Google+ – Don´t be evil – nu med videokommunikation

Så har, under viss medial uppståndelse, åtminstone i ”nörd”-kretsar, Google+ introducerats och inbjudna håller just nu på, när jag skriver dessa rader, att utforska vad den här utvecklade formen av social kontakt och samverkan kan användas till. Egentligen  handlar det ”bara” om att deltagare kan kommunicera med bild och ljud synkront över webben. Ingen revolutionerande nyhet! Men så fort Lawrence E. Page och Sergey Brin (skaparna av Google) gör någonting, väcker det uppmärksamhet. Personligen  har jag väntat på någon form av video-/ljudkommunikation i realtid alltsedan Google köpte svenska webbkonferenssystemet Marratech.

Jag blev inbjuden till att delta i användningen av Google+, Beta-versionen. Men när jag skulle utnyttja inbjudan var kvoten av ”testare” redan fylld! Jag fick vänta. Under väntan tittade jag på ”teknik-webb-informatören och Net Casting pionjären” Le Laportes Twig-sändning den 29 juni  ”Inside Google+”. I den sändningen deltog professorn i journalistik och författaren till ”What Would Google Do?”, Jeff Jarvis, samt teknikinformatören, bloggaren från smarterware.org, Gina Trapani. Ansvarig för produktutveckling av Google+ Bradley Horowitz samt Vic Gundotra också från Google hade båda lockats att delta i sändningen en kort stund av ingen mindre än Jeff Jarvis. Dessutom fanns en hel del andra deltagare uppkopplade i Google+ som var och en kopplades in under sändningen.

Vic Gundotra berättade om bakgrunden för utvecklingen av Google+. Drivkraften var det upplevda behovet av att deltagarna på Google har ett behov av att kunna ”se” varandra. Inte bara kommunicera med textmeddelanden och chatt. Redan tidigt i sändningen visade det sig att Google+ lider av samma bandbreddsproblem som Adobe Connect (förväntat eftersom båda systemen bygger på internetkommunikation). Ljudet är hackigt och stundtals omöjligt att höra. Det som Vic Gundotra påstod skiljer Google+ från övriga system är att medlemmar i Google-familjen kan skapa sina egna ”Kretsar” med de deltagare som är aktiva på Google. Deltagar i dina ”kretsar” kan du bjuda in till ”Hangouts”, skapa gruppvideoplatser. Platser dit du bjuder in vänner, släkt, intressanta personer du följer, att delta med bild och ljud i realtid. Finessen med ”kretsar” är att bara de personer jag har i en krets kan se och höra vad som pågår där. Google+ erbjuder alltså en mer ”privat” kommunikation än konkurrerande system. På en ”Hang Out” kan jag lägga in samtliga medlemmar i alla mina kretsar om jag så önskar. Där kan ett mer eller mindre ”publikt” samtal pågå. I övrigt finns ”flöde”, en plats där jag, som på Facebook, kan skriva in mina tankar, tips, vad jag gör osv. samt se vad alla som jag har i mina kretsar skriver, givetvis. Direkta textmeddelanden kan även sändas ”privat” till specifik deltagare i någon av mina ”kretsar”.

Frågan är hur jag kan bjuda in icke medlemmar på Google för att delta i en ”krets” eller bara delta i en ”Hang Out”. Går det att ”migrera” exempelvis en person jag följer på Twitter till Google+? I sin förlängning hamnar den här frågan i paketet ”kan jag använda Google+ i undervisning?”. Jeff Jarvis hoppas att så ska bli fallet. Men i den här ”Beta”-provversionen av Google+ finns restriktioner för hur jag på ett enkelt sätt ska kunna ”migrera/associera” andra personer till mina ”kretsar”. Alla måste vara Google-registrerade i dagsläget. Bekymret och hindret för användning inom utbildningssektorn, som jag ser det, är bristen på tillgänglighet, användbarhet och enkelhet i Google+. För även om jag med en ”enkel drag och släpp”-rörelse kan addera deltagare i mina ”kretsar” så stannar enkelheten där, inom Googlesfären! Dessutom saknas just nu någon form av enkel koppling till Google Docs. En koppling som jag ser som ett absolut krav för en framtid inom utbildningssektorn för Google+. Men, redan har en lärplattformsaktör meddelat att företaget kommer att integrera Google+. Det är Desire to Learn som i sin Learning Suite 9.4 kommer att erbjuda en länk till Google+. Notera – en länk, inte en integration av Google+! Som jag ser Google+ just nu, är plattformen som ”Facebook”, men med bild och ljud, när jag så önskar. Varken mer eller mindre. Jo, jag kan hålla gruppmöten. Men saknar möjlighet att dela dokument, förmedla en PP-presentation eller en video. Kort sagt, Adobe Connect 8 är alltjämt ett av de självklara valen för utbildning, som jag ser det. Elluminate (som numera är en del av Blackboard) och Citrix Go to Meeting är andra bra webkonferensval.

Självfallet har Mark Zuckerbergs Facebook svarat på Google-attacken mot den egna sociala plattformen och introducerar en ”Skype”-integration i Facebook. Facebooks Skypeversion kommer att dölja sig i den nu designmässigt omarbetade chatt-rutan. Där kommer, i den övre listen, att finnas en videokameraikon. Klicka på den och ett Javascript laddas ner och du kan koppla upp dig mot den person du chattar med. Förutsatt att den personen har webkamera och mikrofon. Men det kravet gäller samtliga webkommunikationssystem med bild och ljud. I Facebook lösningen contra Google+ ligger en enkelhet i handhavandet. Finessen är att du via Facebooks användarlista i chatt snabbt kan upprätta en uppkoppling öga mot öga. Gruppchatten är dock inte användbar hos Facebook. Där har Google+ ett övertag – ännu. Vi kan bara spekulera i vad Microsofts uppköp av Skype kommer att innebära för Facebook. Fördelen med Skypes integration i Facebook är uppenbar. Genom samverkan med Facebook får företaget tillgång till en gigantisk mängd potentiella nyttjare. Redan nu finns Facebooks sökresultat i Bing – Microsofts webläsare. Ett tecken i tiden på ett närmande Facebook – Microsoft? Dock är min uppfattning av Bing att det är en ”patetisk” webläsare, åtminstone i svensk tappning. Google Chrome är en fullständigt överlägsen webläsare enligt min mening och erfarenhet. Den fungerar som en bra aggregeringsplattform och jag kommer direkt, med ett enda klick, in i Google+. Jag når även mina bloggar, som jag har i Blogger (Googles bloggmall), direkt via inloggning en enda gång i Chrome. Förutom alla andra associerbara sajter som jag laddat in i Chrome.

Jag bedömer att båda webvideosystemen, som de är utformade idag, inget har att tillföra utbildningssektorn. Mer än att de är gratis! Och gratis är förvisso gott, även om tillgänglighet, användbarhet och enkelhet är gravt begränsad. Jag är starkt skeptisk till både Google+ och Facebook Skype inom utbildningssektorn.

Vill du veta mer om Google rekommenderar jag Steven Levys nya bok ”In the Plex – How Google thinks, works and shapes our lives”.  Av Levys bok framgår att Googles företagsstruktur är fragmentiserad. Företaget har svårt att skapa synergieffekter mellan olika produkter som man redan har och som tas fram. Varje projektgrupp jobbar för sig. Resultatet blir fragmentisering och produkter som i stort bara passar ”nördar”. Personer som ser det som en utmaning i att försöka ”förstå” och använda en produkt. Ett exempel är fiaskot Google Wave som ytterst få förstod sig på. Jag lyckades aldrig använda den plattformen. Här skiljer sig Google dramatiskt från Apple och Steve Jobs ledord – användbarhet, enkelhet och tillgänglighet.

Om fusk och kontraproduktiva incitament

Mitt i högsommar och semester dyker det upp en och annan intressant artikel i några av de bloggar jag följer. En bloggare jag uppskattar och vars (hitintills) två böcker jag slukat med stor behålling är professorn i psykologi och beteende ekonomi vid Duke University, Durham, North Carolina,USA, Dan Airely. Hans forskning och artiklar är ofta mycket intressanta eftersom de tillför helt andra slutledningar än vad som är “konventionen” i vår akademiska diskurs. Dan Airely ifrågasätter våra vanligaste “memer“. Givetvis i förhoppningen att kunna generera nya, livskraftiga “memer”. Eftersom jag alltid är skeptisk till “vedertagna sanningar”  följer jag med intresse Dan Airelys verksamhet i USA.

I sin blogg har Dan nu publicerat en intressant och tankeväckande text, “Teachers cheating and incentives” om fusk och om hur incitament för lärare kan få motsatt verkan mot det tänkta och förväntade. Dan utgår från en berättelse från ev VD vid ett företag där man fick ett kontraproduktivt resultat genom att fokusera alltför hårt på prestationer och belöningar i samband med dessa. Dan har tidigare påpekat att exempelvis höga bonusar för chefer inte alls leder till bättre resultat för företaget på sikt. Utan har ofta motsatt effekt. De som får sina bonusar fokuserar mer på att få ännu högre bonus än på den verksamhet man är satt att driva. Egen vinning är dessvärre inte lika med framgång för verksamheten! I det här fallet insåg medarbetarna snabbt vad som skulle utgöra måttstockar för prestationen så man satsade på dessa områden. Till förfång för verksamheten i stort. Just det här fenomenet känns alltför väl igen inom utbildningssektorn när man mäter uppnådda prestationer med centrala prov. Hur ofta “stjäls” inte proven och alltför ofta tränas studenterna/eleverna på hur man ska lösa de specifika provsvaren. Helt enkelt eftersom det blir en “tävling” där det gäller för enskild elev/student, lärare, skola och lärosäte att bli ha flest elever/studenter som “bäst”  löser de specifika proven. Om så elevens/studentens resultat kopplas till fördelar för den enskilda läraren, ja då har vi öppnat “Pandoras ask“.

I sin förlängning finns också det ökande fusket som tycks öka i samband med att informationen på internet blir allt mer allomfattande. Eller är det bara ett resultat av att vi skaffat allt bättre instrument för att avslöja kopieringar av textmassa? Hur som, i Dan Airelys artikel finns en kommentar från en “MisChef” som länkar till en annan intressant bloggartikel. En artikel som är borttagen från dess orginalplats, men som finns kvar i Googles allomfattande arkiv plus som vidarepost i aggregeringsbloggen “The Best Article Every Day“. I det här fallet bedömer jag nyttan av att texten finns kvar som ovärdelig eftersom innehållet verkligen är något som vi alla måste ta ställning till. Ibland är det en fördel om en publicering på webben är “för evigt”! Artikeln från bloggen Behind the enemy lines av Panos Iperiotis, Associate Professor vid Stern School of Business, New York University, innehåller en tänkvärd artikel, “Why I will never pursue cheating again“, från en lärare (Panos Iperiotis) som dels drabbats av upptäckten att studenterna i allt större utsträckning “fuskar”. De kopierar stora textmassor och redovisar inte källan man tagit texten från. Till detta kommer att lärare med få fuskare belönas ekonomiskt på Universitetet ifråga. Innebär att förutom problemet med “fuskare” drabbades dessutom den läraren med att löneutvecklingen stoppades. Han presterade dåligt, hade många fuskare! Men han avslöjade många “fuskare” vilket var ett annat mål, dock utan ekonomiskt incitament. Stämmer till eftertanke!

Här har alltså ett eknomiskt incitament återigen varit kontraproduktivt! Men artikeln hos Dan Airely likt den av författaren Panos Iperiotis nedtagna artikeln pekar på ett fenomen som är mer omfattande, är aggregering av kunskap akademiskt rumsrent. Det är väl så att eget skapande, originalitet är bättre än att hitta och förmedla väsentlig kunskap? Eller? Är forskning att samla relevant information och bara redovisa den? Eller måste det till ett sammanfattande arbete av texterna? Industrin behöver i allt större utsträckning kunniga “sorterare och förmedlare av relevant information från webben”. Som jag ser det måste vi tänka om när det gäller “fusket” annars kommer den polisiära delen av lärarens arbete att ta överhanden. För som Michael Heller i “The Gridlock Economy” framför är samverkan och nätverkande nödvändigt för företag att blomstra i 2000-talets informationssamhälle. Slutsatsen för mig blir att de som samlar “bästa” informationen är nödvändiga för samhället. Att gå från ett industrisamhälle till ett informations dito kräver stora ansträngingar för att skaffa oss nya memer som har större överlevnadskraft i den “underbara nya tid” vi lever i. Tyvärr hänger inte utbildningssektorn med i utvecklingen. Jag upplever, dessvärre, att klyftan bara ökar!

“You cannot solve a problem with the same level of thinking that created it.”
Albert Einstein

 

Framtidens lärande i Nacka

Torsdagen den 19 maj befann jag mig i Stockholm för att tillägna mig nya insikter om ”Framtidens lärande”. En årlig konferens arrangerad av Föreningen Datorn i utbildningen (DiU). Jag har inte besökt den här konferensen tidigare år så det var, kanske, hög tid nu. Även om konferensen riktar sig primärt till lärare inom grund- och gymnasieskolan bedömde jag att innehållet kunde ha relevans även för högre utbildning. Högskolan Halmstad, likt många andra lärosäten, utbildar de lärare som ska verka inom grund- och gymnasieskolan. Jag skulle även ha bevistat konferensen under fredagen, men då deltog jag i att etablera ”Mediagruppen” inom Nätverket för IT i Högre Utbildning (ITHU), en sammanslutning av IT-ansvariga från våra lärosäten och en sista liten flämtande låga från Myndigheten För Nätverk och Samarbete inom Högre Utbildning (NSHU) som nuvarande regering, enligt min mening, lade ner av princip och mot bättre vetande.

I arla morgonstund tog jag mig ut till Nacka Strand och restaurangen Fazer. I samband med konferensen Framtidens Lärande hade Lärarförbundet arrangerat en frukostkonferens med 2010-års Guldäpplevinnare. Guldäpplet är ett lärarstipendium som årligen delas ut till en eller flera lärare som förnyat lärandet med IT-stöd. Speciellt premieras den som både förnyat egen undervisning och verkat för spridning av idéer och erfarenheter till kollegor. Lärarförbundet medverkar i juryn tillsammans med arrangören

Förseminarium Fazer

Stiftelsen Datorn i utbildningen (DiU). Vinnare 2010 var Årsta skola. Nu på morgonen representerad av två unga, entusiastiska och radikala lärare Martin Fernström och Josef Sahlin. Vid deras sida fanns också rektorn vid Stordammsskolan i Uppsala, Gabriella Ekström. Gabriella är fö. också ledamot av Lärarförbundets skolledarförenings styrelse. Det blev en mycket intressant och spännande morgon. Temata för samtalet på morgonen var ”Hur gör man för att utveckla skolan med IT? Hur kan skolan lyfta sina lärare?”. Det var befriande att höra hur både Gabriella Ekström liksom Martin Fernström och Josef Sahlin drivs av sin egen lust att lära och glädje i yrket. Något som innebär att de ”tänker annorlunda” och därför heller inte låter sig begränsas och hindras av regelverk och omvärldens attityder. För som Steve Jobs sägs hålla som ett rättesnöre i Carmine Gallos ”Innovation Secrets of Steve Jobs” ska du aldrig ta hänsyn till vad fokusgrupper vill eftersom deras önskemål bara utgår från den egna erfarenheten. Utan du ska istället agera och verka för det du själv/din grupp visionerar och drömmer om att göra. Tron på dig själv och din egen instinkt är viktig för utveckling. Min högst privata empiri styrker Steve Jobs inställning. Under alla år jag försökt få företag och medborgare att uttrycka vilken utbildning man vill ha får jag bara ett tvärsnitt av de för året mest populära utbildningarna. Ingen nyhet, ingen utveckling, inga framsteg! Eller som Oscar Wilde påstås uttryckt ”Everything popular is wrong”.

Key-Note speaker Simon Lindgren

Torsdagens konferens inleddes av sociologen Simon Lindgren vid Umeå Universitet. En inspirerande och tankegenererande key-note. Speciellt som Simon, för att tydliggöra att våra tidigare erfarenheter samt inlärda, etablerade, memer styr våra värderingar av nya idéer och företeelser, framkastade tankeexperimentet att om vi först haft internet och sedan utvecklat böcker, hur hade vi då bedömt böcker som informations- och åsiktsbärare? Hur ”farliga” hade vi då bedömt böcker? Hur stor hade vi då bedömt risken för att böcker skulle sprida felaktig information. Speciellt med hänsyn till den långa produktions- och distributionstid som böcker har! Vi bör tillägna oss ett skeptiskt förhållingssätt till de etablerade omdömen och värderingar som används gentemot företeelser som ungdomars fildelnings- och piratkultur, remixkulturen och datorspelandet. Vi måste också erkänna att den kollektiva intelligensen spelar en avgörande roll. Ingen kan allt, men alla kan någonting och tillsammans kan vi samla enorma mängder kunskap och erfarenheter. Om allt kan läggas samman och förenas i en strävan mot gemensamma mål, uppstår en kraft som kan spela en roll i såväl sociala som kulturella och politiska sammanhang. Inte minst Twitter, som kommunikationskanal, har och kommer att vara en kraft i sociala, kulturella och politiska sammanhang. ”Wikinomics – How mass collaboration changes everything” av Don Tapscott och Anthony D. Williams är en utmärkt bok att fördjupa sig i om du söker information om och inspiration av hur nätverkssamhället fungerar. Vill du fördjupa dig i tankar om kollektiv intelligens så är, i mitt tycke, James Surowieckis bok ”The Wisdom of Crowds” utmärkt. Det är min korta sammanfattning av vad kulturforskaren Simon Lindgren hade att förmedla.

Dagens andre key-note speaker var Peter Gärdenfors, professor i kognitionspsykologi vid Lunds Universitet. Författare till ”Lusten att förstå – Lärande på människans villkor”. Jag är helt ense med Peter om alla punkter han framhöll när det gäller individens lärande, så det här inslaget var inte fullt så givande för mig personligen. Lusten att lära är en viktig faktor. Lusten uppstår ofta från ett behov hos individen. Ett behov av information för att orientera sig i tillvarons upplevda kaos. Peter framförde att det finns ett dolt regelsystem som går ut på att alla elever ska följa samma läroplan, använda samma läromedel, göra samma saker och bedömas på samma sätt. Inte minst vår utbildningsminister är en ivrig förespråkare för detta förhållningssätt, denna ”mem”. Alla ska också sitta still, vara tysta och koncentrera sig. Märkligt nog, påpekade Peter Gärdenfors, finns det ingen som helst empirisk forskning som kan visa att detta främjar elevernas lärande. Tvärtom är det många som kan påvisa att elevernas motivation minskar, och lärarna måste alltför ofta arbeta i motvind för att lyckas med sitt uppdrag. För att återkoppla till dagens frukostseminarium så är båda ”Guldäpplevinnarna” tydliga bevis för denna Peter Gärdenfors förmedlade ”sanning”. Martin Fernström, Josef Sahlin och Gabriella Ekström har varit lyckosamma i sin vardag genom att inte slaviskt följa övergripande förhållningsregler som finns i en läroplan Eller att bedöma allt på samma sätt, att kräva av eleverna att de ska sitta still och vara tysta för att koncentrerar sig. Eller som den amerikanske psykologen Jerome Bruner ”The Culture of Education”, som Gärdenfors refererar till och bygger sina resonemang på) menar att människan har en inbyggd vilja att lära och förstå omvärlden. Tre faktorer motiverar:

  1. Nyfikenhet. Finns med oss från födseln och är bästa grunden att bygga vidare på.
  2. Känslan av kompetens och kontroll över situationen. Skapa ordning ur kaos.
  3. Ömsesidighet. Vi gillar att göra saker och lösa problem tillsammans.

Datorspelsindustrin är duktig på att utnyttja ovan tre faktorer. Det borde också skolan vara, sammanfattade Gärdenfors. Även om det är trevligt att träffa någon som marknadsför samma uppfattning som jag själv, så är det att ”slå in öppna dörrar”. Misstänker att så också var fallet för det flesta besökare. Vi blir stärkta i våra egna ”memer” och tvingas inte att tänka annorlunda/nytt dvs. utvecklas.

Under dagen hölls ett otal parallella sessioner. Jag besökte två. Tyvärr blir det lätt kaotiskt när massor av parallella sessioner hålls i samma gigantiska lokal som key-note talen och där lunchen serverades. Till detta ska läggas nära 1400 deltagare som irrar omkring för att, likt undertecknad, hitta ”sin” sessions avbalkning. Inte blir saken bättre av att man lånade ut iPads till de som föranmält intresse i en av de passager som fanns i lokalen. Jag började med att knuffa mig från till iPad utlåningen. Jag hade i god tid förbokat en iPad. Nu blev lånet delvis en besvikelse. Eftersom det var ett lån, en god idé för att få många att prova på, var jag (av förståeliga skäl) inte ”administratör” för den iPad jag lånade. Det begränsade tyvärr användbarheten. Jag kunde inte ladda hem de Twitter-plattformar som jag använder mig av. Alltså kunde jag bar följa men inte aktivt delta i oilka internetverksamheter som Twitter, Facebook, Picasa eller Flickr (för att ladda upp bilder) och liknande. Det blev bara en ”halv” upplevelse. Bra initiativ, sämre utfört. Lunchen fungerade förvånande smidigt! Arrangören har uppenbarligen erfarenhet av stora ”gående bords”-konferenser. Under lunchen kom jag i samspråk med en politiker, skolnämnden, från Umeå. Vi hade ett trevligt samtal eftersom vi båda hade samma grundsyn på lärande. Återigen, förstärkning av mina egna ”memer”.

Jag besökte bara ett par parallella sessioner. Båda gav mig ganska litet. Tyvärr. Slutsatsen för dagen gav mig dock en obehaglig känsla av att avståndet mellan Högskolan och verkligheten ökar oroväckande snabbt. Speciellt oroar mig lärarutbildningarna där studenterna inte tillägnar sig ett naturligt förhållande till datorer. Verkligt besvärande är att blott ett fåtal lärare vid lärareutbildningarna använder datorer som ett hjälpmedel i vardagen. Alla lärare borde använda datorer i den dagliga gärningen och ge studenterna uppgifter där de ska använda allehanda kommunikations- och informationsinsamlingsmedier. Det gäller för samtliga ämnesområden! Inte blott i IKT-kursen! Tyvärr fick jag inte tid att delta i ett ”förseminarium” på tema ”Vad händer när eleverna får tillgång till Internet och IT i skolarbetet?” på Globala Gymnasiet, Hornsgatan, Stockholm den 18 maj. Seminariet hade spännande deltagare och temat är höggradigt intressant, i alla fall för mig. Ett referat från seminariet finns att läsa på Skolverkets omvärldsblogg.

Under den solstrålande fredagen satt jag i möte med kollegor från andra lärosäten i den av Ralph Erskine ritade Aula Magna vid Stockholms Universitet. Målet var att etablera en samverkansgrupp för mediautnyttjande inom högre utbildning. Både för campusstudenter såväl som för studenter på distans. Nu har vi skapat Mediagruppen inom ITHU. Nu återstår att genomföra ett antal konkreta arbetsuppgifter.

”In an open world, isolation is costly.” – Jeff Jarvis
Lars-Göran Hedström

 

Vår fantastiska elektroniska värld

Nu har den kommit! Produkten som skapar en taktil känsla när du bläddrar i din e-bok! Nu har den första webbTV-serien fått sitt första inslag skapat i iPhone 4 och redigerat på en iPad 2! Uppfinningsrikedomen flödar!

I Japan (var annars) har ett litet gäng påhittiga tekniker tagit fram en enhet som ger användaren av en e-bok den ”sanna analoga bokens taktila känsla vid bläddring”. Om du inte tror mig, titta på den här filmen och läs artikeln.

Det lilla studentdrivna produktionsbolaget Majek Pictures som var först ut med att skapa en App driven TV-serie har nu löpt linan ut. Det senaste avsnittet är redigerat på en iPad 2. Det nya avsnittet i serien ”Goldilocks” inleds med en ”bakomfilm” där produktionsmetoden visas. Det här är, som jag ser det, en mycket spännande utveckling av filmen och TV-serierna. Det öppnar upp för en verkligt demokratisk produktion av rörliga bilder med ljud.helt enkelt för att nu är även massdistributionen av en ”noll-budget produktion” löst! Utan kostnad kan den som så önskar nå en publik runt hela världen. Jag hoppas och ser fram mot en explosionsartad utveckling av berättande i alla former.

Så har Augmented Reality (förstärkt verklighet) nu introducerats i ett slags IRL-spel. I Tyskland har en dramatiserad detektivhistoria blivit mer än en TV-produktion eller film. Företaget heter NBC Universal produktionen “The Witness – The First Movie in the Outernet”. Idén är att publiken ska delta i handlingen! Det hela framställs som ett spel där, om du bor i Berlin, du själv som publik ska delta. Det hela börjar med en film i din smartphone där ett mord visas. Om du väljer att delta i spelet ska du med hjälp av GPS-fuktionen i din smartphone ta dig till första spel-/ledtrådsplatsen i Berlin. Väl på plats håller du upp din smartphone och på bildskärmen får du då se vad som hände tidigare på platsen eller se var ledtrådar finns för att fortsätta spelet. Som en extra spänningsskapande finess blir du, om du misslyckas, skjuten via din smartphone av de ogärningsmän som utfört det första dådet, upprinnelsen till hela spelet. Medge att vår elektroniska värld sakta smälter samman med det vi med alla våra sinnen upplever som den verkliga! Möjligheterna att leka och spela blir ständigt fler.

Förvisso, allt det här innebär ännu fler möjligheter till lärande, informellt såväl som formellt. Det är bara att låta fantasin flöda. Tekniken finns ofta klar att utnyttjas. Förresten, tänk på att det är Earth Hour på lördag, den 26 mars, klockan 20.30 till 21.30. Släck alla belysning och stäng då av alla enegihungriga elektroniska prylar upplev och lev IRL!

Om Twitter i utbildningen och Steve Jobs

Äntligen, en vetenskaplig undersökning av att använda Twitter i högre utbildning. Jag har tidigare i år bloggat om viktiga dokument, The Horizon Report 2011, Högskoleverkets rapport om distansverksamheten vid universitet och högskolor och nu har en undersökning från USA publicerats där författarna värderat vinster med att använda Twitter i utbildningen. Artikeln bär rubriken ”The effect of Twitter on college student engagement and grades” och är skriven av R. Junco vid Lock Haven University USA, G Heibergert vid South Dakota State University USA samt E Loken, The Pennsylvania State University USA.

Det intressanta med undersökningen är att det faktiskt är den första, vetenskapligt rigoröst utförda undersökningen hur en socialt webplattform som Twitter inverkar på lärandet. Undersökningen rör campusstudenter.  I undersökningen har en kontrollgrupp (55 individer) som haft en konventionell campus-undervisning jämförts med studenter som fått använda Twitter som en diskussionsplattform i kursen (70 individer). För genomförandet har akademiskt etablerade metoder och värderingssystem använts. Det gör undersökningen relevant. Två frågor har ställts i undersökningen. Ett; ”What effect does encouraging the use of Twitter for educationally relevant purposes have on student engagement?” samt fråga två; ”What effect does encouraging the use of Twitter for educationally relevant purposes have on grades?”. Inte förvånande är erfarenheterna av Twitter-användningen generellt är goda. Hela rapporten kan du hitta här.

Författarna håller fram fördelar som att studenterna tack vare Twitter-strömmen kan fortsätta en diskussion utanför den timme de träffas fysiskt varje vecka. Studenterna som fick använda Twitter diskuterade begrepp, kurslitteratur, organiserade studiegrupper och hjälpte varandra under de 14 veckor undersökningen och kursen pågick. Av analysen framgår att studenter som av olika skäl inte ville hålla samma tempo som övriga ändå  fångades upp av sina kamrater via Twitterflödet och på så sätt inte hamnade efter i kursen. I författarnas sammanfattning kan läsas;

”This study provides the first piece of controlled experimental evidence that using Twitter in educationally relevant ways can increase student engagement and improve grades, and thus, that social media can be used as an educational tool to help students reach desired college outcomes. We provided evidence to suggest that students and faculty were both highly engaged in the learning process through communication and connections on Twitter. As there is continuing growth in the use of social media by college students and faculty, it is hoped that this study will motivate further controlled studies of Twitter and other social media to evaluate how emerging technologies can be best used in educational settings and to tease out the variance between the effects of the actual technology and of the ‘Web 2.0 mentality.”

I rapporten framhålls även brister i undersökningen. Något som ytterligare bidrar till trovärdigheten. Nu kan invändas att i och med att även lärarna ser och bekräftar studenterna via Twitter upplevs en höjd kvalitén på utbildningen. Studenterna får ”mer tid” med läraren. Jag har själv hypotesen att rätt utnyttjade sociala medier frigör tid för läraren så att varje student kan erbjudas mer lärarledd ”kvalitetstid”. Dessutom pekar många forskare på det faktum att sociala media demokratiserar utbildningen. Eftersom alla har möjlighet att kommunicera med alla och inte minst med läraren.  Använt på rätt sätt kommer Twitter, som många andra sociala media, att höja den av studenten upplevda kvalitén i utbildningen. Det behövs mer forskning i området!

Det finns en intressant artikel i Australasian Journal of Educational Technology 2010 volym 26 nummer 1, av Catherine McLoughlin, Australian Catholic University och Mark J. W. Lee, Charles Sturt University med rubriken ”Personalised and self regulated learning in the Web 2.0 era: International exemplars of innovative pedagogy using social software”. Artikeln avslutas med följande rader, värda att reflektera över;

”All in all, addressing the need to rethink and reposition pedagogy for the new learning landscape of the 21st century calls for the active involvement of students in defining their learning goals and choosing both ICT tools and strategies for learning; it also requires recognition that user and learner generated content has a central place in a curriculum that fosters self regulated learning. There is a fine balance to be achieved in attempting to promote learner control, knowledge creation, agency and autonomy by offering flexible options and choice, whilst offering guidance and structure when needed and adding value to the learning process through personalised, customised and adaptive approaches”.

Förra året lyssnade jag på en biografi i talboksform om Steve Jobs, ”The Second Coming of Steve Jobs” av Alan Deutschman Min förhoppning var att kunna få en insikt i hur det kommer sig att Apple är ett ”slutet” företag. Ytterst ringa information ”läcker” faktiskt ut ur företaget när det gäller nya produkter. Samtliga anställda sluter lojalt upp bakom företaget. Biografin gav mig inga svar. Men den väckte hos  mig misstanken om att Steve Jobs ledarskapsprofil är snarlik en annan företagsledare som lyckats bygga ett multinationellt företag, Ingvar Kamprad. Så har det nu kommit en ny bok om Steve Jobs, den här gången med fokus på just ledarskapet. ”The Steve Jobs Way” av Jay Elliot (tidigare vd inom Apple Computer) och William Simon som ur ett medarbetarperspektiv beskriver Steve Jobs ledarskap. Gissa om min misstanke blir bekräftat av den här boken! På samma sätt som Ingvar Kamprad ägnar sig åt ”Management by Walking Around” gör Jobs detsamma. Likaså är båda företagsledarna nästan sjukligt fokuserade på små detaljer i produkter, tillverkning och marknadsföring, ja i allt som rör företagets verksamhet. Jobs ägnar sig även åt att verkligen se och bekräfta varje medarbetare under sina vandringar runt i verksamheten. Han gör sig tid att stanna och ställa utmanande frågor som ”Vad gör du för att utveckla företaget?” till ”Vad jobbar du med?” följt av ”Vad har du för problem”? Ett svar på den sistnämnda frågan tar Jobs på allvar och sätter sig in i problemet med en uppriktig målsättning att bidra till en lösning. Appleledningen är generösa med gåvor till personal som gjort sig förtjänta av en uppskattning. Ofta delar Steve Jobs själv ut extra förmåner och gåvor. Kanske en av orsakerna till att de anställda känner en stor lojalitet mot företaget och dess vd. I boken är den sammanhållande tesen att det som driver Steve Jobs är inte pengarna och att skapa ett gigantiskt företag utan behovet av att ständigt skapa produkter. Produkter där funktion och användbarhet är huvudmålet. Apple definieras av författarna som ett produktdrivet företag. Ett företag med en “platt organisation” där nya produkter tas fram och produktion sker i arbetsgrupper. Grupper som uppstår för att efter genomfört uppdrag försvinna och ersättas av nya. Anställda vandrar runt mellan olika arbetsgrupper. Steve Jobs själv lär ha sagt att Apple ska ha ett “holistiskt” angreppssätt i produktutveckling och tillverkning. Den stora risken med ett personcentrerat ledarskap är naturligtvis att hela företagets verksamhet bärs upp av en enda individ. I fallet Apple blev den här nackdelen tydlig när iPhone 4 introducerades och det uppdagades att det gick att kortsluta antennerna. Resultat, din iPhone 4 blev helt oanvändbar. Apple höll tyst i veckor innan man reagerade. Att felkonstruktionen kunde släppas genom kan bero på att Steve Jobs under tiden för utvecklingen var sjukledig. Steve Jobs kämpar mot cancer. När Apple skulle ta hand om problemet gjordes det på ett sätt som Steve Jobs beskrivit som; “Det är inte så här vi gör på Apple”. Frågan blir kan Apple överleva utan Steve Jobs? Tydligen har det, ännu, inte gått att finna någon ny sammanhållande gestalt för företaget. Är du intresserad av iLeadership, läs den här boken.

Konsten att välja lärplattform – eller inte

Nu står Högskolan Halmstad inför att välja en ny lärplattform. Utgående från NSHUs gamla rapport har lärare och administratörer på högskolan lämnat sina aktuella synpunkter på de lärplattformar som bedömts intressanta. Jag har tidigare skrivit här i min IKT-blogg om min syn på vad som utgör en bra lärplattform, även om jag tillhör den falang som anser att lärplattformar bör förpassas till historien. Men, det finns en hake och hinder för denna utveckling, det är myndighetsutövandet! ”Någon djävla ordning” måste det vara även på ett lärosätes lärplattform/-ar, för att travestera CH Hermanssons uttalande från 1969-talet.

När det gäller urvalskriterier för en lärplattform måste beslutsfattare ha klart för sig vilket perspektiv som används – användarens eller administratörens eller rent av bådas? NSHUs utvärdering staplade ett otal kriterier som samtliga kunde besvaras med ja eller nej. En mall med ett uteslutande kvantitativt perspektiv. Vad som tyvärr förbises är de kvalitativa egenskaperna. Sannolikt för att de är svåra och framförallt omständliga att undersöka, mäta och redovisa. Men icke desto mindre betydelsefulla. Om en lärplattform, såväl som vilken annan plattform på nätet som helst, ska användas måste den ha ett mervärde för användarna. Mitt ”parad”-exempel är iTunes som nu fått ännu ett tillskott, Mac App Store. Den sistnämnda funktionen är en webbbutik för mjukvaror och andra applikationer till Mac-datorer. Som i fallet iTunes är det inte bara en webbutik, utan en plattform som organiserar och håller rätt på alla mjukvaror i din Appledator. Bekvämt och praktiskt, eftersom ett program köpt och nedladdat från Mac App Store är registrerat där så jag slipper hålla reda på licenskoder för programmet. Uppdateringar kommer annonseras automatiskt till min dator. App Store rationaliserar, som iTunes, min vardag. Jag slipper ägna mig åt att manuellt placera nedladdad musik, talböcker och dataprogram ”på rätt ställe”, jag blir uppmärksammad på uppdateringar, jag får tips om appar, dataprogram, musikgenrer, litteraturgenrer och annat som jag brukar köpa och jag slipper hålla rätt på mängder av licenskoder. Jag kan få kontakt med andra som delar mina intressen. Jag kan prenumerera på podcastsändningar och jag kan söka i iTunesU (university) efter intressanta föreläsningar från andra lärosäten.

Därför bör, enligt min mening, en lärplattform fungera likt aggregeringsplattformar som Netvibes, Delicious, Google Chrome, Instapaper och Diigo. En vanlig webbläsare som Explorer är en form av ointelligent aggregeringsplattform eftersom den registrerar/minns de webbadresser jag besökt utan nämnvärd systematik mer än tiden för besöket. De plattformar jag nämnt här ovan erbjuder överskådlighet och en hel del ”intelligenta” funktioner. Jag väljer själv vad som ska ingå i mitt bibliotek av webbplatser. De utvecklade aggregeringsplattformarna har ”Single Sign-On”-funktion. Som innebär att jag bara behöver använda mitt användarnamn och lösenord för en specifik webbplats en enda gång när jag registrerar den i min aggregeringsplattform. I fortsättningen räcker det med att jag öppnar aggregeringsplattformen så kommer jag åt samtliga mina platser. Jag behöver inte hålla rätt på massor av användarnamn och lösenord längre. Det rationaliserar min vardag. Än högre åtkomlighet får den plattform som accepterar mitt Facebook-, Twitter-konto med användarprofil eller andra populära sociala plattformar för inloggning. Som lärare kan du testa själv att logga in med Facebook-, Twitter-, Yahoo-, Google-konto i gratisversionen av Blackboard (här kan du som lärare ha fem kurser aktiva – gratis!). Jag har i fyra års tid haft svårt att kommunicera denna min önskan till lärplattformsproducenter och i stort sett alla jag talat med. Men nu verkar mitt kommunikationsproblem vara löst!

Jag har blivit bönhörd i min önskan om en aggregerande lärplattform, åtminstone till viss del. BlackBoard och McGraw-Hill har tillsammans tagit fram en applikation till BlackBoards lärplattform som erbjuder tjänster vilka underlättar studenter och lärares vardag. Man har, för att nämna ett exempel, skapat en ”internetbokhandel” inne i lärplattformen. Läraren väljer utifrån sitt ämne och kursmoment lämplig litteratur ur förlagets utbud (i det här fallet från McGraw-Hill) varvid boktiteln på kursplatsen länkas direkt till handelsplatsen där studenten kan välja att köpa litteraturen i bokform, som e-bok eller som talbok. Som en extra ”bonus” kan du som lärare plocka textbitar ur samtliga MacGrawHilll litteraturen för att på så sätt bygga ditt eget kursmaterial! Du behöver inte producera all textmassa själv för varje kurstillfälle och i alla sammanhang. Det är en liten del av den funktionalitet jag efterfrågar i lärplattformar som ska någon möjlighet att lyckas. Nyckelorden är tillgänglighet, funktionalitet och användbarhet för samtliga som på något sätt ska använda plattformen. Att bara fästa sig vid funktioner som kan radas upp och prickas av räcker inte. Även om det finns en handelsplats i en lärplattform så räcker det inte. Det som användaren köper via handelsplatsen måste på ett automatiskt sätt (det här med automatik är centralt!) hanteras så materialet blir automatiskt sorterat och åtkomligt. Även egenproducerat kursmaterial måste hanteras automatiskt av lärplattformen och sökvägarna till önskat dokument vara kort! Allt material som jag samlat på mig i en kurs och/eller program måste vara överblickbart.

Så länge som svenska bokförlag inte satsar helhjärtat på e-böcker kommer det bli svårt att använda svensk kurslitteratur. Som det nu ser ut kommer vi i allt högre utsträckning att tvingas använda, främst, engelskspråkig kurslitteratur. Som jag ser saken är svenska förlag borta om några år. Ersatta av brittiska och USA-baserade förlag plus av författare som är sitt eget förlag och distribuerar egna böcker via Blurb.com, Amazon och liknande handelsplatser uppbyggda som Mac App Store. Författaren säljer sin bok genom handelsplatsen som tar 20 till 30% av priset författaren begär för boken. När det handlar om e-böcker finns inga tryckeri-, distributions- och lagringskostnader. Den som säljer sin litteratur som e-bok kan till fullo utnyttja det fenomen som av ekonomer kallas för ”The Long Tail”. Priset kan sättas lågt eftersom boken kan finnas tillgänglig under många år. Saken blir inte sämre av att en e-bok mycket enkelt kan rättas och kompletteras.

Som jag ser det kan en lärare välja vilken/-a plattform/-ar som helst för sin kommunikation och studenten själv samlar sitt material via RSS-strömmar som trycker upp informationen i egen dator samt genom att själv manuellt söka av nätet. Materialet samlas i en aggregeringsplattform som studenten själv valt. När det gäller grupparbeten blir det enklare eftersom studenterna själva kan välja arbetsmetod och kollaborationsprogram. Förutsatt att resultatet räknas, spelar vägen dit mindre roll. I den här modellen kan studenterna arbeta i Adobe Acrobat 10 eller Google Docs eller en enkel ordbehandlare. Redovisningen kan ske som PowerPoint, KeyNote eller ett MindMap-program. Ingen specifik programvara behöver förutbestämmas utan endast hur arbetet ska genomföras och presenteras. Antingen får studenterna använda lärosätets programlicenser eller väljer gruppen en Open Source-lösning. För arkivering på lärosätet kan de flesta programvaror konverteras till den programvara som lärosätet bestämt ska användas. Även när det gäller rörlig bild med ljud ser framtiden ljusare ut. Först fick Steve Jobs utstå mycken kritik för att Apple vägrar att integrera Adobe Flash i sitt operativ. Istället stöder man det universiella open-source videokodningsformatet H 264. Nu har även Microsoft beslutat att man ska stödja H 264! H 264 är basen för MPEG 4, Adobe Flash och Quick Time. För att nämna några komprimeringsstandards.

Imorgon är det dags för årets VKF-konferens vid Göteborgs Universitet, Pedagogen. Förhoppningsvis kommer en aktiv Twitterström att finnas under #vkf2011. På Facebook finns en VKF-konferens 2011 grupp.

Två nya, viktiga, dokument

Knappt har år 2011 börjat förrän vi har fått tre viktiga dokument rörande utbildning och internet. Först ut var den rapport som Högskoleverket publicerat rörande distansutbildningen i vårt land. Det dokumentet skrev jag om här i min blogg nyligen.  nu har det kommit ytterligare två. Ett rörande myndigheter och sociala medier och ett rörande  trender i utbildningsvärlden utanför Sverige.

Är du rädd för alla nya sociala medier? Skrämmer Facebook och Twitter dig? Sociala medier kan föra människor samman. De kan snabbt förmedla information från ”gräsrötterna”. Men de kan lika gärna innebära katastrof för den enskilde. Nätmobbning är tyvärr alltför vanligt i barn- och ungdomsgrupper. På gott och ont, vi måste förhålla oss till den här företeelsen. Nu finns till vår hjälp riktlinjer från E-delegationen, version 1.0, 2010-12-30; ”Myndigheters användning av sociala medier” i PDF-format. En nära 80-sidig publikation med mycket text. Dock i en redigering där varje kapitel inleds med en ”grön ruta” som förmedlar i sammanfattning det som behandlas i avsnittet. Något som gör ”Myndigheters användning av sociala medier” lättläst och där du snabbt kan inhämta den viktiga informationen. Riktlinjerna riktar sig i första hand till myndigheter och i andra hand till anställda. Det finns bra information att hämta i publikationen. Inte minst för lärare som måste hålla myndighetsutövandet skiljt från privatlivet. En publikation att läsa och reflektera över.

Varje år publicerar ”trendspanings”-organisationen Educause ”The Horizon Report 2011”, så även i år. Varje år utser skribenterna den/de nära förestående teknikgenombrotten. De kommande årens genombrott samt vad som bedöms bli etablerad teknik om fem år. I år bedöms de ”hetaste” vara mobilt lärande och e-böcker! E-böcker har jag ”tjatat om” länge i min blogg. Jag ser Adobe Acrobat 10 som den mjukvara som verkligen kan bidra till att höja den ”lexivisuella” kvalitén. För att återknyta till de principer Sven Lidman och Inger Rosén innefattade i ordet. Genom att fritt kunna placera in rörlig bild med ljud i en text-/bildmassa ger e-boken nya möjligheter att förmedla information i specifik kontext. Detaljer kan på ett bättre sätt relateras till helheten. I övrigt erbjuder e-böcker bättre sätt för läsaren att göra och systematisera ”rand”-anteckningar och kommentarer. Det är enklare att söka specifika partier/textrader i en e-bok. Problematiseringar av typen, att läsa en bok från en bildskärm tröttar, är aktuella. Personligen är jag skeptisk till hypotesen att bakgrundsbelysta skärmar (vanliga datorskärmar) tröttar mer än skärmar med den teknik som kallas elektroniskt bläck. Själv somnar jag efter 15 minuters (säng-)läsning av en vanlig bok, framställd med traditionell Gutenbergsk teknik. Att läsa en text är i sig en tröttande verksamhet. Däremot kan jag tänka mig att det finns en viss relevans i påståendet att du bör, vid allt bildskärmsarbete oberoende av funktionsprincip för skärmen, var 15 minut (minst) kasta blickarna på en punkt långt bort i horisonten. Kort sagt sitta så att du, genom att enkelt lyfta blicken eller rikta blicken åt ett annat håll, kan se ut genom ett fönster. Att växla mellan närseende och oändlig dito gör att tröttheten inte plötsligt övermannar dig. Fungerar på mig.

Mobiltet är en teknik och metod som inte på långa vägar är utforskad när det gäller lärande. Men den är mycket intressant ur många aspekter. I dagarna har Syddanska lärosäten gått samman och köpt Blackboards mobila lösning. På det sättet hoppas danskarna kunna knyta samman sina sex syddanska campus för att kommunicera utan resor. Personligen är jag övertygad om att ”Smartphones” kommer att bli och redan är ett givet inslag i all lärandeverksamhet. Jag har på resa med stor behållning kunnat följa många webinars via Adobe Connect med min iPhone Connect-App. Det har också gått utmärkt att chatta i Adobe Connect via min iPhone. Nu har även Abilene Christian University publicerat en rapport från två års konsekvent användning av mobilt lärande för campusstudenter. Jag vill rekommendera ett närstudium av den rapporten. Ur rapporten plockar jag följande citat;

The initiative has become a catalyst that forces everyone to rethink learning. We’ve started to consider the learner: how are they going to grow? How are they going to benefit? It’s a great opportunity to strip things down to the basics and rebuild them in a new way. When I see students adopting technology, not just in the classroom but in their everyday lives, I know it’s working. You can’t stuff a classroom into a little device. Because you can’t do traditional things, you are forced, actually, to do things that are innovative. It forces the rethinking of learning. And that’s a good thing.
Dr. Dwayne Harapnuik, Director of Faculty Enrichment at ACU’s Adams Center for Teaching and Learning, and Associate Professor of Education

Dessa rader stämmer mycket väl med den undersökning och analys som Barbara Means, Director, Center for Technology in Learning, SRI International On Demand, gav vid Educausekonferensen 2011 på tema; ”Blended Learning Designs: A Learning Science Perspective”.  Barbara Means med kollegor har samlat in rapporter och avhandlingar om internetförlagt lärande och Blended Learning contra konventionell campusundervisning. I sin analys av rapporter och avhandlingar har Means koncentrerat sig på kvantitativa resultat. Detta fokus förde med sig att av tusentalet rapporter återstod ett hundratal! Många rapporter och avhandlingar föll bort pga. dålig kvalité i genomförandet. Det intressanta resultatet av Means studie är att det inte kan påvisas någon kvatitativ skillnad i  uppfyllelse av lärandemål mellan internetförlagd och campusförlagd undervisning! Men, en påtaglig skillnad förelåg mellan campusförlagd undervisning och undervisning enligt Blended Learningmetod! Fördel – Blended Learning. Mest intressant och tankeväckande anser jag vara Barbara Means reflektion över resultatet. Barbara Means framkastar följande tanke; Antag att skillnaden mellan Blended Learning och campusförlagd undervisning inte står att söka i metodiken och pedagogiken i sig utan i det faktum att den lärare som skapar en kurs enligt Blended Learning-modell tvingas att radikalt bearbeta sin ”gamla” kurs och invanda pedagogik/didaktik. Internetförlagda kurser är oftast (alltid enl. min mening!) campuskurser som fömedlas via internet. Men, när läraren ska bygga en kurs som Blended Learning krävs mer. Resultatet blir bättre eftersom läraren tvingas angripa sitt gamla ämne och pedagogik på nytt.

20 månader med Adobe Connect Pro

När det svenskutvecklade webbkonferenssystemet Marratech köptes av Google var det många lärosäten som stod inför ett bekymmer. Var fanns en ersättare för Marratech? Nu när vi vant oss vid att hålla webbkonferenser. För det handlade mest om konferenser. När det handlade om distanskurser var videokonferensen dominerande. En hake är att videokonferenssystem är dyra i inköp. Videokonferensens största målgrupp är stora företag. Inte fattiga lärosäten. Utvärdering av olika system gjordes av NSHU. Adobe Connect bedömdes som den bästa ersättaren för Marratech. Sunet påbörjade förhandlingar med Adobe. Emellertid drog förhandlingarna ut på tiden. Jag vågade inte vänta för Högskolan Halmstads del eftersom Marratech var ett ofta förekommande hjälpmedel i handledningssammanhang. Jag föreslog inköp av sex licenser och den 15 april 2009 hade högskolan licenserna förmedlade av WeZupport.

Nu har jag drygt tjugo månaders praktiska erfarenheter av Adobe Connect Pro. I stor utsträckning har systemet använts för handledning av studenter som befinner sig på orter långt från Halmstad. Språklärare var tidigt ute med att prova webbkonferens för distansundervisningen. Med tiden har även lärare som tidigare endast förlitat sig på e-post och högskolans lärplattform för kommunikation med distanstudenter börjar pröva webbkonferens som ännu ett hjälpmedel vid handledning och för seminarier på distans. En lärare har även provat en lärplattform (Moodle designad av WeZupport kallad eCampus) med koppling till Adobe Connect integrerad i plattformen. Att integrera webbkonferens i lärplattformen är ovärderligt eftersom de administrativa funktioner som finns i förekommande webbkonferenssystem är minst sagt rudimentära. Det är svårt att rationellt hantera många kurser och många studenter.

En lärare har tagit steget fullt ut och administrerar sin kurs via den befintliga lärplattformen, håller föreläsningar här på Campus samtidigt via Adobe Connect till både lärcentrum och enskilda studenter runt om i landet. Föreläsningarna spelas dessutom in och publiceras på lärplattformen kort efter föreläsningens slut. Det hela har fungera utmärkt. Främst distansstudenterna uppskattar möjligheten att kunna delta i kursen dels som grupp och dels individuellt. Campusstudenterna uppskattar repetitionsmöjligheten. Att kunna delta i en föreläsning även vid sjukdom är uppskattat av studenterna. I några kurser har vi haft en studentgrupp här i Halmstad och en grupp vid Högskolan Skövde. Både video- och webbkonferens har använts. Erfarenheten är i det här fallet att videokonferens upplevs som kvalitativt bättre (säkrare) och mer lättanvänd av studentgrupperna. Kontakt mellan grupper fungerar tydligen mindre väl med Connect. Några få webbimarium har också genomförts via Adobe Connect. Just den här formen av ”broadcasting”, sända ut till individer som var och en sitter vid sin dator, fungerar med Adobe Connect. Att deltagare kan kontakta och ställa frågor till föreläsaren via chatten ger ett mervärde för alla. Jag hoppas på att i nära framtid även kunna få gästföreläsare att delta från andra lärosäten i Sverige samt i andra länder via webkonferens i kurser och programutbildningar.

Tekniskt har Adobe Connect fungerat med smärre bekymmer. WeZupports utmärkta supportorganisation har varit till stor hjälp för att lösa alla upptänkliga bekymmer. Ljudproblem i Windowsmiljön har varit det allt överskuggande bekymret! Den stora fördelen och nackdelen med Adobe Connect är att det är webbaserat. Som användare behöver du inte ladda hem någon klientprogramvara i din egen dator utan det räcker med en etablerad webbläsare. Jag har använt de fyra stora ExplorerFirefox, Safari samt Google Chrome. Samtliga utan minsta problem. Det enda som behövs, förutom webbläsaren, är senaste versionen av Adobe Flash Player. Det bör inte vara något problem eftersom de flesta datorer som levererats från 2008 har Flash Player installerad vid leverans. Om så, mot förmodan, inte skulle vara fallet laddas Flash Player enkelt ner från Adobes hemsida i den egna datorn. Adobe Flash Player är gratis! Det kräver dock i campusmiljön att IT-avdelningen på lärosätet håller Flash Player kontinuerligt uppdaterad! Jag har även använt mig av Adobe Connect-appen till min iPhone med gott resultat. För att kompensera den lilla rutan i iPhone kan jag välja på tre vyer. Antingen chatten eller skrivbordet eller bilder av uppkopplade i rummet. Det går utmärkt för mig att följa Connectsessionerna och göra inlägg på chatten från min iPhone. Ännu saknas, tyvärr, en liknande app för Android. I det operativet får du förlita dig på webläsaren med ack så liten bild till resultat!

Jag har kört Adobe Connect i Windows såväl som i Apple-operativ. Linux har jag tyvärr inte haft tid att värdera. Ubuntuoperativet sägs fungera utan problem. Ett av de allvarligare problemen har under de tjugo månaderna varit ljudet. Främst i Windowsmiljö! För att undvika besvärande ekoeffekter i ljudet måste hörlurar användas. Dessutom är hörlurar med inbygg mikrofon, headset, ett måste om risken för ljudproblem ska minimeras. Tyvärr är det så att många som använder systemet inte tar den här uppmaningen och varningen på allvar. Med bekymmer till följd! Bekymren ökar genom att de webbkameror som säljs på marknaden har inbyggd mikrofon. Kameran med inbyggd mikrofon prioriteras ofta av Windowsmaskinerna. Det ger upphov till ett rumseko som adderas till existerande eko. Använder en deltagare i en Connectsession kameramikrofon och stereohögtalare blir ljudproblemen riktigt grava för samtliga som är uppkopplade. Enda lösningen då är att stänga av samtliga deltagares mikrofoner, utom lärarens. Ett allmänt bekymmer med ljudet är den fördröjning som uppstår i och med att webbläsaren används. Ibland är ljudfördröjningen så stor att synkron kommunikation mellan två deltagare omöjliggörs! Chatten får då bli räddningen.

Alltför ofta måste supportansvarig gå in i uppkopplade datorer och ställa in Windows ljudinställningar så att headsetmikrofonen aktiveras. I Appledatorer existerar inte det här bekymret. Ett annat bekymmer är att om Skype använts innan Connect, startar inte kameran när den aktiveras. Skype lägger exklusivt beslag på kamerafunktionen! Lösningen är att stänga av Skype samt starta om datorn. I skrivande stund har utvecklingen av Windowsoperativet från 32-bit till 64-bit också ställt till med ett övergående bekymmer. I Windows 7 och i senaste uppgraderingen av Vista ingår Explorer 64-bit version. Bekymret är att, när jag skriver den här bloggen, Adobe Flash Player ännu bara finns i 32-bit version. Lösningen är antingen att använda gamla Explorer-versionen (finns i Windows 7) eller ladda hem en utprövningsversion av Adobe Flash 64-bit från Adobes hemsida.

Men när det fungerar, hur är det då att använda Adobe Connect Pro? Jodå, det är en anständigt stabil webbkonferens med rimligt bra bild och ljud. Förutsatt att alla deltagare har en hyfsat snabb bredbandsanslutning och följer instruktionerna hur de ska ställa in sin Connectanslutning. Innebär att använda headset och ställa in ljudet i den egna datorn med hjälp av Audio Set Up Wizard som finns i Adobe Connect-rummet. Gränssnittet i Adobe Connect 7 är inte det bästa. Det har drag av webb 1.0 gränssnitt. Men, de grundläggande funktionerna går att hitta och lära sig. Jag rekommenderar lärare att ha rummen öppna för alla som fått IP-adressen till Adobe Connect-rummet ifråga. Då kan alla komma in i rummet som deltagare – ”Participants”. De kan då bara skriva i chatten och följa bild- och ljudsändningen. Om en lärare vill höra och/eller se anslutna deltagare är det enkelt dela ut en mikrofon eller höja upp önskad deltagare till presentatör – ”Presenter”. Att välja den här modellen gör att du undviker att deltagare vildsint far runt för att ”pröva hur Adobe Connect fungerar”. Som ”Presenters” kan deltagaren flytta runt innehållet på arbetsytan och även ta bort arbetsytor (Pods) samt stänga av ljudet för samtliga och mycket mera. Det kan göra en lärare lätt desperat. Därför, håll alla deltagare i ”kort koppel”!

Chatten i webkonferensen är en utmärkt kommunikationsform. Lärare upptäcker även här, såväl som i fallet med e-brev, att frågor från studenterna blir mer genomtänkta och välformulerade när de skrivs i chatten. Vid många tillfällen utbryter dessutom en parallelldiskussion till föreläsningen via chatten. Informellt lärande sker parallellt med det formella! Intressant situation och som uppskattas av de distansstudenter som kommit in i systemet. Webbkonferenssystemen erbjuder direktinspelning av sändningen och den här funktionen är uppskattad av studenterna. Den risk som framkastats att studenterna då inte deltar i direktsändningen har inte besannats. De flesta studenter går till lärosalen, deltar i direktsändningen och använder inspelningen som ”minnesanteckning”. Den lärare som har studenter här på campus såväl som på distans har heller inte upplevt att intresset att ta sig till föreläsningssalen minskat hos campusstudenterna. Trots att samtliga har tillgång till inspelningarna. Att vara på plats har ett mervärde i sig.

Nu väntar jag på att vi ska få nästa generation, Adobe Connect 8, uppladdad i de sex licenser som Högskolan Halmstad har. Det som skiljer från föregående version är att gränssnittet blivit mer ”samtida”. Vissa funktioner har grupperats om samt flyttat till annan plats. Något som troligen ställer till med omställningsproblem för de som vant sig vid version 7. Som helhet bedömer jag att version 8 är klart bättre och renare i designen. Eftersom vi får uppgraderingen sent hoppas jag att de flesta ”buggar” är upptäckta samt åtgärdade när vi får version 8.

Min förhoppning är nu att vi här i Halmstad på allvar ska kunna utveckla kurser i ”Blended Learning”-modell. Först behöver vi en modern lärplattform, en webb 2.0-lösning som erbjuder koppling till webkonferens, iPad, Smart Phones samt mobiltelefoner. Sedan återstår att få ett större antal lärare att anamma kommunikationssystemen för att utveckla pedagogik och didaktik.

År 2011 viktigaste PM är en rapport!

Över halva årets första månad har passerat innan jag fått tid, lust och inspiration för att skriva årets första blogginlägg. Men här kommer det!

Jag skulle kunna skriva om att jag från årsskiftet har 30% av min tid här på Högskolan Halmstad förlagd till verksamheten ”Centrum för Lärande och Utbildning”. Vilket är den verksamhet som jag passar bäst in i. Men det tänker jag inte göra.

Jag skulle kunna blogga om det faktum att Apples rapporterade framgångar senaste kvartalet gjorde att Asienbörserna sköt i höjden. Detta trots att Apples frontgestalt Steve Jobs återigen tar sjukledigt. Steve obs hälsa har varit vacklande i nära 10 år. Men det gör jag inte.

Jag kan ägna utrymme åt det faktum att Högskolan Halmstad lyckats få forskningsrättigheter inom ett helt nytt område – innovation! Eller berätta att nästintill samtliga sökta examensrättigheter för ämneslärare tillkom Halmstad. Men det gör jag inte.

Det som för mig är den viktigaste händelsen så här i inledningen av 2011 är ett PM/rapport från Högskoleverket (HSV), ”Kartläggning av distansverksamheten vid universitet och högskolor Återrapportering av ett regeringsuppdrag”. Jag fick den här rapporten i förra veckan men har inte hunnit ta till mig innehållet och samla mina tankar förrän idag.

Rapporten är mycket lättläst sina hundra sidor till trots. Författarna vid HSV, Ingeborg Amnéus, analysavdelningen, Anna Lundh, analysavdelningen, Jonas Paulsson, IT-avdelningen och Per Westman, utvärderingsavdelningen har skapat en mycket genomarbetad rapport. Den statistiska analysen är omfattande. Men mängder av grafiska presentationer gör det lätt att ta till sig analysen.

Det material som gruppen bearbetat är dels uppgifter tagna ur Ladok rörande distansutbildningarnas studerandeantal och genomströmning. Dels har HSV sänt ut en enkät till samtliga lärosäten. Tyvärr upptäckte jag att Halmstads rapportering inte är komplett! Jag fick aldrig möjlighet att bidra med svar på enkäten. Därför finns inte Högskolan Halmstad med som en av de stora aktörerna vi verkligen är när det gäller lärcentrumförlagda distanskurser i Sverige. Det är illa, men förklaringen är den snåriga hierarkin i den akademiska världen.

Just rapportens redovisning av genomströmningen stämmer till eftertanke. Det visar sig (som väntat) att genomströmningen för studenter läser dels på campus och dels på distans har större genomströmning än de som läser uteslutande på distans. De som läser helt på distans är äldre än campusstudenten och ofta yrkesarbetande. För den yrkearbetande är betyg och poäng inte centralt. Det är kunskapen som är viktigast. Åtminstone i det korta perspektivet. Att inte formalisera sin kompetens kan vara förödande om konjunkturerna viker och företag måste friställa och avskeda.

Vad som har varit och alltjämt är ett bekymmer är hur olika lärosäten definierar begreppet ”distansutbildning”. Speciellt när det gäller leverans av grunddata till Ladok. För att i viss mån reda ut begreppen börjar rapporten med en definition av distansutbildning”. Distansutbildning kan uppenbarligen inte definieras för många gånger!

Det som gör rapporten extra läsvärd är en utblick författarna gör globalt. Man håller fram satsningar på öppna universitet som fått betydelse för den breddade rekryteringen. I rapporten anges några satsningar med upp till 900000 studenter. Framför allt framhåller författarna att Holland, Storbritannien och Norge, i motsats till Sverige, finansierar nationella organisationer och myndigheter. Jag saknar “Myndigheten för nätverk och samarbete inom högre utbildning” (NSHU) som en sammanhållande myndighet för utveckling av distansutbildning.

De olika grafiska presentationer av statistik som rapporten innehåller är utmärkta underlag för egen reflektion och deduktion. Rapportförfattarna har brutit ned insamlade data på en mängd olika sätt. Speciellt vad gäller distanstudenternas sociala- och åldersprofil. Att jag uppskattar den här rapporten kan bero på att den bekräftar samtliga mina fördomar och min personliga empiri från 10 års arbete inom distansutbildning för vuxna. Det jag talat om under 10 år stämmer (alltför väl) med hårddata från HSV.

Det är glädjande att författarna i rapporten håller fram de hinder och begränsningar som finns i vårt land för en blomstrande distansutbildningsverksamhet. Svårigheter finns inom områden som administration, regelverk, rekrytering, lärande och teknik. Rapporten har en omfattande redovisning av genomströmmningen som inte är speciellt lysande för kurser levererade på distans. Den är rent ut sagt urusel. Men ett otal faktorer kan framhållas som förklaringar och det gör man i rapporten. Därför måste varje lärosäte självkritiskt studera genomströmningen för distanskuserna och vidta lämpliga åtgärder.

Den här rapporten borde vara en självklar resonansbotten för varje lärosätes framtidsvisioner och policyskrivning. Det finns mängder med information och kunskap att hämta i rapporten. Som jag ser det, är den här rapporten, årets viktigaste för alla som ägnar sig åt distansundervisning. Vare sig du är politiker, lärare, administratör, beslutsfattare eller student inskriven i det livslånga lärandet.

Undrar om det blir mer att blogga om i år 😉 ?

Om kurslitteratur i allmänhet och läsplattor i synnerhet

I nummer 17 2010 av Universitetsläraren finns på sidan 12 en artikel med rubriken ”Kurslitteraturen blir digital men osäkert med vilken teknik”. Artikeln handlar om Sveriges Läromedelsförfattares Förbunds (SLFF) 50-års jubileumskonferens.

Efter att upprördheten över Googles tilltag att försöka digitalisera nästintill all litteratur har inte mycket skrivits om e-böcker här i vårt avlånga land. Trendspanare har mest spekulerat om Apple eller konkurrenterna ska bli det dominerande ”läsplattesystemet”. Få har reflekterat över pedagogiska aspekter. De som gjort så har ofta hamnat i teoretiska spekulationer om bakgrundsbelyst skärm (läs Apple, Android mfl. lösningar med datorursprung) tröttar och är mer svårläst än läsplattor med elektroniskt bläck som likt vanlig tryckt text på papper, använder omgivningens ljus (reflekterar omgivningsljuset så texten kan läsas) för god läsbarhet.

Inte ens Universitetsläraren (att döma av ovan nämnda artikel) har upptäckt att det finns en programvara som heter Adobe Acrobat 10. I artikeln spekuleras om att komplettera texten i e-böcker med DVD, filmer på nätet etc. Men snälla, filmer kan bäddas in i PDF-filer (läs böcker) som skapas med Acrobat 10! Jag har ett par e-böcker där författaren själv är förlag och har designat hela boken själv plus bäddat in illustrativa filmer på sidorna! Filmerna är skapade i (den av Steve Jobs, Apples vd, föraktade) Adobe Flash. PDF-filen med e-boken som har inbäddade Flash-filmer är inte påfallande stor. Systemet i de böcker jag köpt fungerar utmärkt och ger en helt annan dimension i läs-, se- och hörupplevelsen.

I artikeln spekuleras i att man inte vet hur distributionen av framtida kurslitteratur ska lösas. Om man studerar vad som hänt under 2000-talet ifråga om distribution av produkter som kan förvandlas till ettor och nollor – digitaliseras löser marknaden den frågan snabbt. Notera hur stor iTunes blivit som nav för all typ av media som kan digitaliseras. Notera hur Apple byggt sin verksamhet. Notera hur lyckosamma Apple varit och hur snabbt verksamheten växer än idag. Som jag ser det är orsaken tillgänglighet och användbarhet för både producent och konsument. Den kritik som förekommit mot Apple och den affärsmodell som iTunes bygger på har tystnat i takt med att antalet iTunesanvändare ökar exponentionellt.

I motsats till en del tyckare och spekulanter om läsplattans och e-bokens framtid har jag ägnat våren och sommaren åt att själv skapa egna e-böcker. Jag har dels använt Adobe Acrobat 10 och dels ett webbaserad bokproduktionsprogram, Blurb. Blurb erbjuder förutom ett otal lay-out mallar också en iTunes lik säljorganisation. Jag kan alltså själv producera en bok med text och bilder hos Blurb, få hjälp med marknadsföring samt möjlighet att erbjuda boken både som e-bok och ”Print On Demand” (boken kan skrivas ut på plats med speciella bokproducerande skrivare). I Googles litteraturprojekt ingår att bibliotek i USA kan hyra en bokskrivare (jag vill inte kalla den här maskinen för en tryckpress) så bibliotekspersonalen kan skriva ut en bok med hårt omslag, för den som så önskar. Priset för en utskrift sägs hålla sig på nivå som för en stor pocketbok.

När det gäller affärsidén är det som jags er saken Apples iTunes-modell som gäller. I Universitetslärarartikeln spekuleras om ”Spotify”-liknande lösningar. Det tror jag inte alls på. iTunes Store-lösningen är mycket enklare och erbjuder för författaren/upphovet en exakt kontroll över den produkt som marknadsförs. För användaren erbjuder samma tjänst en fullt ut automatiserad katalogisering och bokföring i den egna datorn/läsplattan/Smart Phone. Bekvämt, enkelt, tillgängligt, användbart! Det är svaret, som jag ser det, till varför iTunes Store på få år blivit världsledande.

Det fina med artikeln i Universitetsläraren är att man lyfter fram de mängder av interaktioner som en e-lärobok möjliggör. I texten kan finnas länkar till författaren. Kanske också rent av Adobe Connect-adress så läsaren kan upprätta en synkron eller asynkron kontakt med författaren. Beroende på författarens egen inställning till socialicering på webben. Här finns mycket att utforska, utveckla och producera. I en e-bok går det att förutom filmer och länkar också att lägga in delar som använder en form av förstärkt/förhöjd verklighet (Augmented Reality) för att ge en ny pedagogisk dimension. Abstrakta resonemang och beskrivningar kan konkretiseras på ett helt annat sätt än vi kunnat i tidigare media.

Till sist; En avgörande fråga för den omedelbara framtiden – vem ska utbilda läroboksförfattare i den mångfald av tekniska lösningar som finns idag? Ska SLFF axla den rollen? För att få ekonomi i framtida läroboksprojekt måste författaren vara kreativ. En modell som fungerar för vissa, kreativa, författare är att erbjuda sin bok gratis, men ta betalt för att fungera som handledare, lärare och föreläsare. Jag är övertygad om att förlagsverksamheten som vi känner den idag är borta om ett par år.

Jag var nyligen, under drygt tre veckor i Sydafrika och läste i Cape Times, dagstidning i Kapstaden, en kort artikel om en sydafrikansk ekonom som föreslår för att nå en mer stabil ekonomi måste vi övergå till en mer lokal ekonomi. De stora globala bolagen förstör bara ekonomin för enskilda länder och medborgare. Något att reflektera över. För en trend med e-böcker är att produktionen är lokal men distributionen är global. Eller, om du så vill se det, lokal – den finns bara på nätet!