”Tan! Tan tan!”
Det enda Monsieur Leborgne kunde säga var ”Tan”. Eftersom det var så han svarade när någon frågade efter hans namn, så gick han under namnet Tan. Han hade fått afasi. Han levde i mitten av 1800-talet, vilket innebär att hjärnforskningen ännu var i sin linda. Det vi vet nu om neurolingvistik hade ännu inte upptäckts.
Men på sjukhuset där Tan bor arbetar Paul Broca. Han är neurolog och forskare, och han har en ny och revolutionerande hypotes om att språket är beroende av vissa områden i den mänskliga hjärnan. Baserat på studier av Tan (och efter Tans död, även hans hjärna) presenterar Broca år 1861 sina slutsatser om betydelsen för språket hos ett visst område i hjärnan. Än idag kallas det området för ”Broca’s area”, och skador där orsakar vad som kallas Broca-afasi.
Så långt är berättelsen en historisk sanning. Tan har funnits, och hans afasi ligger till grund för den avgörande afasiforskningen om Broca’s area. Men hur var det att vara Tan? Hur var livet på ett sjukhus i Paris i mitten av 1800-talet för en person med afasi? Det kan vi naturligtvis inte veta i detalj, men Margareta Lindholm har i romanens form gjort ett gott och trovärdigt försök. Inte minst är hon trovärdig eftersom hon själv har erfarenhet av att leva med afasi.
Lindholms bok ”Tan” (Kabusa Böcker, 2012) är en skönlitterär berättelse där jag som läsare får lära känna Tan. Jag får känna hans frustration över att inte kunna tala, men att samtidigt förstå allt som andra säger till honom. Jag följer honom när han glider allt längre från sin familj och sina vänner. Jag känner hans hopp när han möter Broca.
Boken fyller mig med vördnad inför all den afasiforskning som har bedrivits under flera århundraden. Allt det vi gör idag bygger på det de gjorde då. Och inte minst: jag fylls ännu en gång av en stor respekt för människor som lever med afasi.
Sammanfattningsvis: jag kan utan tvekan rekommendera att läsa ”Tan” av Margareta Lindholm!
