Category Archives: WWGD

Google+ – Don´t be evil – nu med videokommunikation

Så har, under viss medial uppståndelse, åtminstone i ”nörd”-kretsar, Google+ introducerats och inbjudna håller just nu på, när jag skriver dessa rader, att utforska vad den här utvecklade formen av social kontakt och samverkan kan användas till. Egentligen  handlar det ”bara” om att deltagare kan kommunicera med bild och ljud synkront över webben. Ingen revolutionerande nyhet! Men så fort Lawrence E. Page och Sergey Brin (skaparna av Google) gör någonting, väcker det uppmärksamhet. Personligen  har jag väntat på någon form av video-/ljudkommunikation i realtid alltsedan Google köpte svenska webbkonferenssystemet Marratech.

Jag blev inbjuden till att delta i användningen av Google+, Beta-versionen. Men när jag skulle utnyttja inbjudan var kvoten av ”testare” redan fylld! Jag fick vänta. Under väntan tittade jag på ”teknik-webb-informatören och Net Casting pionjären” Le Laportes Twig-sändning den 29 juni  ”Inside Google+”. I den sändningen deltog professorn i journalistik och författaren till ”What Would Google Do?”, Jeff Jarvis, samt teknikinformatören, bloggaren från smarterware.org, Gina Trapani. Ansvarig för produktutveckling av Google+ Bradley Horowitz samt Vic Gundotra också från Google hade båda lockats att delta i sändningen en kort stund av ingen mindre än Jeff Jarvis. Dessutom fanns en hel del andra deltagare uppkopplade i Google+ som var och en kopplades in under sändningen.

Vic Gundotra berättade om bakgrunden för utvecklingen av Google+. Drivkraften var det upplevda behovet av att deltagarna på Google har ett behov av att kunna ”se” varandra. Inte bara kommunicera med textmeddelanden och chatt. Redan tidigt i sändningen visade det sig att Google+ lider av samma bandbreddsproblem som Adobe Connect (förväntat eftersom båda systemen bygger på internetkommunikation). Ljudet är hackigt och stundtals omöjligt att höra. Det som Vic Gundotra påstod skiljer Google+ från övriga system är att medlemmar i Google-familjen kan skapa sina egna ”Kretsar” med de deltagare som är aktiva på Google. Deltagar i dina ”kretsar” kan du bjuda in till ”Hangouts”, skapa gruppvideoplatser. Platser dit du bjuder in vänner, släkt, intressanta personer du följer, att delta med bild och ljud i realtid. Finessen med ”kretsar” är att bara de personer jag har i en krets kan se och höra vad som pågår där. Google+ erbjuder alltså en mer ”privat” kommunikation än konkurrerande system. På en ”Hang Out” kan jag lägga in samtliga medlemmar i alla mina kretsar om jag så önskar. Där kan ett mer eller mindre ”publikt” samtal pågå. I övrigt finns ”flöde”, en plats där jag, som på Facebook, kan skriva in mina tankar, tips, vad jag gör osv. samt se vad alla som jag har i mina kretsar skriver, givetvis. Direkta textmeddelanden kan även sändas ”privat” till specifik deltagare i någon av mina ”kretsar”.

Frågan är hur jag kan bjuda in icke medlemmar på Google för att delta i en ”krets” eller bara delta i en ”Hang Out”. Går det att ”migrera” exempelvis en person jag följer på Twitter till Google+? I sin förlängning hamnar den här frågan i paketet ”kan jag använda Google+ i undervisning?”. Jeff Jarvis hoppas att så ska bli fallet. Men i den här ”Beta”-provversionen av Google+ finns restriktioner för hur jag på ett enkelt sätt ska kunna ”migrera/associera” andra personer till mina ”kretsar”. Alla måste vara Google-registrerade i dagsläget. Bekymret och hindret för användning inom utbildningssektorn, som jag ser det, är bristen på tillgänglighet, användbarhet och enkelhet i Google+. För även om jag med en ”enkel drag och släpp”-rörelse kan addera deltagare i mina ”kretsar” så stannar enkelheten där, inom Googlesfären! Dessutom saknas just nu någon form av enkel koppling till Google Docs. En koppling som jag ser som ett absolut krav för en framtid inom utbildningssektorn för Google+. Men, redan har en lärplattformsaktör meddelat att företaget kommer att integrera Google+. Det är Desire to Learn som i sin Learning Suite 9.4 kommer att erbjuda en länk till Google+. Notera – en länk, inte en integration av Google+! Som jag ser Google+ just nu, är plattformen som ”Facebook”, men med bild och ljud, när jag så önskar. Varken mer eller mindre. Jo, jag kan hålla gruppmöten. Men saknar möjlighet att dela dokument, förmedla en PP-presentation eller en video. Kort sagt, Adobe Connect 8 är alltjämt ett av de självklara valen för utbildning, som jag ser det. Elluminate (som numera är en del av Blackboard) och Citrix Go to Meeting är andra bra webkonferensval.

Självfallet har Mark Zuckerbergs Facebook svarat på Google-attacken mot den egna sociala plattformen och introducerar en ”Skype”-integration i Facebook. Facebooks Skypeversion kommer att dölja sig i den nu designmässigt omarbetade chatt-rutan. Där kommer, i den övre listen, att finnas en videokameraikon. Klicka på den och ett Javascript laddas ner och du kan koppla upp dig mot den person du chattar med. Förutsatt att den personen har webkamera och mikrofon. Men det kravet gäller samtliga webkommunikationssystem med bild och ljud. I Facebook lösningen contra Google+ ligger en enkelhet i handhavandet. Finessen är att du via Facebooks användarlista i chatt snabbt kan upprätta en uppkoppling öga mot öga. Gruppchatten är dock inte användbar hos Facebook. Där har Google+ ett övertag – ännu. Vi kan bara spekulera i vad Microsofts uppköp av Skype kommer att innebära för Facebook. Fördelen med Skypes integration i Facebook är uppenbar. Genom samverkan med Facebook får företaget tillgång till en gigantisk mängd potentiella nyttjare. Redan nu finns Facebooks sökresultat i Bing – Microsofts webläsare. Ett tecken i tiden på ett närmande Facebook – Microsoft? Dock är min uppfattning av Bing att det är en ”patetisk” webläsare, åtminstone i svensk tappning. Google Chrome är en fullständigt överlägsen webläsare enligt min mening och erfarenhet. Den fungerar som en bra aggregeringsplattform och jag kommer direkt, med ett enda klick, in i Google+. Jag når även mina bloggar, som jag har i Blogger (Googles bloggmall), direkt via inloggning en enda gång i Chrome. Förutom alla andra associerbara sajter som jag laddat in i Chrome.

Jag bedömer att båda webvideosystemen, som de är utformade idag, inget har att tillföra utbildningssektorn. Mer än att de är gratis! Och gratis är förvisso gott, även om tillgänglighet, användbarhet och enkelhet är gravt begränsad. Jag är starkt skeptisk till både Google+ och Facebook Skype inom utbildningssektorn.

Vill du veta mer om Google rekommenderar jag Steven Levys nya bok ”In the Plex – How Google thinks, works and shapes our lives”.  Av Levys bok framgår att Googles företagsstruktur är fragmentiserad. Företaget har svårt att skapa synergieffekter mellan olika produkter som man redan har och som tas fram. Varje projektgrupp jobbar för sig. Resultatet blir fragmentisering och produkter som i stort bara passar ”nördar”. Personer som ser det som en utmaning i att försöka ”förstå” och använda en produkt. Ett exempel är fiaskot Google Wave som ytterst få förstod sig på. Jag lyckades aldrig använda den plattformen. Här skiljer sig Google dramatiskt från Apple och Steve Jobs ledord – användbarhet, enkelhet och tillgänglighet.

Datorer i skolan – en nödvändighet eller en dyr felsatsning?

Det gått flera veckor sedan jag senast bloggade. Orsak; Det har i mitt tycke inte funnits mycket nytt och intressant att blogga om. Men, onsdagen den 11 november dök ett bidrag upp i Hallands Nyheter angående debatten om “Dator till alla”-verksamheten – “Vad kostar datorsatsningen” som blev en tändande gnista.

Opinonsyttringen innehåller de mest frekventa argument som används mot att erbjuda varje elev en egen dator i grundskolan. Likt vår egen utbildningsmajor Björklund önskar debattören se bevis för att datorer i skolan ger mätbara (kvantitativa) resultat när det gäller elevernas kunskapsnivå. Debattören menar att nationella prov utgör en indikator på tillägnad kunskap. Låter rimligt, om vi inte beaktar det faktum att redan när vi beslutar vad vi ska mäta/undersöka har vi påverkat resultatet/utfallet! I England, för att ta ett exempel, har nationella prov varit utsatta för kritik. Det visar sig att lärarna tenderar att lägga upp undervisningen så att eleverna ska prestera väl i de nationella proven. Lärarna avviker från utbildningsmålen i kursen till förmån för en formell prestation! Man utbildar eleverna för att klara nationella prov!

Om vi läser den senaste rapporten från försöket “En till En” i Falkenbergs kommun (andra året med en dator till varje elev och lärare) finns exempelvis noterat att eleverna lär sig använda Excel i matematiken. Prövas elevernas förmåga att använda Excel för problemlösning i våra nationella prov? Nej! Men för att svara upp mot yrkeslivets krav (om vi fortfarande anser att produktivt yrkesliv är målet med utbildning) är färdighet i att använda Excel absolut nödvändig. På samma sätt är förmågan att söka information/kunskap snabbt och värdera informationen viktigare än att ha med sig mängder av mer eller mindre oanvändbara fakta i sitt minne. Förmåga att söka och värdera information finns heller inte i våra nationella prov.

Men vi kan väl jämföra Falkenbergselevernas prestationer mot övriga Sverige? Visst, men jämförelsen blir inte rättvis om eleverna från Falkenberg förvägras använda sin dator i provet. Vi vet också att elever som använder dator och internet i vardagen arbetar i sociala sammanhang (läs; grupper). Men de nationell proven är individuella. För att vara konkret; Den skola vi har är uppbyggd för att leverera arbetare till ett samhälle vi inte längre har – industrisamhället! Professor Bo Dahlbom är en av som frenetiskt försökt få omvärlden att fatta att utbildningssystemet inte utvecklas synkront med samhället. I USA hörs samma invändningar mot skolans kunskapsförmedling. Sociala nätverken kommer att förändra lärandet i alla åldrar.

Intressant är att boktryckarkonsten, filmen, TV och Internet mött samma typ av kritik – Lärande får inte vara njutningsfyllt, roligt och avkopplande. Precis som skolfilmen kritiserades för att passivisera och blott förströ eleverna beskylls nu Internet för i stort samma sak. Professor Jeff Jarvis (han med “What Would Google Do?”) har publicerat ett antal roliga, tänkvärda och informativa korta videoproduktioner. En handlar om “våra vanliga invändningar mot Internet”. Jeff Jarvis uttrycker sig mycket bättre än undertecknad här finns hans video om Internet-invändningar.

De senaste forskningsrönen pekar på vikten av förströelse som dagdrömmar i tillvaron för att bättre kunna fokusera på exempelvis problemlösning. Det visar sig att vi ofta “kopplar av” från arbetsuppgifter, skolarbete och problemlösning i allmänhet med dagdrömmar eller annan verksamhet. Det innebär att det kanske inte är så farligt att studenter spelar spel, besöker You Tube, Facebook eller Twitter i sina Laptops under pågående föreläsning. För i perioder av koncentration blir inhämtad information mer bestående. I sammanhanget kan noteras att om vi bara ser till hur hjärnaktiviteten påverkas av datoranvändning tyder rön på att aktiviteten ökar.

I den andra rapporten från Falkenbergsförsöket påpekar författarna att eleverna nu skriver längre och bättre berättelser än tidigare. Den här egenskapen mäts och värderas inte i nationella prov. En annan fördel som framhålls i rapport nummer två är att alla elever blir “sedda”. Blyga elever får en uppmärksamhet som inte uppstår i den “traditionella undervisningen”. Datorer i skolan innebär helt enkelt större, konkret, demokrati. Ladda ner och läs rapporterna från Falkenbergsförsöket och skaffa dig en egen uppfattning.

Den öppna framtiden

Alltid svårt att skåda in i kristallkulan och få en glasklar bild av framtiden. Jag har tidigare i flera av mina blogginlägg beskrivit en möjlig utveckling för många verksamheter kopplat till Web 2.0. I mitt förra inlägg försökte jag måla vår ovissa framtid med allt större utbud av öppna lärresurser, OER – Open Educational Resources. I funderingarna kring öppna lärresurser har kommit ett blogginlägg från konferensen Open Education 2009 i Vancover. Inlägget andas en sund skepticism mot öppna lärresurser. Inlägget värt att läsa och reflektera över.

Jag har under lång tid varit en ivrig förespråkare för den klassiska “folkbildningen”. Helt enkelt för att en god bildning förbygger vidskeplighet och fördomar, som jag ser det. Styrkt i den uppfattningen blir jag av en undersökning rapporterad vid årsmötet för the American Sociological Association publicerad i Inside Higher Education. Där redovisar Seth Ovadia vid Bowdoin College och Laura M. Moore vid Hood College en undersökning utförd inom populationen “kristna protestantiska studenter” hur deras åsikter förändrats efter collegeutbildning. Slutsatsen är att toleransen mot oliktänkande ökat efter utbildningen.

“Should college participation rates continue to increase for both evangelicals and the larger U.S. population alike, we would expect evangelicals’ less tolerant attitudes towards ‘threatening’ outgroups, such as homosexuals and atheists, to continue to decline. Such attitudinal shifts could make evangelicals more wary of organized attempts to restrict others’ civil rights and increase adaptation of a ‘live and let live’ philosophy. Increased tolerance could yield greater civil rights protections for groups such as homosexuals who have to date experienced major opposition from the Christian Right,” skriver Ovadia och Moore.

Just nu pågår ett åsiktsutbyte rörande publicering och värdering av akademiska forskningsresultat i etablerade tidskrifter eller som öppet Internetpublicerande. Som all press idag känner av konkurrensen från “gratis”-publicerandet på Internet känner även akademiska journaler av trycket. Övergripande är idén med Internetpublicering att låta alla intresserade fritt få ta del av forskningsresultat. I motsats till öppen web-publicering ger publicering av egna forskarmödor i en etablerad journal akademiska meritpoäng. Om den akademiska pressen försvinner hur ska då forskaren kunna få någon form akademisk meritering?

Jag tänker som What Would Google Do/Jeff Jarvis; Låt det allmänna intresset för rapporten/avhandlingen utgöra grund för akademisk meritering. Låt Peer2Peer värderingen ske öppet. Inte som nu i en liten redaktionsgrupp på en akademisk journal. Skapa istället en öppen diskussion för alla genom Web 2.0 kommunikationskapacitet. Precis som företag kan tillgodoräkna sig “Google”-juice (ett begrepp Jeff Jarvis använder) efter antalet länkklick på Google, kan forskaren tillgodoräkna sig det egna arbetets intresse bland kollegor och företag. Zoë Corbyn, reporter vid Times Higher Education har i sin artikel A threat to scientific communication tagit upp den här, nog så viktiga, frågan. Hennes slutsatser stämmer delvis väl med tankarna hos Jeff Jarvis.

Huvudfrågan är, som alltid, när det gäller masskommunikation; Vågar vi lita till “massans” värderingar och kunskapsnivå? Vågar vi “släppa kontrollen”. Låta “elit”-fokus glida från individ till grupp. Jag hävdar att vid en viss kritisk massa kommer gruppen att utgöra en kvalitativt bättre bedömare än en enskild individ eller redaktionsgrupp. Var numerären för den kritiska punkten ligger varierar säkert med uppgift och funktion. Dessutom, tänk på hur “lexivisuella” forskarrapporter kan göras med modern kommunikationsteknik. Notapparaten blir lätthanterlig och lättläst. Videoillustationer kan bifogas textmassan, liksom PowerPoint-bilder. Detaljer som gör rapporter och avhandlingar lättillgängliga.

Till sist. En fördom att unga tillbringar mer tid för spel och nöjen på Internet än hälsosamt, speciellt i förhållande till studier, blir avvisad i en undersökning utförd på den sociala plattformen StudyBlue genomförd av SurveyU. I nättidningen Mashable refererar Jennifer van Grove i artikeln Are Students Really Studying More than Social Networking? undersökningen. Resultatet tyder på en överraskande god studiedisciplin hos college-studenter.

College students are about twice as a likely to plan on spending 3 hours or more a day studying and doing homework online than they plan on going to social network sites (26%), communicating (email, IM, Chatting, etc…) (28%), or watching TV, Videos and online movies (22%)

College students are more than 6 times as likely to plan on spending 3 hours or more a day studying and doing homework online than they plan on spending playing online games (9%)

College students are three times as likely to plan on spending 3 hours or more a day studying and doing homework online than they plan on reading blogs/news and other content (18%)

Det finns hopp om Web 2.0 framtiden!

Elektroniska böcker

Åter från sommarens ledighet. Har avstått från bloggande under hela min semester. Men tredje dagen i tjänst känner jag trycket att åstadkomma ett inlägg.

När det gäller böcker kan livslängden för kurslitteratur bli avsevärt längre, med bibehållen lönsamhet, enligt “den långa svansen“-modellen om böckerna blir elektroniska. Inga tryckkostnader, inga lagerkostnader och inga mellanhänder (läs; bokhandlare) enligt What Would Google Do-modellen. Den som önskar en tryckt version kan få sitt exemplar genom “print on demand“-teknik.

Böcker kan i elektronisk form göras mer “lexivisuella” än någonsin tidigare. Fotnotshanteringen blir enklare för läsaren. Ord/begrepp som behöver förklaring länkar till en dold text. Läsaren klickar på ordet och får noten presenterad. I Adobe Acrobat 9 kan även videoinslag bäddas in i den elektroniska boken. Amazon har under ett par år försökt med sin Kindle en elektronisk läsplatta. Nu har Sony presenterat nya läsplattemodeller och ihärdiga rykten gör gällande att Apple kommer med en läsplatta. Uppenbarligen bedömer företagen att marknaden finns och kommer att öka. Kommer trenden, om den blir ihållande, att resultera i det boklösa klassrummet?

Det verkar som om vi nu bevittnar början av “den nya ekonomin” Där författare och akademiker som Jeff jarvis (What Would Google do), Chris Anderson (Wired) och Dan Airely (Predictably Irrational) verkar ha god “koll på” utveckling och trender. Chris Anderson hänvisar till både Jeff Jarvis och Dan Airely i sin senaste bok, Free.

Free – är “gratis” eller “fritt” framtiden?

Så gör jag nu ett uppehåll i min semester. Ska arbeta i fjorton dagar. Andra arbetsdagen efter två veckor från arbete och blogg är det lika gott att komma igång, också med bloggandet.

Just nu pågår runt om i västvärlden diskussioner om dagspressens (icke) framtid. Jeff Jarvis, författaren till What Would Google Do?, har publicerat många tankar om journalistens framtid på sin blogg, The BuzzMachine. Här är Jeff Jarvis “på hemmaplan”, han är journalist till yrket. Google utgör ett av tidningshusens bekymmer. Dagspressen i USA försöker med olika metoder att begränsa Google-sökmotorns aggregering av nyheter. Jeffs ståndpunkt är att man tänker fel hos ägarna av de stora dagstidningarna. Mer och mer uppenbaras att dagstidningarna står inför en ofrånkomlig förändring. Papperstidningen kommer försvinna mycket snart (enligt Jeff)! För omedelbara “nyheter” fungerar, bevisligen, Twitter, craigslist och Facebook mycket bättre.

Chris Anderson, chefredaktör för tidningen Wired, har i sin senaste bok “Free: The Future of a Radical Price” utvecklat tankegångarna om den nya “gratis/dela med sig”-marknaden från sin förra bok The Long Tail – Why the Future of Business Is Selling Less of More. I Chris “egen” tidning Wired, kan du läsa en introduktion till de centrala delarna i Free: The Future of a Radical Price.

Chris Andersons resonemang går ut på följande: Genom att produktions- och distributionskostnaden för tjänster och produkter sjunker till nära noll och intet, genom Webb 2.0, kan företag skänka bort produkter och tjänster. Vad man tjänar pengar på blir dels annonsering från andra företag på den egna hemsidan (se på Google exvis.), dels på tilläggsprodukter och tjänster, “premium” versioner av grundprodukten/tjänsten. iTunes är gratis, men för att kunna utnyttja tjänsten fullt ut krävs en iPod eller iPhone. Google har på företagets Public Policy Blog tagit upp Chris Andersons resonemang. I det här fallet hur “gratis”-tjänster förhåller sig till anti-trust lagstiftningen i USA.

Chris Andersons slutledningar står givetvis inte emotsagda. På Squidoo, en aggregeringssajt för hemsidor (se här ett exempel på nya “gratis”-tjänster!) finns samlat olika debattörer i fråga om Free: The Future of a Radical Price. Malcom Gladwell på den anrika tidningen The New Yorker tillhör en av de främsta kritikerna av Chris Anderson och “gratis/dela med oss” framtiden.

Chris Andersons bok Free: The Future of a Radical Price går att ladda hem gratis, om du bor i USA. För den som vill äga en tryckt version måste köpa den från Amazon eller bokhandel. Boken finns också i en talboksversion som är gratis. Men, vill du ha den förkortade versionen, måste den köpas (en premium version). Du får då dessutom den förkortade, tryckta upplagan, på köpet (premium)! I det här sammanhanget passar beteendeekonomen Dan Airelys forskning in. Han har undersökt skillnaden i valet av choklad om båda produkterna har närliggande pris, respektive om en är gratis! Resultatet: I första fallet var valen ganska jämnbördiga. Men om den ena produkten var gratis valde de flesta försökspersoner just den! Trots att priset på den andra tillverkarens choklad var högst symboliskt! Jag rekommenderar dig att lyssna till Dan Airelys korta samtal med andra forskare som han publicerar som podcasting på Arming the Donkeys.

Att fullt ut leva som han lär lyckas inte Chris Anderson. Hans nya bok Free: The Future of a Radical Price går inte att ladda ner gratis om du befinner dig i andra länder än USA! Beroende på just förlagsrättigheter! Dock om Pirate Bay-debatten vägs in i hur exempelvis Google och Apple agerar håller något på att hända. Lärosäten kommer inte att stå opåverkade. Föreläsningar från universitet i USA och England finns idag tillgängliga på iTunesU. För att gå en kurs och få ut betyg måste du dock betala. Betyget är en Premium-tjänst, för att använda Chris Andersons begrepp.

Det här var några “gratis/dela med mig”-tankar i tisdagen

iPhone för videoproduktion

Nu har det kommit, tillbehöret som förvandlar din iPhone till en kompetent videokamera! Se videon! Kanske lite väl mycket “Overkill” ifråga om teknisk lösning. Men ändå!

Här finns, mig veterligt, den första musikvideon Technologic Overkill producerad med en iPhone. Enkel, repeterande, “Kraftwerk Sound a Like”-musik, men lite kul ändå. Gruppen som skapat låten kallar sig XFYA.

Intressant för mig som gammal filmare är att följa hur produktionsutrustningen för rörlig bild med ljud blir allt mindre och enklare. Men ger ett bra resultat. Dessutom att det genom You Tube, Vimeo mfl. plattformar blir allt enklare att distribuera produktionerna.

I Richard Bransons senaste Pitch TV Episode 2, finns en filmproducent, Caroline Spencer, som söker investerare till en filmproduktion Webcam City om “Jet Set”-livet i London inför olympiaden 2012. Producenten lovar god utdelning på investerade pengar plus och det här är nytt och helt i linje med WWGD, investeraren kan få delta i en filmroll!

Sommarhälsningar