Tag Archives: Jeff Jarvis

Sociala medier och ny litteratur

Jag har under våren och sommaren läst in, nej egentligen lyssnat in, lite litteratur om internet i allmänhet och sociala media i synnerhet. Eftersom jag har långa transporttider till och från Högskolan Halmstad (2 hr) fördriver jag de dagliga transporterna med att lyssna till audioböcker. Mina ljudböcker köper jag via iTunes och Audible.com. De böcker jag köper sorteras med automatik in i mitt iTunes bibliotek av musik, föreläsningar, podcasting och ljudböcker. Praktiskt, tillgängligt och enkelt. Därför håller jag mig till Apple.

Bokomslag

Steven Levy, In the Plex

Upptäckte i våras att viss litteratur om web 2.0 nu börjat dyka upp. Jag fann den rykande färska “In the Plex – How Google Thinks, Works and Shapes our Lives”  av Steven Levy (publicerad 2011-05-12). Boken belyser Google och dess upphovsmän Larry Page och Sergey Brin. In the Plex fokuserar på ledarskapet i den i dag världsomspännande koncernen Google. En verksamhet som tog sin början i ett studentrum, flyttade till Stanford universitetet för att senare flytta till en lägenhet och eget kontor. Känns som en dramturgiskt korrekt “framgångssaga” från USA. Som förväntat hade de två upphovsmännen svårt få omvärlden att tro på affärsidén – att söka adresser till aktörer på internet. Ingen på Stanford trodde på idén, men deras första sökmotor BackRub fick universitetets nätverk att bryta samman av belastningen när omvärlden ville utforska internet. Det som fick fart på verksamheten var faktiskt ett par välsituerade privatpersoner i Stanford som helt enkelt skänkte de två datanördarna Larry och Sergey ett ringa startkapital. Med ett magert startkapital byggde de två upp verksamheten genom att  köpa utrangerade datorer som de kunde använda som servrar till sökmotorn. Den stora “företagshemligheten” ligger inte i hårdvaran utan i mjukvaran, sökmotorn. Hur den sökte av nätet var för sin tid unikt.

Google, som företag, har skapat en speciell kultur som författaren till In the Plex, Steven Levy, förklarar med att båda grundarna är Montessoriskolade! Genom Montessoripedagogiken har Larry och Sergey tillägnat sig ett ifrågasättande förhållningssätt samt målmedvetenheten att genomföra det de tror på, oberoende av omvärldens attityd och regelverk. Boken analyserar och värderar hur ledarskapet hos Google bedrivs. Det slår mig vid lyssningen att  Google är en av de verkligt udda företagen när det gäller anställning, personalpolitik och struktur. In the Plex gavs ut tidigt i år och redan kan den senaste tidens utveckling ha förändrat Steve Levys slutsatser. I och med att Google lagt ett bud på Motorolas mobiltelefonverksamhet, för att (troligtvis) komma åt patent, har företagets “Don´t be evil” kultur fått sig ytterligare en törn. Från öppenhet mot en allt större slutenhet. Trots Mototrolaköpet upplever jag Google som det till informationssamhället mest anpassade jämfört med Apple och Microsoft. Där Microsoft är ett företag vars struktur tillhör 1900-talets industrisamhälle och Apple placeras någonstans mitt emellan – ett transcenderande företag. Undervisar du i ledarskap och/eller entreprenörskap föreslår jag att du studerar den här boken. Den har goda idéer att förmedla. Exempelvis att alla medarbetare ska ha tid att utveckla sig själva och sina egna idéer på arbetstid (20% av arbetstiden). Jobbet ska vara roligt, stimulerande och utvecklande. Baksidan av strukturen och kulturen på Google, om jag får tro Steven Levy, är att verksamheten blir fragmenterad. Det märks genom att Google tar fram olika produkter och tjänster oberoende av varandra. Företaget missar synergieffekter! Paradexempel på misslyckade produkter/tjänster är Google Wave som ytterligt få kunde förstå (inklusive undertecknad) hur det skulle användas. Motsatsen till den här “fria” kulturen och ledarskapet är Apple. Där Steve Jobs med järnhand styr så att produkter och tjänster i största möjliga utsträckning stödjer och nyttjar varandra (Carmine Gallo, “Innovation Secrets of Steve Jobs“).

Bokomslag

Gary Vaynerchuk, The Thank You Economy

Den andra boken är inte lika färsk som In the Plex. Det är “The Thank You Economy” av Gary Vaynerchuk (publicerad 2011-01-20). Om In the Plex handlar om förtagsstruktur och ledarskap handlar Gary Vaynerchuks bok om hur han själv  byggt upp sin vinhandel, Wine Library, en näthandel, genom att använda sig av sociala medier på ett klokt sätt som stödjer verksamheten. Tyngdpunkten ligger på hur sociala medier kan och ska användas av företag och organisationer. Just den här delen har relevans även för oss som arbetar på lärosäten. Informationsavdelningar såväl som ledningarna vid våra lärosäten, men även myndigheter, borde noga läsa och begrunda den här boken. Jag ser boken som en av de centrala bidragen till hur sociala medier fungerar.

Ett genomgående fel företag gör när de utnyttjar socialt media är att marknadsavdelningarna ägnar sig åt marknadsföring. Helt fel! Resulterar i bästa fall i bortkastad tid att författa inläggen. Vad Gary Vaynerchuk fastslår, med stort eftertryck, är att sociala medier är en “1 on 1” kommunikation (möjligen också en B to B kommunikation). En till en kommunikation mellan individer och företag. Det har ingenting med marknadsföring att göra! På sociala plattformar som Facebook, Twitter, Google+ och liknande fora handlar det om att individer samtalar med individer. Som jag läser och tolkar Vaynerchuck skulle ett lärosäte som vill verka på socialt media agera så här; I antagningsbrevet som skrivs på ett personligt sätt informeras om att på exempelvis Twitter, Facebook eller Google+ finns möjlighet att kommunicera studenter i programmet/kursen. En grupp eller Hashtag finns redan för programmet eller kursen. Därefter hålls den sociala plattformen under uppsikt. Så fort en synpunkt, klagomål eller fråga som rör lärosätet dyker upp går verksamhetsansvarig in (huvudlärare eller administratör) och deltar i diskussionen. Men på ett sätt som inte är myndighetsutövande (!) utan ett samtal individ till individ. Det må kännas ovant, men är en effektiv metod om jag ska tro författaren till “The Thank You Economy”. Om problem, klagomål, synpunkter snabbt kan redas ut, tas hänsyn till eller bidra till verksamhetens utveckling, då har socialt media fungerat på rätt sätt och fyllt sin egentliga funktion.

Den här synen på sociala medier står i motsats till att lärosäten är myndigheter och ägnar sig åt myndighetsutövande. Att vara personlig och individanpassad finns inte “på kartan”. Alla ska behandlas lika och på så sätt ska verksamheten bli “transparent”.  Personligen är jag djupt skeptisk till den här “svenska” attityden. Å andra sidan har jag en känsla av att skandinaviska studenter i allmänhet och svenska i synnerhet, (ännu) inte agerar som i USA. Där kan en individ med socialt media skapa en stormvåg mot ett företag eller en verksamhet. Datortillverkaren Dell vet vad som kan hända. “Dell Hell” höll på att bli slutet för Dell.  Kritiken rörde den undermåliga service och produkter som Dell erbjöd sina kunder. Ett snabbt agerande på sociala medier lyckades vända attityden mot företaget. Resulterade i att Dell byggde om serviceorganisationen och höjde kvalitén på produkterna. Så lyckades Dell rida ut stormen och bli en av datormarknadens största aktörer. I Sverige är det svårt att skapa liknande stormvåg. Våra “memer” förutsätter att det finns en myndighet som “skipar rättvisa”. Dock, det mesta tyder på att vi går från kollektiva lösningar mot genomgripande individualisering. Sociala medier är individanpassade! Därför tillhör de framtiden.

Bokomslag

Jeff Jarvis, Public Parts

Jag väntar nu ivrigt på att Jeff Jarvis (författare till What Would Google Do?), ska släppa sin nya bok “Public Parts“. Den boken handlar om det privata och offentliga – industrisamhället och informationssamhället. Informationssamhället driver fram ett helt nytt förhållningssätt till “det privata”. Genom sociala medier blir det vi idag anser vara privatliv offentligt och det är måhända ingen nackdel. Tvärt om, det är en utveckling mot öppen kommunikation som gör samhället, de facto, “transparent”! Jag hoppas kunna locka Jeff Jarvis som Key-Note Speaker till konferensen NU 2012, den 17 till 19 oktober i Göteborg.

Se trailer video – How Sharing in the Digital Age Improves the Way We Work and Live

Google+ – Don´t be evil – nu med videokommunikation

Så har, under viss medial uppståndelse, åtminstone i ”nörd”-kretsar, Google+ introducerats och inbjudna håller just nu på, när jag skriver dessa rader, att utforska vad den här utvecklade formen av social kontakt och samverkan kan användas till. Egentligen  handlar det ”bara” om att deltagare kan kommunicera med bild och ljud synkront över webben. Ingen revolutionerande nyhet! Men så fort Lawrence E. Page och Sergey Brin (skaparna av Google) gör någonting, väcker det uppmärksamhet. Personligen  har jag väntat på någon form av video-/ljudkommunikation i realtid alltsedan Google köpte svenska webbkonferenssystemet Marratech.

Jag blev inbjuden till att delta i användningen av Google+, Beta-versionen. Men när jag skulle utnyttja inbjudan var kvoten av ”testare” redan fylld! Jag fick vänta. Under väntan tittade jag på ”teknik-webb-informatören och Net Casting pionjären” Le Laportes Twig-sändning den 29 juni  ”Inside Google+”. I den sändningen deltog professorn i journalistik och författaren till ”What Would Google Do?”, Jeff Jarvis, samt teknikinformatören, bloggaren från smarterware.org, Gina Trapani. Ansvarig för produktutveckling av Google+ Bradley Horowitz samt Vic Gundotra också från Google hade båda lockats att delta i sändningen en kort stund av ingen mindre än Jeff Jarvis. Dessutom fanns en hel del andra deltagare uppkopplade i Google+ som var och en kopplades in under sändningen.

Vic Gundotra berättade om bakgrunden för utvecklingen av Google+. Drivkraften var det upplevda behovet av att deltagarna på Google har ett behov av att kunna ”se” varandra. Inte bara kommunicera med textmeddelanden och chatt. Redan tidigt i sändningen visade det sig att Google+ lider av samma bandbreddsproblem som Adobe Connect (förväntat eftersom båda systemen bygger på internetkommunikation). Ljudet är hackigt och stundtals omöjligt att höra. Det som Vic Gundotra påstod skiljer Google+ från övriga system är att medlemmar i Google-familjen kan skapa sina egna ”Kretsar” med de deltagare som är aktiva på Google. Deltagar i dina ”kretsar” kan du bjuda in till ”Hangouts”, skapa gruppvideoplatser. Platser dit du bjuder in vänner, släkt, intressanta personer du följer, att delta med bild och ljud i realtid. Finessen med ”kretsar” är att bara de personer jag har i en krets kan se och höra vad som pågår där. Google+ erbjuder alltså en mer ”privat” kommunikation än konkurrerande system. På en ”Hang Out” kan jag lägga in samtliga medlemmar i alla mina kretsar om jag så önskar. Där kan ett mer eller mindre ”publikt” samtal pågå. I övrigt finns ”flöde”, en plats där jag, som på Facebook, kan skriva in mina tankar, tips, vad jag gör osv. samt se vad alla som jag har i mina kretsar skriver, givetvis. Direkta textmeddelanden kan även sändas ”privat” till specifik deltagare i någon av mina ”kretsar”.

Frågan är hur jag kan bjuda in icke medlemmar på Google för att delta i en ”krets” eller bara delta i en ”Hang Out”. Går det att ”migrera” exempelvis en person jag följer på Twitter till Google+? I sin förlängning hamnar den här frågan i paketet ”kan jag använda Google+ i undervisning?”. Jeff Jarvis hoppas att så ska bli fallet. Men i den här ”Beta”-provversionen av Google+ finns restriktioner för hur jag på ett enkelt sätt ska kunna ”migrera/associera” andra personer till mina ”kretsar”. Alla måste vara Google-registrerade i dagsläget. Bekymret och hindret för användning inom utbildningssektorn, som jag ser det, är bristen på tillgänglighet, användbarhet och enkelhet i Google+. För även om jag med en ”enkel drag och släpp”-rörelse kan addera deltagare i mina ”kretsar” så stannar enkelheten där, inom Googlesfären! Dessutom saknas just nu någon form av enkel koppling till Google Docs. En koppling som jag ser som ett absolut krav för en framtid inom utbildningssektorn för Google+. Men, redan har en lärplattformsaktör meddelat att företaget kommer att integrera Google+. Det är Desire to Learn som i sin Learning Suite 9.4 kommer att erbjuda en länk till Google+. Notera – en länk, inte en integration av Google+! Som jag ser Google+ just nu, är plattformen som ”Facebook”, men med bild och ljud, när jag så önskar. Varken mer eller mindre. Jo, jag kan hålla gruppmöten. Men saknar möjlighet att dela dokument, förmedla en PP-presentation eller en video. Kort sagt, Adobe Connect 8 är alltjämt ett av de självklara valen för utbildning, som jag ser det. Elluminate (som numera är en del av Blackboard) och Citrix Go to Meeting är andra bra webkonferensval.

Självfallet har Mark Zuckerbergs Facebook svarat på Google-attacken mot den egna sociala plattformen och introducerar en ”Skype”-integration i Facebook. Facebooks Skypeversion kommer att dölja sig i den nu designmässigt omarbetade chatt-rutan. Där kommer, i den övre listen, att finnas en videokameraikon. Klicka på den och ett Javascript laddas ner och du kan koppla upp dig mot den person du chattar med. Förutsatt att den personen har webkamera och mikrofon. Men det kravet gäller samtliga webkommunikationssystem med bild och ljud. I Facebook lösningen contra Google+ ligger en enkelhet i handhavandet. Finessen är att du via Facebooks användarlista i chatt snabbt kan upprätta en uppkoppling öga mot öga. Gruppchatten är dock inte användbar hos Facebook. Där har Google+ ett övertag – ännu. Vi kan bara spekulera i vad Microsofts uppköp av Skype kommer att innebära för Facebook. Fördelen med Skypes integration i Facebook är uppenbar. Genom samverkan med Facebook får företaget tillgång till en gigantisk mängd potentiella nyttjare. Redan nu finns Facebooks sökresultat i Bing – Microsofts webläsare. Ett tecken i tiden på ett närmande Facebook – Microsoft? Dock är min uppfattning av Bing att det är en ”patetisk” webläsare, åtminstone i svensk tappning. Google Chrome är en fullständigt överlägsen webläsare enligt min mening och erfarenhet. Den fungerar som en bra aggregeringsplattform och jag kommer direkt, med ett enda klick, in i Google+. Jag når även mina bloggar, som jag har i Blogger (Googles bloggmall), direkt via inloggning en enda gång i Chrome. Förutom alla andra associerbara sajter som jag laddat in i Chrome.

Jag bedömer att båda webvideosystemen, som de är utformade idag, inget har att tillföra utbildningssektorn. Mer än att de är gratis! Och gratis är förvisso gott, även om tillgänglighet, användbarhet och enkelhet är gravt begränsad. Jag är starkt skeptisk till både Google+ och Facebook Skype inom utbildningssektorn.

Vill du veta mer om Google rekommenderar jag Steven Levys nya bok ”In the Plex – How Google thinks, works and shapes our lives”.  Av Levys bok framgår att Googles företagsstruktur är fragmentiserad. Företaget har svårt att skapa synergieffekter mellan olika produkter som man redan har och som tas fram. Varje projektgrupp jobbar för sig. Resultatet blir fragmentisering och produkter som i stort bara passar ”nördar”. Personer som ser det som en utmaning i att försöka ”förstå” och använda en produkt. Ett exempel är fiaskot Google Wave som ytterst få förstod sig på. Jag lyckades aldrig använda den plattformen. Här skiljer sig Google dramatiskt från Apple och Steve Jobs ledord – användbarhet, enkelhet och tillgänglighet.

Datorer i skolan – en nödvändighet eller en dyr felsatsning?

Det gått flera veckor sedan jag senast bloggade. Orsak; Det har i mitt tycke inte funnits mycket nytt och intressant att blogga om. Men, onsdagen den 11 november dök ett bidrag upp i Hallands Nyheter angående debatten om “Dator till alla”-verksamheten – “Vad kostar datorsatsningen” som blev en tändande gnista.

Opinonsyttringen innehåller de mest frekventa argument som används mot att erbjuda varje elev en egen dator i grundskolan. Likt vår egen utbildningsmajor Björklund önskar debattören se bevis för att datorer i skolan ger mätbara (kvantitativa) resultat när det gäller elevernas kunskapsnivå. Debattören menar att nationella prov utgör en indikator på tillägnad kunskap. Låter rimligt, om vi inte beaktar det faktum att redan när vi beslutar vad vi ska mäta/undersöka har vi påverkat resultatet/utfallet! I England, för att ta ett exempel, har nationella prov varit utsatta för kritik. Det visar sig att lärarna tenderar att lägga upp undervisningen så att eleverna ska prestera väl i de nationella proven. Lärarna avviker från utbildningsmålen i kursen till förmån för en formell prestation! Man utbildar eleverna för att klara nationella prov!

Om vi läser den senaste rapporten från försöket “En till En” i Falkenbergs kommun (andra året med en dator till varje elev och lärare) finns exempelvis noterat att eleverna lär sig använda Excel i matematiken. Prövas elevernas förmåga att använda Excel för problemlösning i våra nationella prov? Nej! Men för att svara upp mot yrkeslivets krav (om vi fortfarande anser att produktivt yrkesliv är målet med utbildning) är färdighet i att använda Excel absolut nödvändig. På samma sätt är förmågan att söka information/kunskap snabbt och värdera informationen viktigare än att ha med sig mängder av mer eller mindre oanvändbara fakta i sitt minne. Förmåga att söka och värdera information finns heller inte i våra nationella prov.

Men vi kan väl jämföra Falkenbergselevernas prestationer mot övriga Sverige? Visst, men jämförelsen blir inte rättvis om eleverna från Falkenberg förvägras använda sin dator i provet. Vi vet också att elever som använder dator och internet i vardagen arbetar i sociala sammanhang (läs; grupper). Men de nationell proven är individuella. För att vara konkret; Den skola vi har är uppbyggd för att leverera arbetare till ett samhälle vi inte längre har – industrisamhället! Professor Bo Dahlbom är en av som frenetiskt försökt få omvärlden att fatta att utbildningssystemet inte utvecklas synkront med samhället. I USA hörs samma invändningar mot skolans kunskapsförmedling. Sociala nätverken kommer att förändra lärandet i alla åldrar.

Intressant är att boktryckarkonsten, filmen, TV och Internet mött samma typ av kritik – Lärande får inte vara njutningsfyllt, roligt och avkopplande. Precis som skolfilmen kritiserades för att passivisera och blott förströ eleverna beskylls nu Internet för i stort samma sak. Professor Jeff Jarvis (han med “What Would Google Do?”) har publicerat ett antal roliga, tänkvärda och informativa korta videoproduktioner. En handlar om “våra vanliga invändningar mot Internet”. Jeff Jarvis uttrycker sig mycket bättre än undertecknad här finns hans video om Internet-invändningar.

De senaste forskningsrönen pekar på vikten av förströelse som dagdrömmar i tillvaron för att bättre kunna fokusera på exempelvis problemlösning. Det visar sig att vi ofta “kopplar av” från arbetsuppgifter, skolarbete och problemlösning i allmänhet med dagdrömmar eller annan verksamhet. Det innebär att det kanske inte är så farligt att studenter spelar spel, besöker You Tube, Facebook eller Twitter i sina Laptops under pågående föreläsning. För i perioder av koncentration blir inhämtad information mer bestående. I sammanhanget kan noteras att om vi bara ser till hur hjärnaktiviteten påverkas av datoranvändning tyder rön på att aktiviteten ökar.

I den andra rapporten från Falkenbergsförsöket påpekar författarna att eleverna nu skriver längre och bättre berättelser än tidigare. Den här egenskapen mäts och värderas inte i nationella prov. En annan fördel som framhålls i rapport nummer två är att alla elever blir “sedda”. Blyga elever får en uppmärksamhet som inte uppstår i den “traditionella undervisningen”. Datorer i skolan innebär helt enkelt större, konkret, demokrati. Ladda ner och läs rapporterna från Falkenbergsförsöket och skaffa dig en egen uppfattning.

Free – är “gratis” eller “fritt” framtiden?

Så gör jag nu ett uppehåll i min semester. Ska arbeta i fjorton dagar. Andra arbetsdagen efter två veckor från arbete och blogg är det lika gott att komma igång, också med bloggandet.

Just nu pågår runt om i västvärlden diskussioner om dagspressens (icke) framtid. Jeff Jarvis, författaren till What Would Google Do?, har publicerat många tankar om journalistens framtid på sin blogg, The BuzzMachine. Här är Jeff Jarvis “på hemmaplan”, han är journalist till yrket. Google utgör ett av tidningshusens bekymmer. Dagspressen i USA försöker med olika metoder att begränsa Google-sökmotorns aggregering av nyheter. Jeffs ståndpunkt är att man tänker fel hos ägarna av de stora dagstidningarna. Mer och mer uppenbaras att dagstidningarna står inför en ofrånkomlig förändring. Papperstidningen kommer försvinna mycket snart (enligt Jeff)! För omedelbara “nyheter” fungerar, bevisligen, Twitter, craigslist och Facebook mycket bättre.

Chris Anderson, chefredaktör för tidningen Wired, har i sin senaste bok “Free: The Future of a Radical Price” utvecklat tankegångarna om den nya “gratis/dela med sig”-marknaden från sin förra bok The Long Tail – Why the Future of Business Is Selling Less of More. I Chris “egen” tidning Wired, kan du läsa en introduktion till de centrala delarna i Free: The Future of a Radical Price.

Chris Andersons resonemang går ut på följande: Genom att produktions- och distributionskostnaden för tjänster och produkter sjunker till nära noll och intet, genom Webb 2.0, kan företag skänka bort produkter och tjänster. Vad man tjänar pengar på blir dels annonsering från andra företag på den egna hemsidan (se på Google exvis.), dels på tilläggsprodukter och tjänster, “premium” versioner av grundprodukten/tjänsten. iTunes är gratis, men för att kunna utnyttja tjänsten fullt ut krävs en iPod eller iPhone. Google har på företagets Public Policy Blog tagit upp Chris Andersons resonemang. I det här fallet hur “gratis”-tjänster förhåller sig till anti-trust lagstiftningen i USA.

Chris Andersons slutledningar står givetvis inte emotsagda. På Squidoo, en aggregeringssajt för hemsidor (se här ett exempel på nya “gratis”-tjänster!) finns samlat olika debattörer i fråga om Free: The Future of a Radical Price. Malcom Gladwell på den anrika tidningen The New Yorker tillhör en av de främsta kritikerna av Chris Anderson och “gratis/dela med oss” framtiden.

Chris Andersons bok Free: The Future of a Radical Price går att ladda hem gratis, om du bor i USA. För den som vill äga en tryckt version måste köpa den från Amazon eller bokhandel. Boken finns också i en talboksversion som är gratis. Men, vill du ha den förkortade versionen, måste den köpas (en premium version). Du får då dessutom den förkortade, tryckta upplagan, på köpet (premium)! I det här sammanhanget passar beteendeekonomen Dan Airelys forskning in. Han har undersökt skillnaden i valet av choklad om båda produkterna har närliggande pris, respektive om en är gratis! Resultatet: I första fallet var valen ganska jämnbördiga. Men om den ena produkten var gratis valde de flesta försökspersoner just den! Trots att priset på den andra tillverkarens choklad var högst symboliskt! Jag rekommenderar dig att lyssna till Dan Airelys korta samtal med andra forskare som han publicerar som podcasting på Arming the Donkeys.

Att fullt ut leva som han lär lyckas inte Chris Anderson. Hans nya bok Free: The Future of a Radical Price går inte att ladda ner gratis om du befinner dig i andra länder än USA! Beroende på just förlagsrättigheter! Dock om Pirate Bay-debatten vägs in i hur exempelvis Google och Apple agerar håller något på att hända. Lärosäten kommer inte att stå opåverkade. Föreläsningar från universitet i USA och England finns idag tillgängliga på iTunesU. För att gå en kurs och få ut betyg måste du dock betala. Betyget är en Premium-tjänst, för att använda Chris Andersons begrepp.

Det här var några “gratis/dela med mig”-tankar i tisdagen

WWGD U konkretiserad?

Så har första konkreta reaktionen på Jeff JarvisWhat Would Google Do” kommit. I Jarvis bok finns ett kapitel, “Hacking Education: Google U“, om hur högre utbildning skulle vara organiserad och genomförd av Google. Det Jarvis framhåller är att framtidens utbildning måste genomsyras av öppenhet, transparens och kollaboration. Kollektiva verksamheter som lärande i grupp och kunskapsbyggande i grupp innebär att lärare inte längre har den totala kontrollen!

Scott McLeod är läraren som söker kollegor. Han söker lärare som törs anta utmaningen att bygga en distansutbildning utgående från de nyckelbegrepp som Jeff Jarvis skisserar i sin bok WWGD. De kurser McLeod vill ha hjälp med är kurserna Education Law and Ethics, 3 credits samt Leading School Reform (DDDM), 3 credits.

McLeod beskriver det han söker såhär;
“- I’m looking for teachers and administrators who want to dive in deep, wrestle with thorny problems, and challenge their thinking regarding these two important school leadership topics. I don’t know yet what directions we’ll go; we’ll determine that together. I don’t know yet what topics we’ll cover; we’ll determine that together. I don’t know yet how we’ll demonstrate our learning; we’ll determine that together“.

Någon som vill/vågar anta utmaningen?

Undrande i onsdagen

Händelserna i Iran och sociala media

På samma sätt som jag följde den tragiska flygolyckan över Atlanten har jag till och från följt rapporteringen av händelserna i Teheran under söndagen, måndagen och del av tisdagen.

Uppenbart är att nyhetsrapporteringen ändrat karaktär och att olika media behandlar samma händelse på olika sätt. Jeff Jarvis, mannen som myntat begreppet WWGD, har som den journalist han är kastat sig in i debatten om dagstidningars existensberättigande i 2000-talet. Jarvis ser skillnaden mellan sociala medias nyhetsrapportering och utbildade journalister som; Twitter is not the news source. It’s a source of tips and temperature and sources.

Tydlig blev den här skillnaden i det sätt som Sveriges Television hanterat informationsflödet från Iran på. SvT har inte som BBC och Channel 4 i England vidareförmedlat “ögonvittnesskildringar” från Twitter och andra sociala media. Bo Inge Andersson, SvT, tror inte på de “kvittrare” som hävdar att något allvarligt kommer att/har hända/-t. Han håller sig alltjämt under måndagen till väktarrådet och valets segrare Ahmadinejads version. Det samma gäller Svenska ambassadens uppfattning i Teheran, enligt Svenska Dagbladet, tisdag den 16 juni. Här är lugnt! Dock visar bilder från BBC en helt annan verklighet. BBC har också nu på tisdagen en sammanfattning av gårdagens våldsamheter.

Intressant är att uppgifter om antalet demonstranter på Teherans gator har varierat från 100-tusen, The Gaurdian, via 200-tusen hos Time, till en miljon i BBCs sändningar samt flera miljoner hos Twitter! Givetvis är det så att om du inte befinner dig i “händelsernas centrum” så verkar allt lugnt. Det är en erfarenhet alla som befunnit sig i en situation liknande det som just nu pågår i Iran bär med sig.

På Twitter, för att ta en social kanal, har aktiviteten varit hög. Stundtals så hög att uppladdningen till Twitterservern blockerats. Men redan efter ett par sekunder var servern igång igen. Sky News öppnade en Twitter aggregerande sida från Iran med en reporter i livesändning från Teheran. Channel 4 visade video från våldet i Teheran. CNN erkände att man tar information från Twitter. Där finns de mest aktuella rapporterna om vad som händer i Teheran. En deltagare på hashtaggen “IranElection” skrev; I hope that a web service that allows you to tell people that you’ve just made a cup of tea can also bring down a government. Är det här vad som är essensen i sociala sajter? Titta gärna i det här sammanhanget på Clay Shirkys föreläsning “How cellphones, Twitter, Facebook can make history” på TED Talks.

För att koppla till den undersökning, Internet Explorers, som Håkan Selg utfört på uppdrag av Vinnova, tyder allt på att slutsatserna från den undersökningen gjord inom lärosäten även gäller för samhället i stort och för journalistkåren. I ålder över 30 år misstror de flesta nya kommunikationsformer där “vem som helst” kan delta och ge sitt bidrag. I åldersgrupper över 30 år anses Wikipedia inte seriöst och pålitligt. Twitter är inte pålitligt eftersom texterna inte skrivs av journalister. Dessa memer, som Richard Dawkins myntat, hindrar oss äldre från att acceptera ny teknik och nya kommunikationsformer. De som är yngre än 30 år bär memer som ännu inte lyckats mutera våra gamla memer. Därför är det svårt att snabbt förändra skola och undervisningsformer. På gott och ont – givetvis!

Tänk på Irans folk tänk grönt.

Airbusolycka och Twitter

Jag hade tänkt blogga om något helt annat. Men den tragiska utvecklingen av Airbusolyckan i Atlanten gör att jag kastar om planerna. För något har hänt när det gäller nyhetsrapportering!

I “Under strecket”, Svenska Dagbladet (SvD), fredag 29 maj, är rubriken “Upptäck nästa pandemi på Twitter”. Jeff Jarvis, som jag ofta hänvisar till, skriver ofta i sin blogg “BuzzMachined” om papperstidningens död och nyhetsförmedlingens nödvändiga omstrukturering. Han ser i framtiden att journalister har sina egna bloggar (som finansieras med annonser) och att den omedelbara nyhetsförmedlingen sker via kanaler som Twitter.

Jag har nu, under ett drygt dygn, till och från följt Twitter-skrivandet om den tragiska Air France-olyckan i Atlanten. Air France flight 447 från Rio de Janeiro till Paris som plötsligt bara försvann Vissa Perioder har det under tio minuter kommit över 2000 Twitter-meddelanden. Meddelanden från hela världen. De flesta uttrycker stor empati med de passagerare som sannolikt omkommit såväl med passagerarnas efterlevande. Några försöker skämta och vara ironiska, men blir snabbt tillrättavisade av andra. Twitter tycks vara etiskt självreglerande. Nu inne på dygn två fortsätter Twitter-meddelanden att strömma in. En baksida med mångfalden av “Twittrare” är att alltför många meddelanden kan bortses från, eftersom de inte ger ny information. Mycket “skräpinformation”. Sorterar jag bort skräpinformationen känns det som om jag befinner mig “i händelsernas centrum”.

Många som Twittrar är yrkesverksamma. En metrolog, Tim Vasquez, har hänvisat i ett meddelande till sin egen blogg, “Weather Graphics”, där han gjort en grundlig analys, med hjälp av vädersatellitdata, över väderläget i Atlanten just vid det troliga olyckstillfället. Kort därefter dök en artikel på Loic Le Meur Blog upp med rubriken “Twitter Wins (again) Against Old Media Covering the Air France Flight Disappeared”. En artikel som direkt hänvisade till metrologen i fråga.

Emperi talar för att “Under strecket” författaren Victor Galaz i SvD och Jeff Jarvis har rätt i sina tankar. Något har hänt med nyhetsförmedlingen! Sökmotorer som Google och den nya Bing från Microsoft bedömer jag vara sämre än Twitter. Förutsatt att jag sorterar bort 95% av allt “Twittrande”. De här förändringarna kommer att ha återverkningar även på hur lärosäten agerar, fungerar och hur undervisningen bedrivs.

WWGD – en kort föreläsning

Jag har bloggat om Jeff Jarvis och hans bok What Would Google Do (WWGD)? tidigare. Men tankar i boken är så viktiga, bedömer jag, att det är all anledning att sätta oss in i hans tankar. Du kan följa Jeff på hans egen blogg The BuzzMachine. Där hittar du också fler videos där Jeff Jarvis utvecklar sina WWGD-tankar.

Vare sig du håller med eller är skeptisk och kritisk till vad journalisten och universitetsläraren Jeff Jarvis framhåller i sin bok What Would Google Do?, är det viktigt att läsa och lyssna till honom. Sedan ska du ställa dig själv samma fråga och reflektera över WWYD (What Would You Do)?.

Här finns en bra och kort föreläsning av Jeff jarvis från Brite 2009 konferensen vid Columbia Business School

Jeff Jarvis at BRITE ’09 conference from BRITE Conference on Vimeo.

Se, lyssna och reflektera. Det Jeff framhåller i sina teser har stor inverkan på vår verksamhet som lärosäte. Vi borde tänka som Google för att ha en framtid i den nya “bytesekonomi” som håller på att växa fram. Jeff Jarvis är en obotlig framtidsoptimist och ser till möjligheter snarare än hinder. Med den grundinställningen står undertecknad mycket nära Jeff Jarvis.

Videon med Jeff kan ses som ett exempel på inspelad och lagrad föreläsning. Något som alla lärosäten måste börja ägna sig åt. Då gärna inom en Creative Commons-miljö.

Hänryckta pingsthälsningar

Fredagen den 13:e

Igår eftermiddag lyssnade jag till Rikard Steiber från Google. Han talade under en timma om trender på internet, interaktiv media, mobilt internet, entreprenörskap och marknadsföring på internet. I stora hörsalen vid Campus Varberg berättade Rikard om ”The r-Evolution of Google”. Vi, ett hundratal lyssnare, fick klart för oss hur explosionsartat You Tube utvecklats och hur användarna styr Google till innehåll och funktioner. Rikard framhöll hur makten förskjutits från ”sändaren” till nyttjaren. Besökaren har makten genom att Google “betygsätter” företag och tjänster utifrån antalet ”klick”. Populäriteten för företag, produkter och tjänster får direkt kvittens. För utbildningssektorn har Google ett antal gratis-tjänster. Förutom G-mail, You Tube och finns Blogger, Google talk och Google dokument för att nämna några. Det slog mig att antingen har Rikard studerat slutledningarna i Jeff Jarvis bok WWGD ”What Would Google do?”. Eller har Jarvis uppfattat företaget Googles värderingar och verksamhet helt rätt. Nu funderar jag på om någon annan skriver WWSJD (What Would Steve Jobs Do?). Det finns redan flera bloggar med hela eller delar av den rubriken.

Innan jag tog mig till Varberg hann jag med att få en närmare inblick i Adobe Connect Pro. Uppkopplad till WeZupport, företaget som marknadsför Adobe Connect i Sverige, fick jag under en dryg timme inblick i programmet. Kommunikationen skedde, som sig bör i sammanhanget, på distans. Jag satt i Halmstad, den ene WeZupport-representanten, Dan, i Kalmar och den andre, Dan, i Stockholm. Jag fokuserade mitt intresse, inte på webbkonferensdelen, utan på det som kallas för ”Training” i Adobe Connect. En slags enklare lärplattform. Den dryga timmen väckte mitt intresse att pröva programmet. Enda “vårtan” jag upptäckte var att PDF-dokument inte kan användas. Macromedia var företaget som Adobe köpte för att komma över Flash och då fick Adobe “på köpet” Flash-paper. En konkurrent till PDF. Flash-paper finns bara i Connect! För att använda dokument inbäddade i sin presentation måste de konverteras till Flash-paper. Men Adobe kommer att integrera PDF. Dessutom kan jag alltid använda “skrivbordsdelningen”. Där kan jag använda de format jag har i kin dator. Stockholms Universitet, Högskolorna i Dalarna och Kalmar samt Blekinge Tekniska har redan köpt Adobe Connect Pro. Får se vem som blir nästa användare.

Jag upptäckte att i USA finns en distansutbildning på masters nivå under rubriken ”The Power to Educate the Digital Native”. Kanske ett program som är något att överväga för våra lärosäten. Sannolikheten för att liknande utbildning behövs idag och med ökande behov i framtiden är överhängande.

Hälsningar i fredagen den 13e, då inget dramatisk inträffade.