Category Archives: Ledarskap

Upphovsmannarätt, nyttjanderätt, läraren och lärosäte.

Under mina tre dagar i Falun träffade jag rektor Marita Hilliges (fd. prorektor vid Högskolan Halmstad) vid åtskilliga tillfällen. Vi ett av dessa möten ställde jag frågan hur Högskolan Dalarna tacklat den sedan (alltför) länge pågående diskussionen om lärosätets nyttjanderätt till lärares kurser och lärobjekt. Det svar jag fick var inte i linje med mina förhoppningar. Högskolan Dalarna, liksom en del andra lärosäten har skrivit och antagit en policy i fråga om nyttjanderätten. Den policyn fastställer att arbetsgivaren/högskolan äger nyttjanderätt till lärares undervisningsmaterial för i princip ”evig tid”! Huruvida nyttjanderätten var “exklusiv” och eventuella implikationer av det ordet i en policy har ingen tydligen reflekterat över.

En policy anser jag vara en för ”lös” form för en princip som så genomgripande påverkar lärares egen nyttjanderätt av sina egna alster. Jag är bestämt förespråkare för skrivna avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare i den här frågan. Ett avtal är en överenskommelse mellan jämställda parter. Inte ett direktiv  (läs: policy) från en verksamhetsledning. Eftersom jag har tillbringat över 30 år i film- och videobranschen som filmproducent är för mig ett avtal det självklara dokumentet som reglerar förhållandet ”upphovsperson/producent – beställare”. Upphovsrätten ligger alltid fast förankrad hos den som skapat verket. Men nyttjanderätten är transfererbar och det ställer till problem. Om parterna inte reglerar nyttjanderätten i ett avtal.

För en filmare reglerar avtalet allt från ersättning, kopieringsrutiner, antal kopior till rent av antal visningar. När det gäller nyttjanderätt lärare – lärosäte har diskussionen, enligt min uppfattning, blivit onödigt infekterad. Dessvärre bedömer jag att avsaknad av avtal fördröjt en nödvändig förändring och anpassning av pedagogik och didaktik till de nya kommunikationsformer vi fått under 2000-talet. Min uppfattning är att ett enkelt avtal kan lösa de inlåsningar som finns. Jag förespråkar ett avtal som reglerar hur länge ett lärosäte ska få disponera en lärares kursmaterial. Det är inte rimligt att lärosätet har nyttjanderätten till en lärares kursmaterial ”för evigt”. Å andra sidan är det rimligt att lärosätet ska ha nyttjanderätt en rimlig tid efter det att upphovspersonen lämnat lärosätet i fråga. En exklusiv nyttjanderätt även under begränsad tid obstruerar också möjligheten att skapa ett fritt utbyte av lärobjekt lärare mellan. Som det nu är “uppfinner varje lärare hjulet på nytt”. Det borde rimligen vara rationellt och mer praktiskt om lärare “bytte lärobjekt med varandra”.

Min uppfattning är att det är rimligt om lärosätet har (exklusiv) nyttjanderätt under ett till två år efter anställning upphört. Under tillsvidare anställning har lärosätet den (exklusiva) nyttjanderätten. Enkelt och bör kunna accepteras av båda parter.

Ett alternativ som jag hellre ser är att ett lärosätes ledning vågar vara så radikal och modern i sitt tänkande att de skriver en policy där lärosätet förutsätter att lärare producerar allt sitt material under Creative Commons-licens samt erbjuder sitt material som en Open Educational Resource. Det skulle göra ett avtal i stora delar överflödigt. Jag hoppas även att lärare ska vara så öppna för informations- och kunskapssamhället att de accepterar en ”öppen värld” med ett fritt flöde av information och kunskap. Vi lever idag i en värld som alltmer innehåller tjänster och produkter som är “Free” och i vissa fall rent av “Gratis” (en klassisk text om “bytessamhället” finns i Chris Andersons “Free – the Future of a Radical Prize“).

Idag har vissa företag kommit så långt att det erbjuder sina patent fritt samt att de söker fri samverkan med andra företag och forskare för satt utveckla sina egna produkter. Företagen anser att patent ger onödiga inlåsningseffekter som hindrar utveckling och tillämpning av forsknings resultat. Läkemedelstillverkaren Eli Lilly tillhör gruppen radikala företag som med åren öppnat sin forskning. Lillys utveckling mot öppenhet har varit föremål för en artklar (PDMA Visions Insights into Innovation , March 2010 No 1, “The story of Eli Lilly’s open innovation journey—how one company developed a mature model”) och bokkapitel.

En annan, stor “stötesten” är ett plågsamma faktum att det inte finns några tilltalande incitament för lärare att använda ny teknik, utveckla pedagogiken och använda ny IKT. I dessa ekonomiskt kärva tider är monetär uppskattning (troligen) otänkbar. Men på något sätt måste pedagogisk skicklighet och öppenhet för nya metoder och teknik premieras. Frågan är hur, i form av “en praktisk, pedagogisk, portfölj kanske”? Något som i all fall kan ge ett utfall i form av snabbare karriär. Först när det här infrias kan vi hoppas på en större benägenhet hos lärare att prova nya metoder och teknik.

Sociala medier och ny litteratur

Jag har under våren och sommaren läst in, nej egentligen lyssnat in, lite litteratur om internet i allmänhet och sociala media i synnerhet. Eftersom jag har långa transporttider till och från Högskolan Halmstad (2 hr) fördriver jag de dagliga transporterna med att lyssna till audioböcker. Mina ljudböcker köper jag via iTunes och Audible.com. De böcker jag köper sorteras med automatik in i mitt iTunes bibliotek av musik, föreläsningar, podcasting och ljudböcker. Praktiskt, tillgängligt och enkelt. Därför håller jag mig till Apple.

Bokomslag

Steven Levy, In the Plex

Upptäckte i våras att viss litteratur om web 2.0 nu börjat dyka upp. Jag fann den rykande färska “In the Plex – How Google Thinks, Works and Shapes our Lives”  av Steven Levy (publicerad 2011-05-12). Boken belyser Google och dess upphovsmän Larry Page och Sergey Brin. In the Plex fokuserar på ledarskapet i den i dag världsomspännande koncernen Google. En verksamhet som tog sin början i ett studentrum, flyttade till Stanford universitetet för att senare flytta till en lägenhet och eget kontor. Känns som en dramturgiskt korrekt “framgångssaga” från USA. Som förväntat hade de två upphovsmännen svårt få omvärlden att tro på affärsidén – att söka adresser till aktörer på internet. Ingen på Stanford trodde på idén, men deras första sökmotor BackRub fick universitetets nätverk att bryta samman av belastningen när omvärlden ville utforska internet. Det som fick fart på verksamheten var faktiskt ett par välsituerade privatpersoner i Stanford som helt enkelt skänkte de två datanördarna Larry och Sergey ett ringa startkapital. Med ett magert startkapital byggde de två upp verksamheten genom att  köpa utrangerade datorer som de kunde använda som servrar till sökmotorn. Den stora “företagshemligheten” ligger inte i hårdvaran utan i mjukvaran, sökmotorn. Hur den sökte av nätet var för sin tid unikt.

Google, som företag, har skapat en speciell kultur som författaren till In the Plex, Steven Levy, förklarar med att båda grundarna är Montessoriskolade! Genom Montessoripedagogiken har Larry och Sergey tillägnat sig ett ifrågasättande förhållningssätt samt målmedvetenheten att genomföra det de tror på, oberoende av omvärldens attityd och regelverk. Boken analyserar och värderar hur ledarskapet hos Google bedrivs. Det slår mig vid lyssningen att  Google är en av de verkligt udda företagen när det gäller anställning, personalpolitik och struktur. In the Plex gavs ut tidigt i år och redan kan den senaste tidens utveckling ha förändrat Steve Levys slutsatser. I och med att Google lagt ett bud på Motorolas mobiltelefonverksamhet, för att (troligtvis) komma åt patent, har företagets “Don´t be evil” kultur fått sig ytterligare en törn. Från öppenhet mot en allt större slutenhet. Trots Mototrolaköpet upplever jag Google som det till informationssamhället mest anpassade jämfört med Apple och Microsoft. Där Microsoft är ett företag vars struktur tillhör 1900-talets industrisamhälle och Apple placeras någonstans mitt emellan – ett transcenderande företag. Undervisar du i ledarskap och/eller entreprenörskap föreslår jag att du studerar den här boken. Den har goda idéer att förmedla. Exempelvis att alla medarbetare ska ha tid att utveckla sig själva och sina egna idéer på arbetstid (20% av arbetstiden). Jobbet ska vara roligt, stimulerande och utvecklande. Baksidan av strukturen och kulturen på Google, om jag får tro Steven Levy, är att verksamheten blir fragmenterad. Det märks genom att Google tar fram olika produkter och tjänster oberoende av varandra. Företaget missar synergieffekter! Paradexempel på misslyckade produkter/tjänster är Google Wave som ytterligt få kunde förstå (inklusive undertecknad) hur det skulle användas. Motsatsen till den här “fria” kulturen och ledarskapet är Apple. Där Steve Jobs med järnhand styr så att produkter och tjänster i största möjliga utsträckning stödjer och nyttjar varandra (Carmine Gallo, “Innovation Secrets of Steve Jobs“).

Bokomslag

Gary Vaynerchuk, The Thank You Economy

Den andra boken är inte lika färsk som In the Plex. Det är “The Thank You Economy” av Gary Vaynerchuk (publicerad 2011-01-20). Om In the Plex handlar om förtagsstruktur och ledarskap handlar Gary Vaynerchuks bok om hur han själv  byggt upp sin vinhandel, Wine Library, en näthandel, genom att använda sig av sociala medier på ett klokt sätt som stödjer verksamheten. Tyngdpunkten ligger på hur sociala medier kan och ska användas av företag och organisationer. Just den här delen har relevans även för oss som arbetar på lärosäten. Informationsavdelningar såväl som ledningarna vid våra lärosäten, men även myndigheter, borde noga läsa och begrunda den här boken. Jag ser boken som en av de centrala bidragen till hur sociala medier fungerar.

Ett genomgående fel företag gör när de utnyttjar socialt media är att marknadsavdelningarna ägnar sig åt marknadsföring. Helt fel! Resulterar i bästa fall i bortkastad tid att författa inläggen. Vad Gary Vaynerchuk fastslår, med stort eftertryck, är att sociala medier är en “1 on 1” kommunikation (möjligen också en B to B kommunikation). En till en kommunikation mellan individer och företag. Det har ingenting med marknadsföring att göra! På sociala plattformar som Facebook, Twitter, Google+ och liknande fora handlar det om att individer samtalar med individer. Som jag läser och tolkar Vaynerchuck skulle ett lärosäte som vill verka på socialt media agera så här; I antagningsbrevet som skrivs på ett personligt sätt informeras om att på exempelvis Twitter, Facebook eller Google+ finns möjlighet att kommunicera studenter i programmet/kursen. En grupp eller Hashtag finns redan för programmet eller kursen. Därefter hålls den sociala plattformen under uppsikt. Så fort en synpunkt, klagomål eller fråga som rör lärosätet dyker upp går verksamhetsansvarig in (huvudlärare eller administratör) och deltar i diskussionen. Men på ett sätt som inte är myndighetsutövande (!) utan ett samtal individ till individ. Det må kännas ovant, men är en effektiv metod om jag ska tro författaren till “The Thank You Economy”. Om problem, klagomål, synpunkter snabbt kan redas ut, tas hänsyn till eller bidra till verksamhetens utveckling, då har socialt media fungerat på rätt sätt och fyllt sin egentliga funktion.

Den här synen på sociala medier står i motsats till att lärosäten är myndigheter och ägnar sig åt myndighetsutövande. Att vara personlig och individanpassad finns inte “på kartan”. Alla ska behandlas lika och på så sätt ska verksamheten bli “transparent”.  Personligen är jag djupt skeptisk till den här “svenska” attityden. Å andra sidan har jag en känsla av att skandinaviska studenter i allmänhet och svenska i synnerhet, (ännu) inte agerar som i USA. Där kan en individ med socialt media skapa en stormvåg mot ett företag eller en verksamhet. Datortillverkaren Dell vet vad som kan hända. “Dell Hell” höll på att bli slutet för Dell.  Kritiken rörde den undermåliga service och produkter som Dell erbjöd sina kunder. Ett snabbt agerande på sociala medier lyckades vända attityden mot företaget. Resulterade i att Dell byggde om serviceorganisationen och höjde kvalitén på produkterna. Så lyckades Dell rida ut stormen och bli en av datormarknadens största aktörer. I Sverige är det svårt att skapa liknande stormvåg. Våra “memer” förutsätter att det finns en myndighet som “skipar rättvisa”. Dock, det mesta tyder på att vi går från kollektiva lösningar mot genomgripande individualisering. Sociala medier är individanpassade! Därför tillhör de framtiden.

Bokomslag

Jeff Jarvis, Public Parts

Jag väntar nu ivrigt på att Jeff Jarvis (författare till What Would Google Do?), ska släppa sin nya bok “Public Parts“. Den boken handlar om det privata och offentliga – industrisamhället och informationssamhället. Informationssamhället driver fram ett helt nytt förhållningssätt till “det privata”. Genom sociala medier blir det vi idag anser vara privatliv offentligt och det är måhända ingen nackdel. Tvärt om, det är en utveckling mot öppen kommunikation som gör samhället, de facto, “transparent”! Jag hoppas kunna locka Jeff Jarvis som Key-Note Speaker till konferensen NU 2012, den 17 till 19 oktober i Göteborg.

Se trailer video – How Sharing in the Digital Age Improves the Way We Work and Live