Monthly Archives: July 2011

Studenter om studier på distans – en rapport från Karlstad Universitet

Jag har under många år efterlyst kvantitativa studier rörande, främst, distansstudenter jämförda mot campusstudenter. Nu har det kommit en första rapport, i en serie, från Karlstad Universitet. ”Studenter om studier på distans, resultatet av 1 616 studentenkäter utförda 2007 till 2010”, sammanställda, redovisade och analyserade av Lars Haglund och Lena E Johansson vid Karlstad Universitet, Karlstad University Studies 2011:19.

Jag är tacksam för att det publiceras några rapporter av den här arten alls. Även om jag kan vara ”grinig” och notera att de programutbildningar som valts har enligt min privata empiri höggradigt motiverade studenter generellt. Det är främst vårdutbildningar som studerats. Å andra sidan kan invändas att det är i dessa ämnesområden Karlstad Universitet driver programutbildningar på distans. Svarsfrekvensen varierar, som förväntat, högst avsevärt, men det redovisas som många andra punkter i den, som jag ser det, gedigna rapporten. En annan intressant del av rapporten är att den också inkluderar lärcentrum och hur studenterna upplever och bedömer den verksamheten.

Det går alltid att invända ”att som man frågar får man svar”. Förvisso kan jag ha synpunkter på en hel del frågeformuleringar och varför frågan överhuvud ställts. Men som helhet är jag mycket tacksam för att rapporten realiserats. Den innehåller dessutom all information som behövs för att andra lärosäten i vårt land ska kunna sätta upp liknande enkäter och så småningom kan vi få en databas över hur studenter upplever och genomför distans- jämförda mot campusutbildningar i samma ämne och program eller kurs. Intressant är att se hur studenter som har erfarenhet av båda former av utbildningar jämför de båda förmedlingsformerna. Den uppdelningen gör dock inte den här rapporten.

De slutsatser författarna drar ur enkäterna är i stora drag de samma som står att läsa i de få enkäter som genomförts från sena 1900-talet och framåt! Jag får återigen sanningen att distansutbildningar är mer informationskrävande redan från ansökningsskedet, inför valet av kurs eller program. Det behövs mer detaljerad information. Viktigt för den sökande är att understryka om det förekommer obligatoriska möten vid lärosätet, hur många möten det är under programmet/kursen, plus om det finns övernattingsmöjligheter till rimlig kostnad vid lärosätet. Självklarheter, men pinsamt ofta missas de här punkterna av våra lärosäten.

Intressant är den generella slutsatsen man drar i rapporten att distansstudenten är mer nöjd än campus kollegan! Vilka faktorer kan spela in? Är läraren vid distansutbildningen mer engagerad, bättre än campuskollegan? Eller är det så att den lärare som undervisar både på distans och campus upplevs som skickligare av distansstudenten eftersom den utbildningsformen befolkas av äldre, yrkesarbetande, ofta kvinnor med hemmavarande barn? Med andra erfarenheter och förväntningar än campusstudenten? Det är dock en helt annan undersökning. Men nog så viktig.

Jag hoppas att andra lärosäten genomför liknande enkäter under kommande år och att en sammanställd analys och rapport görs som inbegriper hela riket. Inte för att ett enskilt lärosäte ska kunna framstå som ”bäst”, utan för att se om vi har skillnader i resultat relaterat till arbetssätt. Dels hur ”nöjd” studenten är, dels hur god genomströmningen varit i de undersökta programmen och kurserna. Är genomströmningen generellt dålig på distansutbildningar? Skiljer sig ämnesområden åt? Bidrar lärcentrumförläggning till bättre genomströmmning? I sin förlängning väcks frågor som; När vi examinerar studenterna förfar vi på samma sätt med campus- som med distansstudenten? Blir resultatet bättre för distanstudenten om vi använder oss av en helt annan pedagogik och didaktik jämfört med campus? Det finns ändlöst mycket mer att studera!

Google+ – Don´t be evil – nu med videokommunikation

Så har, under viss medial uppståndelse, åtminstone i ”nörd”-kretsar, Google+ introducerats och inbjudna håller just nu på, när jag skriver dessa rader, att utforska vad den här utvecklade formen av social kontakt och samverkan kan användas till. Egentligen  handlar det ”bara” om att deltagare kan kommunicera med bild och ljud synkront över webben. Ingen revolutionerande nyhet! Men så fort Lawrence E. Page och Sergey Brin (skaparna av Google) gör någonting, väcker det uppmärksamhet. Personligen  har jag väntat på någon form av video-/ljudkommunikation i realtid alltsedan Google köpte svenska webbkonferenssystemet Marratech.

Jag blev inbjuden till att delta i användningen av Google+, Beta-versionen. Men när jag skulle utnyttja inbjudan var kvoten av ”testare” redan fylld! Jag fick vänta. Under väntan tittade jag på ”teknik-webb-informatören och Net Casting pionjären” Le Laportes Twig-sändning den 29 juni  ”Inside Google+”. I den sändningen deltog professorn i journalistik och författaren till ”What Would Google Do?”, Jeff Jarvis, samt teknikinformatören, bloggaren från smarterware.org, Gina Trapani. Ansvarig för produktutveckling av Google+ Bradley Horowitz samt Vic Gundotra också från Google hade båda lockats att delta i sändningen en kort stund av ingen mindre än Jeff Jarvis. Dessutom fanns en hel del andra deltagare uppkopplade i Google+ som var och en kopplades in under sändningen.

Vic Gundotra berättade om bakgrunden för utvecklingen av Google+. Drivkraften var det upplevda behovet av att deltagarna på Google har ett behov av att kunna ”se” varandra. Inte bara kommunicera med textmeddelanden och chatt. Redan tidigt i sändningen visade det sig att Google+ lider av samma bandbreddsproblem som Adobe Connect (förväntat eftersom båda systemen bygger på internetkommunikation). Ljudet är hackigt och stundtals omöjligt att höra. Det som Vic Gundotra påstod skiljer Google+ från övriga system är att medlemmar i Google-familjen kan skapa sina egna ”Kretsar” med de deltagare som är aktiva på Google. Deltagar i dina ”kretsar” kan du bjuda in till ”Hangouts”, skapa gruppvideoplatser. Platser dit du bjuder in vänner, släkt, intressanta personer du följer, att delta med bild och ljud i realtid. Finessen med ”kretsar” är att bara de personer jag har i en krets kan se och höra vad som pågår där. Google+ erbjuder alltså en mer ”privat” kommunikation än konkurrerande system. På en ”Hang Out” kan jag lägga in samtliga medlemmar i alla mina kretsar om jag så önskar. Där kan ett mer eller mindre ”publikt” samtal pågå. I övrigt finns ”flöde”, en plats där jag, som på Facebook, kan skriva in mina tankar, tips, vad jag gör osv. samt se vad alla som jag har i mina kretsar skriver, givetvis. Direkta textmeddelanden kan även sändas ”privat” till specifik deltagare i någon av mina ”kretsar”.

Frågan är hur jag kan bjuda in icke medlemmar på Google för att delta i en ”krets” eller bara delta i en ”Hang Out”. Går det att ”migrera” exempelvis en person jag följer på Twitter till Google+? I sin förlängning hamnar den här frågan i paketet ”kan jag använda Google+ i undervisning?”. Jeff Jarvis hoppas att så ska bli fallet. Men i den här ”Beta”-provversionen av Google+ finns restriktioner för hur jag på ett enkelt sätt ska kunna ”migrera/associera” andra personer till mina ”kretsar”. Alla måste vara Google-registrerade i dagsläget. Bekymret och hindret för användning inom utbildningssektorn, som jag ser det, är bristen på tillgänglighet, användbarhet och enkelhet i Google+. För även om jag med en ”enkel drag och släpp”-rörelse kan addera deltagare i mina ”kretsar” så stannar enkelheten där, inom Googlesfären! Dessutom saknas just nu någon form av enkel koppling till Google Docs. En koppling som jag ser som ett absolut krav för en framtid inom utbildningssektorn för Google+. Men, redan har en lärplattformsaktör meddelat att företaget kommer att integrera Google+. Det är Desire to Learn som i sin Learning Suite 9.4 kommer att erbjuda en länk till Google+. Notera – en länk, inte en integration av Google+! Som jag ser Google+ just nu, är plattformen som ”Facebook”, men med bild och ljud, när jag så önskar. Varken mer eller mindre. Jo, jag kan hålla gruppmöten. Men saknar möjlighet att dela dokument, förmedla en PP-presentation eller en video. Kort sagt, Adobe Connect 8 är alltjämt ett av de självklara valen för utbildning, som jag ser det. Elluminate (som numera är en del av Blackboard) och Citrix Go to Meeting är andra bra webkonferensval.

Självfallet har Mark Zuckerbergs Facebook svarat på Google-attacken mot den egna sociala plattformen och introducerar en ”Skype”-integration i Facebook. Facebooks Skypeversion kommer att dölja sig i den nu designmässigt omarbetade chatt-rutan. Där kommer, i den övre listen, att finnas en videokameraikon. Klicka på den och ett Javascript laddas ner och du kan koppla upp dig mot den person du chattar med. Förutsatt att den personen har webkamera och mikrofon. Men det kravet gäller samtliga webkommunikationssystem med bild och ljud. I Facebook lösningen contra Google+ ligger en enkelhet i handhavandet. Finessen är att du via Facebooks användarlista i chatt snabbt kan upprätta en uppkoppling öga mot öga. Gruppchatten är dock inte användbar hos Facebook. Där har Google+ ett övertag – ännu. Vi kan bara spekulera i vad Microsofts uppköp av Skype kommer att innebära för Facebook. Fördelen med Skypes integration i Facebook är uppenbar. Genom samverkan med Facebook får företaget tillgång till en gigantisk mängd potentiella nyttjare. Redan nu finns Facebooks sökresultat i Bing – Microsofts webläsare. Ett tecken i tiden på ett närmande Facebook – Microsoft? Dock är min uppfattning av Bing att det är en ”patetisk” webläsare, åtminstone i svensk tappning. Google Chrome är en fullständigt överlägsen webläsare enligt min mening och erfarenhet. Den fungerar som en bra aggregeringsplattform och jag kommer direkt, med ett enda klick, in i Google+. Jag når även mina bloggar, som jag har i Blogger (Googles bloggmall), direkt via inloggning en enda gång i Chrome. Förutom alla andra associerbara sajter som jag laddat in i Chrome.

Jag bedömer att båda webvideosystemen, som de är utformade idag, inget har att tillföra utbildningssektorn. Mer än att de är gratis! Och gratis är förvisso gott, även om tillgänglighet, användbarhet och enkelhet är gravt begränsad. Jag är starkt skeptisk till både Google+ och Facebook Skype inom utbildningssektorn.

Vill du veta mer om Google rekommenderar jag Steven Levys nya bok ”In the Plex – How Google thinks, works and shapes our lives”.  Av Levys bok framgår att Googles företagsstruktur är fragmentiserad. Företaget har svårt att skapa synergieffekter mellan olika produkter som man redan har och som tas fram. Varje projektgrupp jobbar för sig. Resultatet blir fragmentisering och produkter som i stort bara passar ”nördar”. Personer som ser det som en utmaning i att försöka ”förstå” och använda en produkt. Ett exempel är fiaskot Google Wave som ytterst få förstod sig på. Jag lyckades aldrig använda den plattformen. Här skiljer sig Google dramatiskt från Apple och Steve Jobs ledord – användbarhet, enkelhet och tillgänglighet.

Om fusk och kontraproduktiva incitament

Mitt i högsommar och semester dyker det upp en och annan intressant artikel i några av de bloggar jag följer. En bloggare jag uppskattar och vars (hitintills) två böcker jag slukat med stor behålling är professorn i psykologi och beteende ekonomi vid Duke University, Durham, North Carolina,USA, Dan Airely. Hans forskning och artiklar är ofta mycket intressanta eftersom de tillför helt andra slutledningar än vad som är “konventionen” i vår akademiska diskurs. Dan Airely ifrågasätter våra vanligaste “memer“. Givetvis i förhoppningen att kunna generera nya, livskraftiga “memer”. Eftersom jag alltid är skeptisk till “vedertagna sanningar”  följer jag med intresse Dan Airelys verksamhet i USA.

I sin blogg har Dan nu publicerat en intressant och tankeväckande text, “Teachers cheating and incentives” om fusk och om hur incitament för lärare kan få motsatt verkan mot det tänkta och förväntade. Dan utgår från en berättelse från ev VD vid ett företag där man fick ett kontraproduktivt resultat genom att fokusera alltför hårt på prestationer och belöningar i samband med dessa. Dan har tidigare påpekat att exempelvis höga bonusar för chefer inte alls leder till bättre resultat för företaget på sikt. Utan har ofta motsatt effekt. De som får sina bonusar fokuserar mer på att få ännu högre bonus än på den verksamhet man är satt att driva. Egen vinning är dessvärre inte lika med framgång för verksamheten! I det här fallet insåg medarbetarna snabbt vad som skulle utgöra måttstockar för prestationen så man satsade på dessa områden. Till förfång för verksamheten i stort. Just det här fenomenet känns alltför väl igen inom utbildningssektorn när man mäter uppnådda prestationer med centrala prov. Hur ofta “stjäls” inte proven och alltför ofta tränas studenterna/eleverna på hur man ska lösa de specifika provsvaren. Helt enkelt eftersom det blir en “tävling” där det gäller för enskild elev/student, lärare, skola och lärosäte att bli ha flest elever/studenter som “bäst”  löser de specifika proven. Om så elevens/studentens resultat kopplas till fördelar för den enskilda läraren, ja då har vi öppnat “Pandoras ask“.

I sin förlängning finns också det ökande fusket som tycks öka i samband med att informationen på internet blir allt mer allomfattande. Eller är det bara ett resultat av att vi skaffat allt bättre instrument för att avslöja kopieringar av textmassa? Hur som, i Dan Airelys artikel finns en kommentar från en “MisChef” som länkar till en annan intressant bloggartikel. En artikel som är borttagen från dess orginalplats, men som finns kvar i Googles allomfattande arkiv plus som vidarepost i aggregeringsbloggen “The Best Article Every Day“. I det här fallet bedömer jag nyttan av att texten finns kvar som ovärdelig eftersom innehållet verkligen är något som vi alla måste ta ställning till. Ibland är det en fördel om en publicering på webben är “för evigt”! Artikeln från bloggen Behind the enemy lines av Panos Iperiotis, Associate Professor vid Stern School of Business, New York University, innehåller en tänkvärd artikel, “Why I will never pursue cheating again“, från en lärare (Panos Iperiotis) som dels drabbats av upptäckten att studenterna i allt större utsträckning “fuskar”. De kopierar stora textmassor och redovisar inte källan man tagit texten från. Till detta kommer att lärare med få fuskare belönas ekonomiskt på Universitetet ifråga. Innebär att förutom problemet med “fuskare” drabbades dessutom den läraren med att löneutvecklingen stoppades. Han presterade dåligt, hade många fuskare! Men han avslöjade många “fuskare” vilket var ett annat mål, dock utan ekonomiskt incitament. Stämmer till eftertanke!

Här har alltså ett eknomiskt incitament återigen varit kontraproduktivt! Men artikeln hos Dan Airely likt den av författaren Panos Iperiotis nedtagna artikeln pekar på ett fenomen som är mer omfattande, är aggregering av kunskap akademiskt rumsrent. Det är väl så att eget skapande, originalitet är bättre än att hitta och förmedla väsentlig kunskap? Eller? Är forskning att samla relevant information och bara redovisa den? Eller måste det till ett sammanfattande arbete av texterna? Industrin behöver i allt större utsträckning kunniga “sorterare och förmedlare av relevant information från webben”. Som jag ser det måste vi tänka om när det gäller “fusket” annars kommer den polisiära delen av lärarens arbete att ta överhanden. För som Michael Heller i “The Gridlock Economy” framför är samverkan och nätverkande nödvändigt för företag att blomstra i 2000-talets informationssamhälle. Slutsatsen för mig blir att de som samlar “bästa” informationen är nödvändiga för samhället. Att gå från ett industrisamhälle till ett informations dito kräver stora ansträngingar för att skaffa oss nya memer som har större överlevnadskraft i den “underbara nya tid” vi lever i. Tyvärr hänger inte utbildningssektorn med i utvecklingen. Jag upplever, dessvärre, att klyftan bara ökar!

“You cannot solve a problem with the same level of thinking that created it.”
Albert Einstein

 

Framtidens lärande i Nacka

Torsdagen den 19 maj befann jag mig i Stockholm för att tillägna mig nya insikter om ”Framtidens lärande”. En årlig konferens arrangerad av Föreningen Datorn i utbildningen (DiU). Jag har inte besökt den här konferensen tidigare år så det var, kanske, hög tid nu. Även om konferensen riktar sig primärt till lärare inom grund- och gymnasieskolan bedömde jag att innehållet kunde ha relevans även för högre utbildning. Högskolan Halmstad, likt många andra lärosäten, utbildar de lärare som ska verka inom grund- och gymnasieskolan. Jag skulle även ha bevistat konferensen under fredagen, men då deltog jag i att etablera ”Mediagruppen” inom Nätverket för IT i Högre Utbildning (ITHU), en sammanslutning av IT-ansvariga från våra lärosäten och en sista liten flämtande låga från Myndigheten För Nätverk och Samarbete inom Högre Utbildning (NSHU) som nuvarande regering, enligt min mening, lade ner av princip och mot bättre vetande.

I arla morgonstund tog jag mig ut till Nacka Strand och restaurangen Fazer. I samband med konferensen Framtidens Lärande hade Lärarförbundet arrangerat en frukostkonferens med 2010-års Guldäpplevinnare. Guldäpplet är ett lärarstipendium som årligen delas ut till en eller flera lärare som förnyat lärandet med IT-stöd. Speciellt premieras den som både förnyat egen undervisning och verkat för spridning av idéer och erfarenheter till kollegor. Lärarförbundet medverkar i juryn tillsammans med arrangören

Förseminarium Fazer

Stiftelsen Datorn i utbildningen (DiU). Vinnare 2010 var Årsta skola. Nu på morgonen representerad av två unga, entusiastiska och radikala lärare Martin Fernström och Josef Sahlin. Vid deras sida fanns också rektorn vid Stordammsskolan i Uppsala, Gabriella Ekström. Gabriella är fö. också ledamot av Lärarförbundets skolledarförenings styrelse. Det blev en mycket intressant och spännande morgon. Temata för samtalet på morgonen var ”Hur gör man för att utveckla skolan med IT? Hur kan skolan lyfta sina lärare?”. Det var befriande att höra hur både Gabriella Ekström liksom Martin Fernström och Josef Sahlin drivs av sin egen lust att lära och glädje i yrket. Något som innebär att de ”tänker annorlunda” och därför heller inte låter sig begränsas och hindras av regelverk och omvärldens attityder. För som Steve Jobs sägs hålla som ett rättesnöre i Carmine Gallos ”Innovation Secrets of Steve Jobs” ska du aldrig ta hänsyn till vad fokusgrupper vill eftersom deras önskemål bara utgår från den egna erfarenheten. Utan du ska istället agera och verka för det du själv/din grupp visionerar och drömmer om att göra. Tron på dig själv och din egen instinkt är viktig för utveckling. Min högst privata empiri styrker Steve Jobs inställning. Under alla år jag försökt få företag och medborgare att uttrycka vilken utbildning man vill ha får jag bara ett tvärsnitt av de för året mest populära utbildningarna. Ingen nyhet, ingen utveckling, inga framsteg! Eller som Oscar Wilde påstås uttryckt ”Everything popular is wrong”.

Key-Note speaker Simon Lindgren

Torsdagens konferens inleddes av sociologen Simon Lindgren vid Umeå Universitet. En inspirerande och tankegenererande key-note. Speciellt som Simon, för att tydliggöra att våra tidigare erfarenheter samt inlärda, etablerade, memer styr våra värderingar av nya idéer och företeelser, framkastade tankeexperimentet att om vi först haft internet och sedan utvecklat böcker, hur hade vi då bedömt böcker som informations- och åsiktsbärare? Hur ”farliga” hade vi då bedömt böcker? Hur stor hade vi då bedömt risken för att böcker skulle sprida felaktig information. Speciellt med hänsyn till den långa produktions- och distributionstid som böcker har! Vi bör tillägna oss ett skeptiskt förhållingssätt till de etablerade omdömen och värderingar som används gentemot företeelser som ungdomars fildelnings- och piratkultur, remixkulturen och datorspelandet. Vi måste också erkänna att den kollektiva intelligensen spelar en avgörande roll. Ingen kan allt, men alla kan någonting och tillsammans kan vi samla enorma mängder kunskap och erfarenheter. Om allt kan läggas samman och förenas i en strävan mot gemensamma mål, uppstår en kraft som kan spela en roll i såväl sociala som kulturella och politiska sammanhang. Inte minst Twitter, som kommunikationskanal, har och kommer att vara en kraft i sociala, kulturella och politiska sammanhang. ”Wikinomics – How mass collaboration changes everything” av Don Tapscott och Anthony D. Williams är en utmärkt bok att fördjupa sig i om du söker information om och inspiration av hur nätverkssamhället fungerar. Vill du fördjupa dig i tankar om kollektiv intelligens så är, i mitt tycke, James Surowieckis bok ”The Wisdom of Crowds” utmärkt. Det är min korta sammanfattning av vad kulturforskaren Simon Lindgren hade att förmedla.

Dagens andre key-note speaker var Peter Gärdenfors, professor i kognitionspsykologi vid Lunds Universitet. Författare till ”Lusten att förstå – Lärande på människans villkor”. Jag är helt ense med Peter om alla punkter han framhöll när det gäller individens lärande, så det här inslaget var inte fullt så givande för mig personligen. Lusten att lära är en viktig faktor. Lusten uppstår ofta från ett behov hos individen. Ett behov av information för att orientera sig i tillvarons upplevda kaos. Peter framförde att det finns ett dolt regelsystem som går ut på att alla elever ska följa samma läroplan, använda samma läromedel, göra samma saker och bedömas på samma sätt. Inte minst vår utbildningsminister är en ivrig förespråkare för detta förhållningssätt, denna ”mem”. Alla ska också sitta still, vara tysta och koncentrera sig. Märkligt nog, påpekade Peter Gärdenfors, finns det ingen som helst empirisk forskning som kan visa att detta främjar elevernas lärande. Tvärtom är det många som kan påvisa att elevernas motivation minskar, och lärarna måste alltför ofta arbeta i motvind för att lyckas med sitt uppdrag. För att återkoppla till dagens frukostseminarium så är båda ”Guldäpplevinnarna” tydliga bevis för denna Peter Gärdenfors förmedlade ”sanning”. Martin Fernström, Josef Sahlin och Gabriella Ekström har varit lyckosamma i sin vardag genom att inte slaviskt följa övergripande förhållningsregler som finns i en läroplan Eller att bedöma allt på samma sätt, att kräva av eleverna att de ska sitta still och vara tysta för att koncentrerar sig. Eller som den amerikanske psykologen Jerome Bruner ”The Culture of Education”, som Gärdenfors refererar till och bygger sina resonemang på) menar att människan har en inbyggd vilja att lära och förstå omvärlden. Tre faktorer motiverar:

  1. Nyfikenhet. Finns med oss från födseln och är bästa grunden att bygga vidare på.
  2. Känslan av kompetens och kontroll över situationen. Skapa ordning ur kaos.
  3. Ömsesidighet. Vi gillar att göra saker och lösa problem tillsammans.

Datorspelsindustrin är duktig på att utnyttja ovan tre faktorer. Det borde också skolan vara, sammanfattade Gärdenfors. Även om det är trevligt att träffa någon som marknadsför samma uppfattning som jag själv, så är det att ”slå in öppna dörrar”. Misstänker att så också var fallet för det flesta besökare. Vi blir stärkta i våra egna ”memer” och tvingas inte att tänka annorlunda/nytt dvs. utvecklas.

Under dagen hölls ett otal parallella sessioner. Jag besökte två. Tyvärr blir det lätt kaotiskt när massor av parallella sessioner hålls i samma gigantiska lokal som key-note talen och där lunchen serverades. Till detta ska läggas nära 1400 deltagare som irrar omkring för att, likt undertecknad, hitta ”sin” sessions avbalkning. Inte blir saken bättre av att man lånade ut iPads till de som föranmält intresse i en av de passager som fanns i lokalen. Jag började med att knuffa mig från till iPad utlåningen. Jag hade i god tid förbokat en iPad. Nu blev lånet delvis en besvikelse. Eftersom det var ett lån, en god idé för att få många att prova på, var jag (av förståeliga skäl) inte ”administratör” för den iPad jag lånade. Det begränsade tyvärr användbarheten. Jag kunde inte ladda hem de Twitter-plattformar som jag använder mig av. Alltså kunde jag bar följa men inte aktivt delta i oilka internetverksamheter som Twitter, Facebook, Picasa eller Flickr (för att ladda upp bilder) och liknande. Det blev bara en ”halv” upplevelse. Bra initiativ, sämre utfört. Lunchen fungerade förvånande smidigt! Arrangören har uppenbarligen erfarenhet av stora ”gående bords”-konferenser. Under lunchen kom jag i samspråk med en politiker, skolnämnden, från Umeå. Vi hade ett trevligt samtal eftersom vi båda hade samma grundsyn på lärande. Återigen, förstärkning av mina egna ”memer”.

Jag besökte bara ett par parallella sessioner. Båda gav mig ganska litet. Tyvärr. Slutsatsen för dagen gav mig dock en obehaglig känsla av att avståndet mellan Högskolan och verkligheten ökar oroväckande snabbt. Speciellt oroar mig lärarutbildningarna där studenterna inte tillägnar sig ett naturligt förhållande till datorer. Verkligt besvärande är att blott ett fåtal lärare vid lärareutbildningarna använder datorer som ett hjälpmedel i vardagen. Alla lärare borde använda datorer i den dagliga gärningen och ge studenterna uppgifter där de ska använda allehanda kommunikations- och informationsinsamlingsmedier. Det gäller för samtliga ämnesområden! Inte blott i IKT-kursen! Tyvärr fick jag inte tid att delta i ett ”förseminarium” på tema ”Vad händer när eleverna får tillgång till Internet och IT i skolarbetet?” på Globala Gymnasiet, Hornsgatan, Stockholm den 18 maj. Seminariet hade spännande deltagare och temat är höggradigt intressant, i alla fall för mig. Ett referat från seminariet finns att läsa på Skolverkets omvärldsblogg.

Under den solstrålande fredagen satt jag i möte med kollegor från andra lärosäten i den av Ralph Erskine ritade Aula Magna vid Stockholms Universitet. Målet var att etablera en samverkansgrupp för mediautnyttjande inom högre utbildning. Både för campusstudenter såväl som för studenter på distans. Nu har vi skapat Mediagruppen inom ITHU. Nu återstår att genomföra ett antal konkreta arbetsuppgifter.

”In an open world, isolation is costly.” – Jeff Jarvis
Lars-Göran Hedström