månadsarkiv: januari 2015

Att komma in i nya vardagsrutiner och bli en del av socialisationen

Nu har vi smått börjat komma in i våra nya vardagsrutiner med sömn, mat, skola/plugg och fritid. Det tar ett tag att ställa om kroppen och vänja sig vid det tropiska klimatet samt det ”nya” livet här nere. Igår var det över 37 grader varmt och luften var så kvav, men när jag fick uppdateringar om vädret hemma i Sverige så bestämde jag mig för att inte klaga. Det finns trots allt en god anledning till varför vi valde att lämna Sverige i januari och komma tillbaka lagom till våren.

Folket ute på gatorna känner nu igen oss och hälsar på oss varje morgon. Vi har även fått några lokala vänner som Marcel presenterade oss för innan han åkte tillbaka till Holland, Sajid och systrarna Hanan och Hamda. Sajid skriver sin master i nutrition och det ska bli spännande att läsa vad han kommit fram till i sin forskning med tanke på att ett av våra projekt berör det området. Imorgon efter våra observationer på skolan ska vi träffa Hanan och Hamda för ”teaparty” vilket vi ser fram emot. Senaste gången vi tog en kaffe med systrarna sade de att vi kunde fråga dem precis vad vi ville om deras kultur och värderingar, tycker att det är fantastiskt att de är så öppna med allt. Jag passade, bland annat, på att fråga om alla kvinnor var tvungna att bära slöja, men det var något man själv kunde få avgöra. Ifall man väljer att ta på sig slöjan är det dock ”förbjudet” att ta av sig den igen. Vi har hittills bara sett fyra kvinnor på ön som valt att inte bära slöja.

Det är helg här på ön och det märks på gatorna som är fyllda med människor och liv. Det spelas maldivisk musik, människor sitter ute och pratar eller spelar spel och det är en allmänt festlig stämning. Nu ska vi iväg på båtutflykt och utforska andra öar som finns inom Lhaviyani Atoll, det vill säga, andra öar runt om Naifaru. En atoll är en grupp av öar och det finns totalt 26 atoller på Maldiverna som inkluderar totalt 1192 öar.

Jag fick förresten ett mail från min kontaktperson från högskolan som berättade att bloggen redan haft över 800 besökare, så otroligt glad över att ni vill följa vår resa. Ha en fin helg!

IMG_2670

IMG_2591

En del av huvudgatan på Naifaru, precis utanför vårt hus

Klara med första veckan i fält

Nu har vi varit på Naifaru i över en vecka och även fått besöka vårt studiefält, Madhrasathul Ifthithaah, som är den näst äldsta skolan på Maldiverna. På skolan går det cirka 800 studenter som är uppdelade i årskurs 1-5 (6-10 år) och årskurs 6-12 (11-17 år). Barnen går i skola söndag till torsdag vilket innebär att de har sina helgdagar fredag och lördag. De börjar skolan 06.45 och slutar 12.00 (de yngsta barnen som går i årskurs 1-3 får dock sluta 12.45 för att de har fler ämnen på schemat). Barnen får en halvtimmes paus från lektionerna under dagen, mellan 09.15-09.45, och då kommer föräldrarna till skolan med frukost. De barn som inte har möjlighet att få frukost hemifrån kan köpa det på skolans ”cafeteria” som några mammor ansvarar över.

Varje söndag och måndag inleds den nya skolveckan med en samling. Barnen får då stå i en led på innergården innan morgonen inleds med en bön och då hissas skolans samt Maldivernas flagga upp. Vi hade vår introduktionsdag i söndags och då skulle alla barnen i samband med samlingen hälsa oss välkomna. Personalen, men även övriga lokala invånare, har inga problem med att uttala mitt (Sandra) och Sarahs namn men Annika och Frida är svårt att uttala här så numera heter Frida istället ”Efereda”. En Maldivisk variant av Frida helt enkelt, tycker att det passar henne väldigt bra! 😉

Barnen går i mixade klasser fram tills årskurs 7, därefter delas de in i nya klasser utefter kön. Flickor i en klass och pojkar i en annan. Anledningen till uppdelningen är att barnen i den åldern har biologilektioner och sexualundervisning står därmed på schemat. Vår handledare, Shimla, förklarade även att det händer mycket i den åldern (hormonbomber) och för att inte det ska påverka koncentrationsförmågan delas de upp i nya klasser.

Det är fortfarande väldigt spännande för eleverna att ha oss fyra på skolan. De vill gärna vinka, prata, fnittra och ropa på oss när vi går förbi deras klassrum så denna vecka har vi främst varit där för att de ska vänja sig vid oss. Att utföra en trovärdig kvalitativ studie kräver att barnen ska agera ”normalt” och förhoppningsvis lär de inte tycka vi är så intressanta länge till för tanken är att vi ska börja observera skolmiljön så snart som möjligt. Rektorn på skolan ser oss som en tillgång och kallar oss för ”experterna” och det känns väldigt kul att han redan nu känner förtroende för oss. Jag vet dock inte riktigt om jag känner mig som en expert ännu för i Sverige är jag ju ”bara” en student men det är intressant hur kunskap kan värderas så olika beroende på kontexten!

 
IMG_2597

IMG_2595

IMG_2685

IMG_2680

IMG_2686

Första mötet med skolledningen

Eftersom Maldiverna är ett muslimskt land och har religionen islam innebär detta att det finns strikta regler att förhålla sig till avseende kläder och offentligt beteende. Som kvinna förväntas man att klä sig anständigt och att täcka axlar och knän. När det kommer till män är det inte lika strikt utan de förväntas snarare att alltid bära något på överkroppen. Detta gäller givetvis inte på de olika resorterna som ligger på egna öar utan några lokala invånare. Vi packade våra resväskor utifrån dessa regler och hade även med oss formella kläder som vi tänkte använda på skolan. Det var dock delade åsikter om den formella klädseln på skolan och våra kläder följde inte deras ”riktlinjer”. Vår koordinator Marcel fixade därför en ”personal shopper” till oss så morgonen började med en liten shoppingrunda med Nasha som arbetar på Atoll Volunteers kontor. Rätt riktlinjer innebar en långärmad tunika (eller skjorta) och svarta långbyxor, båda gick på cirka 200 kronor.

Mötet på skolan gick otroligt bra! Vi fick bland annat träffa rektorn och fyra lärare. När vi skulle presentera vår presentation så stod vi upp men de ville hellre att vi skulle sitta ner så det blev mer som ett möte. Vi kände oss inte alls nervösa, kan förvisso bero på att alla gånger vi fått redovisa i skolan vilket jag kan tacka Högskolan i Halmstad för. 🙂 Alla var positiva till vårt projekt och deras ”head teacher” (motsvarar studierektorn i Sverige) ville till och med ha förbättringsförslag till skolan utifrån vårt perspektiv, det hade vi inte förväntat oss. Vår tanke är ju inte att komma med pekpinnar och tala om vad som är rätt eller fel på lärosätet, utan att lära oss mer om den maldiviska skolkulturen. Vi blev i alla fall väldigt positivt överraskade. Som blivande hälsopedagog hoppas jag att få lära mig så mycket som möjligt givetvis, men även vidga mitt perspektiv och ta med mig dessa erfarenheter till skolorna i Sverige. Jag är säker på att det kommer bli ett bra utbyte.

IMG_2668
Fina va? Nu smälter vi iallafall in bland mängden här på Naifaru (behöver kanske inte nämna hur varmt det är, 30 grader i skuggan…)

Inställt möte och båtutflykt till Dhihdhoo

Mötet på skolan i dag blev inställt. När vi var på förberedelsekursen hos SIDA i Härnösand hade vi en föreläsare som pratade mycket om kulturkrockar och att dessa kan ställa till det ibland. Om vi i Sverige bokar ett möte med en person så förväntar vi oss att den personen dyker upp och kommer i tid. Detta är dock inte lika givet i andra länder. Föreläsaren nämnde ett exempel från Tanzania där två tjejer från Sverige hade gjort sina utomlandsstudier på ett universitet. Som svensk är man oftast van vid att föreläsaren kommer i tid inför sina lektioner, men tjejerna hade suttit där i flera timmar utan att någon föreläsare dök upp och valde till slut att lämna salen. Det hade tydligen upprört många av studenterna (från Tanzania) då det ansågs vara respektlöst att gå innan föreläsaren kom, även om han var tre timmar försenad. Det är helt enkelt mer acceptabelt att komma försent i andra länder utan att någon ska ifrågasätta det. Hur som helst, det jag vill komma fram till är att vi var förberedda på att sådant här kan hända. Vi fick en ny tid i morgon och hoppas att de dyker upp då.

Vid lunch skulle vi iväg på utflykt så vi tog med oss mat och åkte tillsammans med ägarna till Atoll Volunteer (samt deras vänner) och de andra volontärtjejerna till en obebodd ö, Dhihdhoo. Jag fick möjlighet att öva mer på min dhivehi och har hittills lärt mig saker som ”hej”, ”hur mår du?”, ”jag mår bra”, ”tack”, ”själv då”, ”ja”, ”nej”, ”jag älskar dig” och så vidare. Det är småsaker för mig men jag märker hur glada folk, som är härifrån, blir när man försöker lära sig deras språk. Det skapar en mer personlig kontakt på något sätt, även fast de oftast bara skrattar åt mig. 😉

Efter ett par timmar på stranden tog vi båten tillbaka till Naifaru, vi la oss på soldäcket och åt nyplockade kokosnötter från ön. Nu har jag precis haft videosamtal med hela familjen i Sverige och det kändes så bra att få se alla, kommer nog sova riktigt bra i natt (i alla fall fram tills första böneutropet).

God natt!

IMG_2613

IMG_2631

IMG_2630

IMG_2632

IMG_2617

IMG_2649

IMG_2659

IMG_2640

Turtle release

I går ringde klockan 05.45 här på Naifaru (vi är fyra timmar före). Jag var förvisso uppe redan vid 5-tiden då deras böneutrop inleddes i högtalarna över hela ön.

Som jag nämnde i ett annat inlägg så bor vi med tre andra volontärer i huset. Zoey, Mel och Alice kommer ifrån Australien och arbetar med ett projekt som omfattar sköldpaddornas rättigheter. På Maldiverna är det lagligt att äta sköldpaddornas ägg men det är däremot olagligt att ha dem som husdjur som många i dagsläget har eller har haft. Sköldpaddorna som bor på Marine Center har antingen blivit inlämnade från lokalbefolkningen eller hittats av fiskare och bor på rehabiliteringen tills de blir tillräckligt starka och stora för att bli frisläppta i havet. Kortfattat kan man säga att rehabiliteringen består av tre steg: Inlämning av sköldpaddan, rehabilitering och frisläppningen. I dag fick vi vara med om tre sköldpaddor som skulle bli frisläppta och det verkade som om sköldpaddorna var överlyckliga för att få komma ut. Tänk så mycket utrymme de känner att de har nu, underbart!

I dag ska vi för första gången gå till skolan där vi ska göra vår forskning (ligger precis dörr i dörr med volontärhuset). Vi ska träffa tre lärare och rektorn och vi satt tre timmar i går kväll och gjorde en presentation om oss själva samt våra projekt som vi ska visa upp. Håller tummarna för att allt går bra och att vi ger ett professionellt intryck, vi är så beroende av deras engagemang i vårt projekt.

Förresten, om det är något ni vill veta eller undrar över så kommentera, ska försöka svara så snabbt som möjligt!

IMG_2563

IMG_2570

IMG_2569

IMG_2579

IMG_2580

Första dagen på Malé

Efter över ett dygn på resande fot anlände vi äntligen på Malé i går där vi fick ta emot vårt visum och möta upp vår privata chaufför som skulle följa oss till hotellet Sweet Palace där vi skulle bo en natt innan vi fick åka vidare till Naifaru dagen därpå. Från Ibrahim Nasir International Airport fick vi åka båt bort till hotellet vilket en unik och mäktig upplevelse. Att få se Maldiverna ”i verkligheten” var lika magiskt som på alla bilder jag sett.

Efter att vi lämnat av all packning på rummen så bestämde vi oss för att käka middag ute och utforska ön. Första intrycket av det maldiviska folket är att de inte alls verkar bekymra sig över sin säkerhet. Taxichaufförer och övriga förare kör bil utan säkerhetsbälte, mopeder som verkar vara det vanligaste färdmedlet används flitigt och helst ska alla köra utan hjälm och använda FaceTime samtidigt också.

Det är inte alltid helt lätt att komma in i en ny kultur men allt handlar om att försöka anpassa sig även om det kan kännas svårt i vissa situationer. Hittills har vi inte stött på några svårigheter men jag inser hur bekväm jag är med vissa saker i mitt egna hemland, som exempelvis sova med ett täcke, ha tillgång till toalettpapper efter ett toalettbesök och ha möjlighet att duscha med varmvatten. Det är saker som jag nästan tar för givet där hemma men som jag nu får vänja mig utan här nere (toalettpapper ersattes dock med servetter…).

Nu sitter vi i vårt lilla hus på Naifaru och väntar på att möta upp de andra volontärerna samt vår koordinator för att äta middag. Vi kom hit vid lunch idag och försöker just nu att installera om oss och ta in allt som händer. Jag har inte riktigt greppat än att vi ska spendera tio veckor här, det känns fortfarande overkligt och främmande. För tre dagar sedan satt jag hemma i kyliga Sverige och nu har jag precis kommit ”hem” från en snorkeltur och det enda jag behöver bekymra mig över de närmaste dagarna är hur vi ska spendera våra dagar. Studentlivet är inte så illa trots allt.

IMG_2531

IMG_2524

IMG_2537

IMG_2542

IMG_2547

Nu är vi på väg!

Har precis mött upp en utav mina kära resekompisar i Göteborg och påbörjat vår resa till Maldiverna. Jag har svårt att greppa hur snabbt allt egentligen har gått, kändes ett tag som om den här dagen aldrig skulle komma men det gjorde den. Vi har en lång resa framför oss, först ska vi åka tåg ner till Kastrup för att därefter mellanlanda i Istanbul innan vi flyger ner till Malé (huvudön). Vi landar 14.00 imorgon (10.00 svensk tid) och då kommer vi spendera en natt i Malé innan vi tar oss ut till Naifaru där vi ska bo och arbeta på uppsatsen. Anledningen till att vi inte åker till Naifaru direkt är för att båten ut bara avgår på torsdagar och lördagar så vi har matchat med flyget utefter det.

Känslorna inför resan är blandade. Känner mig givetvis otroligt tacksam över att få göra den här resan men samtidigt smyger prestationsångesten sig på. Tänker mycket på uppsatsen främst men även hur mötet med lärarna och eleverna på skolan ska gå till. Eftersom vi ska göra en kvalitativ studie baserat på observationer och intervjuer är det viktigt att de känner sig trygga och bekväma i vårt sällskap. Jag vågar nästan påstå att vi som åker inte har några som helst svårigheter med den sociala biten men eftersom vi inte riktigt vet vad som väntar oss där nere är det lite svårt att inte överanalysera. Jag är dock säker på att allt kommer att lösa sig.

Ska försöka få lite sömn tågresan ner till Kastrup nu. Både Sarah och jag passade förresten på att njuta av den friska luften innan vi klev på tåget. Vi kommer ju trots allt komma hem när våren precis blomstrat ut och därför kändes kylan inte alls besvärlig idag.

Hörs från ett varmare klimat!

10939207_10152972795091265_1456422939_o-1

Vägen till beskedet: ”Grattis! Du har beviljats MFS-stipendium för 2014!”

Med endast fem dagar kvar till avresa sitter jag och blickar tillbaka över höstterminen. Hur hamnade jag här? Allt började för drygt ett år sedan. Min syster, som studerar till socionom på Göteborgs Universitet, skulle skriva sitt exmansarbete om spelmissbruk och dessutom åka till ursprungskällan Las Vegas. Jag ville också iväg så jag frågade tre av mina närmaste tjejkompisar (och dessutom klasskamrater) om det skulle vara intressant att skriva vår c-uppsats utomlands och det var där vår resa började.

Efter ett par veckor bokade vi ett möte med internationella avdelningen på Högskolan i Halmstad där vi fick information om vilka stipendier det fanns att söka och vilka länder som var godkända att åka till. USA föll då snabbt bort från listan. Vi fick endast välja att besöka ett u-land (låginkomstland är snarare rätt ord) och någonstans på den listan stod Maldiverna med. Maldiverna… Är det ett u-land? var min första tanke. Jag inser även nu i efterhand att det inte är många som är medvetna om det då Maldiverna associeras främst med sol, fantastiska stränder, hav, och paradis.

Höstterminen 2014 började och det gjorde även vår resa till Minor Field Studies (MFS)– stipendiet. Det var mycket som behövde organiseras upp och dagarna var långa. Först och främst skulle vi behöva läsa ”Folkhälsovetenskaplig metod” en termin innan avresan då vi planerade att vara borta under vårterminen när vi egentligen skulle läst kursen i vårt program. Detta innebar att studierna skulle utökas och att vi numera inte läste på heltid utan istället 150 %.

Att söka stipendium är ungefär som att söka en tjänst på en platsannons. En projektplan med ett tydligt problemområde, syfte, metodval och tidigare forskning var ett krav. Därefter skulle vi skicka in ett CV och personligt brev. Varför ska just jag få stipendium? Vad kan jag bidra med till det utvecklingslandet som vi ska åka till? Vad gör mitt projekt unikt? Alla frågor och oklarheter behövde besvaras i ansökningen. Att vänta på beskedet var en evig väntan som inte går att beskriva med ord. Hela vårterminen 2015 hängde på det beskedet. Nervositeten låg som en klump i magen och jag minns inte hur många gånger under hösten som jag tvekade på mig själv. Hade jag verkligen gjort mitt bästa på projektplanen? Hade jag sålt in mig själv tillräckligt bra?

Den 15 november kom beskedet: Grattis! Studerandeavdelningen har nu behandlat alla inkomna MFS-ansökningar för 2014. Efter en samlad bedömning, bestående av projektupplägg, sektionstillhörighet och meritvärde, av alla ansökningar vilka höll hög kvalité, kan vi meddela att du har blivit beviljad MFS-stipendium för 2014.

Lyckan var total. Jag var så otroligt stolt, både över mig själv men även mina fina vänner. Som vi kämpade för att få ihop det. Vi stöttade varandra genom hela hösten och nu kom belöningen för det hårda arbetet. Om fem dagar åker vi och det är första gången som jag är hemifrån i tio veckor. Det är många blandade känslor över det men jag ska hela tiden fokusera på hur underbart det kommer bli när jag kommer hem igen om jag saknar dem där hemma alldeles för mycket. Dessutom är det inte varje dag jag får möjligheten till att göra en sådan här resa och vet ni vad? Jag ska njuta av varje sekund. Nu kör vi!

blogg1

Bilderna är från förberedelsekursen för MFS  hos SIDA Partnership Forum uppe i Härnösand. Vi lärde oss bland annat om olika kulturella skillnader, värderingar, internationella utvecklingssamarbeten och så vidare. Fantastiskt lärorika dagar!