En viktig klyscha

Många dagar har gått sedan jag skulle skriva mitt första inlägg på den här bloggen. Eller få, kanske några skulle säga, men det beror ju helt på vilken syn man har på dagar och hur fort ens liv har gått den senaste tiden. Jag kan fortfarande inte definiera om mitt liv har gått i 180 eller i ultrarapid men händelserna har varit fler än timmarna. Det har varit en period av känslor som svallat mer än jag någonsin kunde anat att de skulle kunna göra. Folk har kallat mig stark, folk har kallat mig skör. Jag kallar mig själv utvecklad. För genom händelser och genom känslosvall uppskattar man lugnet, harmonin och lyckan.

Att försöka definiera sig själv är det svåraste som finns. Kanske ska man inte ens lyckas, då ens egen person blir nedtecknad och därmed inte lika utvecklingsbar. Kanske ska man bara skissa på sig själv med en blyertspenna och låta bläckpennan ligga.

Jag tror att man ska försöka ha höga tankar om sig själv, man ska tro att man kan och man ska våga lyckas. Man ska fånga dagen och leva ”hakuna matata”. Men livet är inte heller en solskensbeklädd gata där alla ska skratta och alla känner sig som vinnare i sina egna spel. Livet kan göra ont, människor i livet gör varandra illa, på grund av illvilja, och ibland på grund av välmening. Livet kommer få en att falla tusentals tårar och lämna spår som vi kan kalla erfarenheter. Någon gång kommer du kanske känna att det är för mörkt för att komma upp. Då ska du gråta, och sen ska du inse att faser också tar slut. Och när du är där nere, när det är mörkt och du känner dig värdelös. Då ska du aldrig glömma att det faktiskt alltid blir bättre, och att du är den mest fantastiska vi alla vet.

I år har jag utforskat känslor jag aldrig trodde jag bar på. I år har jag grävt ner mig, jag har klättrat upp och jag har ramlat. Jag har strävat efter lyckan som ett ständigt tillstånd och med jakten insett, lyckan är för mig inte ständig, den är små höjdpunkter. Som när fnittret bubblar i magen, och när dina ögon möter mina. Lyckan är alltid närvarande när man är mogen att möta den.

Sådana här inlägg är svåra att skriva trots att de behövs. Det behövs ärlighet, och det behövs framtidstro, men det får inte bli dagens klyscha. En klyscha som folk rycker på axlarna för och säger att det är väl ändå alltför typiskt. Eller förresten, det kan få bli en klyscha, men bara om ni tar den på allvar. För klyschor finns faktiskt av en anledning. För att vi ska våga känna, och för att vi alla ska få må bra.

image

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *