Har ni tänkt på rädslan?

Hur den kan vara förlamande men samtidigt en drivkraft likt inget annat? Hur den kan få tårarna att rinna, gåshuden att leta sig fram över kroppen och hjärtat att slå dubbla slag. Hur den kan få en att våga slänga sig ut ifrån det man är i, hur den kan utveckla ens liv, och hur den kan stanna upp allt och rasera det man byggt upp. Det är en kraft som är så rejält stark, en kraft som tar kroppen i besittning och skapar tankar och hjärnspöken.

Jag talar mycket med min pappa om saker och ting. Idag talade vi om ångest, om den krypande känslan i kroppen som kan ta varje por i besittning och nuet att långsamt falla sönder. Jag är rädd idag, jag är rädd för att falla, jag är rädd för att inte räcka till och jag är rädd för att inte lyckas. Och han sa någonting väldigt klokt som la sig som en varm filt över den ångest som hade börjat titta upp. Han sa att man vet faktiskt ingenting. Man vet inte vad som händer imorgon, man vet inte om man har det man har idag, nästa dag, och man vet aldrig vad någon annan tänker och känner. Ens egen tolkning av en själv är irrelevant i relation till andra människor i nära relationer. Uppfattar den du tycker om dig som vacker, så tro på det, på samma sätt som du själv sprider din vackra bild av personer till dem, och hoppas att de kan tro på det du säger.

Ens egen självbild är väldigt viktig när man är ensam och för att kunna känna ett lugn i nuet, i det här operfekta händelseförloppet som sker just nu. Men i alla andra sammanhang med andra människor är det mest läskiga men sunda att ta till sig allt fint som känns och sägs, och ge sig hän. Mycket är så förgängligt.

Men jag erkänner. Jag är rädd, och rädslan har mig i ett kort koppel och sätter mitt huvud och kropp helt ur balans. Men jag känner att jag lever, och med den insikten ler jag, och det ger kraft att se rädslan som den bästa drivkraften som finns. En drivkraft till att mota bort den, till att ta sig igenom de häftiga men förlamande förändringarna som kommer att komma, och komma ut än lite starkare. Förändringar kan vara hur positiva som helst, men ändå lika skrämmande och hur omvälvande som helst. Men de är livsviktiga, och någonstans det bästa jag vet. Så låt rädslan som lever i kroppen vara en motor, en drivkraft till att fånga känslan, åk bergodalbanan och ge dig hän i den föränderliga värld som vi lever i med alla känslor den innefattar. Är du missnöjd så spring, är du arg så skrik, är du kär – så fånga känslan. Låt inte rädslan stoppa dig. Känslor är ett tecken på att du lever.

IMG_1317

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *