sista energin vi har innan vi längtar efter praliner och pepparkakor, efter om inte en vit jul så en fin jul i alla fall.

IMG_1517

Nu ska jag inte somna i sängen som jag varit på väg att göra hela eftermiddagen. Jag ska fånga den sista eftermiddagssolen och lyssna på musik och låta fötterna ta mig runt Halmstad city för en rejäl syrepåfyllning och konditionsträning. Det om något är energigivande. Ungefär lika energivande som att ha en av sina bästa vänner i samma klass och kunna ha roligt längst bak i klassrummet, för det har vi, och man kan låna varandras glasögon!? IMG_1525

Mammor och kvalitetstid

Goddag fredag, grå himmel och bokstavligt talat kalla fötter. 

Det här börjar låta fånigt att säga men idag är jag faktiskt förkyld på riktigt och med en ond hals och ett trött huvud sitter jag i sängen och tänker jobba hemifrån idag på de plan jag kan. Skriva blogginlägg, göra klart VFU-analyser och bölja i mig kaffe och te. Den här förkylningen har långsamt närmat sig efter praktiken och det var väl inte förräns i mitten på veckan jag började slappna av och tillåta kroppen att vila lite. Men mig gör det inte så mycket, träningen blir lidande men jag får ligga i sängen med gott samvete och titta på serier och njuta av att bara vara.

Veckan har varit en riktigt mysig en. Mamma har varit på besök och för alla er som är som jag och inte har sina föräldrar i samma stad som man bor i blir ett sådant besök extra uppskattat. Det är något speciellt med ens föräldrar. De känner en på vissa plan som andra inte kan förstå och jag har saknat henne. Så med god lasagne som pojkvännen och jag snodde ihop och goda kakor som mamma hade med sig skrattade vi ihop och bara myste. Kvalitetstid.

Och eftersom kvalitetstid är något jag uppskattar och eftersträvar en stund varje dag så har veckan fortsatt i samma tecken med givande träningspass ( och träningsvärk som gjort mina lår till sten), besök på Liseberg i vinterskrud och varm choklad med vispgrädde med min favorit. Det må låta som att jag lyxar mest hela tiden, men jag jobbar på, och jag strävar efter lön för mödan. Att få njuta av livet och allt som finns.

IMG_1459 IMG_1446IMG_1439

Att leta efter samma våglängd och våga vara där

Det man en gång tänkt man förtjänar ska man sträva efter att nå. Det är inte att sikta för högt, det är att vara modig. 

Tanken slog mig idag när jag stod och funderade på livet och vad det innebär att vara en del av allt. Livet kan många gånger kännas överväldigande och jag kan behöva stå still, insupa nuet för ett ögonblick för att inse att alla som finns runtomkring mig faktiskt existerar på samma sätt som de relationer, de utbyten och de händelser jag stöter på. Allting händer hela tiden, och det är inte inbillning och inte heller något som faktiskt kommer att försvinna. Det är, och det kommer alltid att vara. Sen jag tidigare i veckan på riktigt förstod innerbörden av att leva livet utan att värdera det alltför högt eller lågt utan bara låta saker ske har allting blivit ännu roligare och lättare, och det gör att livet ofta överträffar sig själv. Det har visat sig att verkligheten många gånger överträffar drömmar som består av för mycket värderingar och påklistrade känslor.

Jag vet inte om det är fler än jag som emellanåt kan känna sig än mer delaktiga och levande när det händer något negativt som kräver en insats från en själv snarare än när saker och ting flyter på och känns så bra att det bara värmer magen. Jag har börjat inse att de händelserna får mig att vakna till och inse att livet existerar här och nu, men jag har också börjat inse att allt som är fint också händer precis just nu och är lika mycket ett existerande liv. Det handlar mycket om att våga acceptera för sig själv att man är värd att vara en del av det goda lika mycket som det svåra. Att höja sig till den nivån man någonstans långt in tycker att man förtjänar och våga njuta av vinstens sötma på tungan. Och för alla som inte hittat vinsten, inte listat ut vad den är för just dig eller just hittat den och försöker förstå. Lita på känslan och våga vara, våga leta och inte minst,  våga vara i den.

Det må vara flummigt allt det här.  Otydligt kan också tyckas. Det är något jag ofta får höra att jag är. Det ekar klart i mitt huvud men att förklara för någon annan är inte lika enkelt. Men lika mycket som det handlar om hur bra eller dålig man är på att förklara någonting, lika mycket handlar det om vem man talar till och om de väljer att förstå eller inte. Det handlar om att hitta någon att prata med som är på samma våglängd. Så jag ger det en chans, jag skriver här och ser om ni är på samma våglängd som jag, om vi förstår varandra på ett sätt som är befriande. Där tankar och känslor kan kommunicera på ett sätt som är himlastormande och alldeles fantastiskt. Där man är på samma våglängd för att man har vågat sätta sin ambition där, och där man vågar leva i det.

IMG_1358

Har ni tänkt på rädslan?

Hur den kan vara förlamande men samtidigt en drivkraft likt inget annat? Hur den kan få tårarna att rinna, gåshuden att leta sig fram över kroppen och hjärtat att slå dubbla slag. Hur den kan få en att våga slänga sig ut ifrån det man är i, hur den kan utveckla ens liv, och hur den kan stanna upp allt och rasera det man byggt upp. Det är en kraft som är så rejält stark, en kraft som tar kroppen i besittning och skapar tankar och hjärnspöken.

Jag talar mycket med min pappa om saker och ting. Idag talade vi om ångest, om den krypande känslan i kroppen som kan ta varje por i besittning och nuet att långsamt falla sönder. Jag är rädd idag, jag är rädd för att falla, jag är rädd för att inte räcka till och jag är rädd för att inte lyckas. Och han sa någonting väldigt klokt som la sig som en varm filt över den ångest som hade börjat titta upp. Han sa att man vet faktiskt ingenting. Man vet inte vad som händer imorgon, man vet inte om man har det man har idag, nästa dag, och man vet aldrig vad någon annan tänker och känner. Ens egen tolkning av en själv är irrelevant i relation till andra människor i nära relationer. Uppfattar den du tycker om dig som vacker, så tro på det, på samma sätt som du själv sprider din vackra bild av personer till dem, och hoppas att de kan tro på det du säger.

Ens egen självbild är väldigt viktig när man är ensam och för att kunna känna ett lugn i nuet, i det här operfekta händelseförloppet som sker just nu. Men i alla andra sammanhang med andra människor är det mest läskiga men sunda att ta till sig allt fint som känns och sägs, och ge sig hän. Mycket är så förgängligt.

Men jag erkänner. Jag är rädd, och rädslan har mig i ett kort koppel och sätter mitt huvud och kropp helt ur balans. Men jag känner att jag lever, och med den insikten ler jag, och det ger kraft att se rädslan som den bästa drivkraften som finns. En drivkraft till att mota bort den, till att ta sig igenom de häftiga men förlamande förändringarna som kommer att komma, och komma ut än lite starkare. Förändringar kan vara hur positiva som helst, men ändå lika skrämmande och hur omvälvande som helst. Men de är livsviktiga, och någonstans det bästa jag vet. Så låt rädslan som lever i kroppen vara en motor, en drivkraft till att fånga känslan, åk bergodalbanan och ge dig hän i den föränderliga värld som vi lever i med alla känslor den innefattar. Är du missnöjd så spring, är du arg så skrik, är du kär – så fånga känslan. Låt inte rädslan stoppa dig. Känslor är ett tecken på att du lever.

IMG_1317

Det är tur att vi är flera

Veckan har sprungit iväg igen och jag har brottats med många stora frågor den här veckan. Frågor kring hur det kan vara så lätt att föreställa sig hur man ska leva sitt liv men hur svårt det är att faktiskt göra det i praktiken, vilka val man ska göra som gynnar sig själv och andra mest. Hur man ska tänja på gränser, gå ur sin comfort-zone och också så små frågor som hur mycket eller lite mat min plånbok har råd att fylla mitt kylskåp med. Det är inte bara att vara vuxen. Det är ansvar för stort och smått, och varje handling för en framåt åt ett eller annat håll.

Det är tur att vi är flera som är på samma plats i livet som jag, som också irrar runt och försöker hitta sig själva, som försöker förstå vad lagom är, vad kärlek är, vad förväntningar innebär och vilken röst man verkligen ska lyssna mest på. Jag faller lätt, snubblar framåt och dömer mig själv hårt. Det hände mig i slutet på förra veckan och jag har ägnat veckan åt att resa mig upp och inte slå mig själv för hårt för de misstag jag gör. Det är svårt att göra en personlig utveckling, ännu svårare att visa den för andra som har en förväntad bild av den man är. Kontentan är som vanligt, livet är livet, med allt vad det innebär.

Idag gillar jag livet på ett sådant där, vill krypa upp i soffan med raggsockor och den jag tycker mest om och bara vara sätt. Jag ska inte göra precis det idag, men jag ska lösa livets frågor med en god vän och sen ska jag avsluta kvällen med bio. Små höjningar av den vanliga lunken man vanligtvis vandrar i.

IMG_0876

Ta för dig för det kanske är försent nästa gång

Trots praktiken som jag trodde skulle mynna ut i en otroligt hög stressnivå går jag runt mer harmonisk än tidigare. Det kan bero på att strukturen i vardagen infunnit sig, eller att jag har hittat en väg att vandra just nu som överensstämmer med både mitt sinne, min vilja och min kropp. Att jag har hittat människor att umgås med som stärker, som förstår tankegångar, som strävar framåt och som förstår att känslorna kan få vara styrande i livet. Det är vackert, och trots att jag inte kan veta om vägen kommer fortsätta vara såhär rak i en dag till, eller ett år, så vet jag att jag njuter just nu.

Min pappa sa någonting om att man ska försöka se varenda möte som något värdefullt och inte låta värdet av det man har just nu, smutskastas av hur relationen har sett ut förr eller kommer se ut i framtiden. Trivs man idag och finner det värdefullt så kan det få fortsätta vara värdefullt även om slutet kommer se helt annorlunda ut. Med detta tankesätt blir det otroligt viktigt att göra något meningsfullt varje dag, att känna en tillhörighet och hitta glädjen i stunden, för då vet jag att den kommer alltid bestå, både nu i stunden och som ett minne att titta tillbaka på.

Med tankesättet kommer man vidare till frågan kring hur man ska nå glädjen varje dag. Eftersom glädjen är individuell så finns det inga riktiga svar men man måste kunna uttrycka sig för att nå ända fram. Något som är lätt att säga men oerhört svårt att göra. Oftast har man en väldigt klar bild i huvudet kring vad man vill få gjort eller sagt för att bli glad, men tankarna stannar oftast i huvudet istället för att uttryckas till de personer som egentligen behöver få höra dem. Jag är inte bra på att uttrycka mig till folk kring vad jag vill. Jag kan filosofera och abstrahera, men blir det konkret blir det alltför personligt. Personligt blir sårbart blir frustrerande vilket blir en ond cirkel vilket inte är hållbart. Men man får arbeta på sina brister. Jag försöker säga vad jag vill och försöker släppa tankeöverförings-teorin för att få som jag vill för den fungerar inte. Det tar alltför mycket kraft, och det är bättre att släppa sina hämningar och skrika ut vad man vill, för man lever faktiskt bara en gång och tänk om man går runt hela livet frustrerad för att man inte tog för sig? Frustrerad för att man inte gjort varje möte till det bästa det skulle kunnat bli?

Man skulle kanske kunna tänka sig att mycket av det jag skriver är lätt att tänka men svårt att tillämpa i praktiken och jag håller med. Det är svårt, men det är viktigt, och det är kul. Det övervinner.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

En eloge till alla er som hinner med mer än er själva

Trodde inte jag skulle sitta efter åtta dagar på praktiken och säga att jag faktiskt fortfarande kan hålla ögonen öppna, huvudet högt och fortsätta le och skratta åt saker men det kan jag. Det känns över förväntan, det känns lätt, och det känns nästan som om jag kanske har hamnat rätt. Tro på mig när jag säger att jag fortfarande ägnar tankar kring om jag har valt rätt och om det är det här jag vill, men just nu så börjar känslan av att det känns bra ta över än mer, och den följer jag gärna. I några dagar nu så känns det som om jag kanske har landat lite, i ett yrkesval, i en riktning. Vi får väl se hur länge den kursen håller sig.

Annars rullar dagarna på fortare än som vanlig student och jag förundras över hur de som alltid jobbar heltid orkar ta hand om både sin familj, sina kroppar och sina intellekt. På ett eller annat vis. Ni får en stor eloge från mig, för jag har fullt upp med att bara hinna med mig själv och ni hinner med andra också. Det är häftigt, det är fint. Det visar att det går, och det visar också att kärleken skapar energi.

Jag ska snart iväg på ett viktigt möte och sen ska jag tanka energi med kladdkaksbakande, samtal och goda skratt, tillsammans.

IMG_9264

What about time?

Tiden är ett spännande begrepp. Ibland känns det som om den står stilla och ibland känns det som om den hoppar över varannat andetag och jagat stressar på allt man borde göra. Ibland passerar den i precis den takt man vill, och ibland känns den som en rymd. Fascinationen över dagarna har varit stor den här veckan, när start och slut-tider har varit fasta och jag har lärt mig att utnyttja varenda tidsrymd som finns kring en dag. Jag kan välja att jag prioritera att titta in i väggen en stund, att njuta över smaken på teet som dansar över tungan och att utbyta tankar kring det som just jag finner relevant.

Det må låta enkelt att säga att det än en gång är ens egna val som väljer hur livet skall bli och hur du vill utnyttja din tid, men man kan bestämma så mycket själv att det spritter i min kropp av insikten som jag måste träffa på många gånger. Det känns som om knäcker man gåtan kring hur ens egen person fungerar, och sedan vågar ta för sig över allt som finns så kan man uppnå i princip vad som helst med ett hållbart resultat. Skrämmande eller befriande, hur ser ni på insikten? Eller är det kanske inte ens en insikt värd att fundera över? Kanske är något alldeles för enkelt och vardagsmässig tanke för många av er, vad vet jag.

På samma sätt som man väljer hur man vill fylla sin tid, så kan man försöka vara smart och välja saker som faktiskt stärker personen och inte prestation. Därför kokar jag en stor kanna kaffe nu, ligger i sängen och skriver detta inlägg och struntar i att prestera en ännu snabbare joggingrunda idag. För det här är också att utnyttja den fritid jag har, precis som jag vill.

IMG_0435